Jag abdikerar

AbdikerarIgår fick jag nog. Bara sådär. Nog.

Jag fick nog av att…tjata. Nog av att övertala, övertyga, argumentera. Nog av att vara den som har kontroll, den som har ett övergripande ansvar, den som tjatar, uppmanar, påminner och förebygger.

Så jag bestämde mig helt sonika för att göra ett experiment – jag abdikerar. Under en månads tid ska jag göra mitt yttersta för att inte ta på mig rollen som familjens…kontrollorgan, eller motor om man så vill. Medlemmarna av vår familj, stora som små, vet mer än väl var jag står, vad jag tycker, tänker och vill. Jag kommer att GÖRA samma saker som jag alltid gjort, jag abdikerar inte som människa, inte heller som hustru eller mamma. Men jag tänker sluta tjata, sluta uppmana.

Jag tänker inte tjata om att mat måste ätas eller skoltider passas. Inte muttra om rum som hotar att bli sanitära härdsmältor, inte tjata om sovtider, skärmtider eller några som helst andra tider som ska passas. Jag tänker helt enkelt inte försöka förebygga att andra får ta konsekvenserna av sina egna beslut, sin egen glömska eller bekvämlighet. Väljer man att stanna uppe länge så får man för lite sömn och blir trött. Väljer man att hoppa över frukost så blir man hungrig. Fixar man inte sin matlåda eller kommer ihåg att ta med den, så kostar det i den egna plånboken. Gör man inte sina läxor så lär man sig inte det man ska kunna. Kommer man inte ihåg sina träningskläder får man träna i sina vardagskläder. Och så vidare, och så vidare. Jag tror att du förstår vad jag menar, vart jag vill komma. Visst kommer jag att fortsätta hjälpa till, bry mig om, stötta, peppa och krama om, jag älskar ju min familj! Men det är slut på alla för- och uppmaningar.

Självklart kommer jag inte låta mina barn utsätta sig för farliga saker eller uppenbara risker, jag är fortfarande mamma. Men allt detta vardagstjat, alla dessa konflikter som är resultatet av mitt upplevda ansvar, min omtanke, min vilja att andra ska slippa göra tokigt och få ta konsekvenserna av det…jag lägger ner det. Jag kliver ur rollen. Om jag kan. Den har varit min länge så jag får nog jobba en del på att inte falla tillbaka i gamla mönster, men jag har lovat mig själv att göra mitt bästa. Familjen ser lite frågande ut än så länge, kanske till och med lite bekymrad, men jag hoppas att de förstår vartefter, hoppas att JAG förstår, och att mitt beslut får avsedd effekt.

Så, varför gör jag detta, vad vill jag uppnå? Först och främst en annan kommunikation här hemma. Samtal som inte handlar om vad den ene eller andre ska göra, borde göra, vill eller inte vill göra. Samtal som handlar om…annat. Sedan hoppas jag på ett större lugn, att JAG känner ett större lugn. Att jag faktiskt får bevisat för mig att denna roll, som jag mer eller mindre frivilligt tagit på mig eller ärvt, inte är nödvändig för mig att ha. En förhoppning om att det funkar ändå, kanske till och med bättre. Och så den tredje förhoppningen, ansvaret. Att alla tar ansvar för sig, men också hjälper varandra. Frivilligt. Av egen inre vilja, inte tvång. Av motivation, inte hotivation. Av kärlek, till sig själv och till oss andra.

Så är det, jag hoppas återigen på kärleken som förlösaren. Jag abdikerar, lägger allt i kärlekens händer. En månad, jag ger det en månad. Vi får se hur det går.

3 thoughts on “Jag abdikerar

  1. Grattis ? till ett bra och viktigt beslut som kommer att ge dig/er ansvarsfulla ungdomar i framtiden.
    Jag gjorde precis detta när mina var 8 & 10 år. Först… 1) Ta ansvar för gymppa kassen, när det fungerade utökades det till, 2) ta ansvar att själv göra och äta mellanmål när de kom från skolan (att bre sin egen macka är nåt så stora barn borde kunna), 3) ta smutsiga kläder ur sina rum och lägga dem i tvättkorgen (jag tvättade bara det som fanns i tvättkorgen). Kläder som fanns i deras rum hämtade jag inte och jaaaa… Några gånger var ju favorit tröjan smutsig, och då tvingades de ta en annan, vilket snabbt gjorde susen att få tvätten till tvättkorgen. 4) vill man köpa nåt sparar man först pengar till hela varan, ja det diskades, tvättades fönster, hundarna promenerades utan tjat och det dammsögs flitigt (har aldrig haft så skinande ren bil ? dom då) och förhandlades med oss föräldrar om betalning för varje jobb när drömmen var en ny telefon eller ny cykel. Jobb förstås efter barnets ålder och förmåga.

    Idag 14 år senare och när barnen flyttat till egna hem behöver jag aldrig oroa mig för att de inte klarar det. De tar sig själva igenom vardags bekymmer (men känner sig trygga att komma till mig för att få råd hur de ska göra), och ekonomin blev ett så stort intresse att de båda nu studerar ekonomi på högskolan ? ?

    Jag är helt av den åsikten att du hjälper dina barn bli ansvarsfulla fungerande individer när de får börja känna att du litar på dem och de får själva se resultatet av sina beslut. DETTA ger tillfredställelse sa min dotter för ett tag sedan, och idag är båda barnen/ungdomarna tacksamma för vår helomvändning i uppfostran.De säger båda att de flesta av kompisarna aldrig tvättat med tvättmaskin eller lagat mat före de som 19 åringar flyttade för studier, och DET skulle för mig ha varit största mardrömmen när de plötsligt står där och inte ens kan laga mat…. Då jag som mamma fixat rubbet, precis som du gjort.

    Det går att ändra men krävs tålamod… Men kämpa på, med små små steg framåt! Det blir så bra i slutändan. Önskar dig stort lycka till ?☀️?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *