Jag gör en resa. En resa hem.

Resan hemDenna vecka är jag i Skagen, det Skagen som jag kallar mitt fysiska och själsliga hem på jorden. Ett hem där livet är mig extra nära, där livet levs längst ut på spetsen. Där gränsen mellan mig och livet, mellan mig och naturen, suddas ut. Där naturen, jorden, lever i mig. Detta är mitt fysiska hem, mitt hjärtas hem. Resan hit ger mig ro i kroppen, värme i hjärtat och höjd i tanken. Hemma.

Men resan hit är också någonting annat, någonting mer. Det är en inre resa, en resa där jag söker och tar mig an den uppgift som livet rustat mig för. Den uppgift som mitt hjärta säger att jag har, lika lustfylld som plågsam, lika enkel som svår. Att skriva.

Att skriva här på bloggen är numera enkelt för mig. Jag skriver utan krav, utan censur, det som mitt hjärta för dagen vill dela med sig av. Jag har så sakteliga lärt mig att inte själv döma, inte bedöma det jag skriver, utan bara låta vara, låta dig som läsare ta emot. Tycka om eller inte. Beröras eller inte. Det tog ett tag att komma hit.

Men här och nu, i mitt Skagen, vill jag resa vidare. Jag vill ta mig an även det större skrivprojektet. Det som hjärtat säger, och alltid har sagt, är min livsuppgift. Och det känns. Själen är ivrig men sinnet och kroppen protesterar. Osäkerheten träder in, tvivlet gör sig påmint, kraven på prestation hoppar upp som gubben i lådan. Sinnet försöker få mig på andra tankar, distrahera, få mig att backa, ta den säkra, trygga vägen. Men här, här i mitt fysiska rum, finns ingen möjlighet till distraktion. Hjärnan går bet, den rastlösa kroppen får sin duvning på de långa strandpromenaderna och de hårda vindarna blåser sinnet tomt.

Här och nu finns bara resan. Resan inåt, till den djupa kunskapen, den djupa förståelsen. Den jag innerst inne är, det jag innerst inne vet och alltid har vetat. Jag vet att detta är min lott, jag vet att detta är något jag måste göra, livet har fört mig hit. Många dörrar har jag öppnat, många vägar har jag gått. Och nu står jag här äntligen, med den stora dörren på glänt. Nu kan jag inte väja undan längre. Jag kan bara sätta min tillit till mig själv, till processen. Hoppas på att mina ord kan lämna min kropp, fästa på pappret och förmedla det jag vill förmedla. Låta processen, vägen, vara i mitt glädjefulla, njutbara fokus. Inte resultatet. Ingen förväntan, bara lust, här och nu. Jag har öppnat den stora dörren. Låt äventyret börja!

4 thoughts on “Jag gör en resa. En resa hem.

  1. Läser och läser om.
    Hoppas orka följa dig, genom att hitta mitt eget skapande hem, med dig som förebild (därav begreppet sensei, som jag ibland använder vid kommenterande tilltal). Du kommer att fortsätta på rätt väg längs din sanna väg!

    • Tack YRC, dina ord och din uppmuntran värmer! Vi reser våra vägar tillsammans, även om vägarna ser olika ut, det är en av de dimensioner som gör livet så vackert. Och jag tackar livet för de kommunikationsvägar som den” nya” tekniken möjliggör! På sätt kan vi lättare dela med varandra, som de vandrare vi är.
      PS. Jag uppskattar ditt tilltal… <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *