Inte sårbar

På tal om ord och begrepp… Tacksamheten har jag avhandlat och nu senast också Mindfulnessen. Lika bra att ta tjuren vid hornen och se ytterligare ett fenomen i vitögat. Detta är ett ord som jag aldrig kunnat identifiera mig med, och när jag uttryckt just denna min oförmåga högt, har jag ofta mötts av antingen skepticism eller något som närmast kan liknas vid medlidande. Jag pratar om ordet Sårbarhet.

Det är ju något stort och fint att visa sig sårbar, har jag förstått. Vi ska öppna oss för sårbarheten, våga visa oss sårbara för att komma varandra närmare, för att visa tillit, för att…ja jag vet inte vad. Jag har som sagt alltid känt mig märkligt distanserad från det där ordet, som om det inte svarar mot någonting alls i mitt inre. Ibland har jag, liksom säkert en del i min omgivning (de som visat medlidande när jag sagt det), tänkt att jag kanske är avstängd på något vis. Avstängd, osäker, feg…som inte kan känna den där sårbarheten. Eller också har jag hybris, tror jag är oövervinnerlig och allmänt mysko. Kruxet är bara att jag inte känner igen mig i varken det ena eller andra. Jag har bara ingen relation till den där sårbarheten som ska vara så positiv att nå fram till och öppna sig för.

Så, då blir det en rannsakningens minut igen, vad står egentligen den där sårbarheten för, vad har den för innebörd, för mig? När jag känner efter så finns det verkligen ingen som helst genklang i ordet sårbarhet i mig. Det finns ingenting som kommer i resonans, ingenting som svarar. Och känner jag efter det mest innerliga jag kan, sant och äkta, så är det i så fall snarast ett litet motstånd som finns mot att använda själva ordet. Det är helt enkelt inget positivt ord för mig.

När jag så accepterar fullt ut att detta är min sanna upplevelse, blir det också enklare för mig att se och förstå varför. Att erkänna sig sårbar innebär, för mig, att jag skulle mena att det finns andra än jag själv som skapar min verklighet. Att ansvaret och den fulla möjligheten inte är till hundra procent min egen. Det går inte ihop sig i min kropp, min tanke, min själ. Det rimmar inte.

Om jag är sårbar för människor i min omgivning innebär det är det är möjligt för dig att såra mig. Jag förstår inte hur det skulle kunna ske? Jag är ju fullt ansvarig för både den verklighet jag skapar men också för hur jag reagerar på min skapelse. Jag lägger inte den makten i dina, eller någon annans, händer. Om jag anser mig sårbar för världen utanför, bjuder jag in ”verkligheten” att skapa åt mig. Varför skulle jag göra det? Varför skulle jag bjuda in den möjligheten när jag kan skapa min verklighet själv?

Nej, jag är inte sårbar, sårbar är ett främmande ord för mig. Jag Skapar. Ingen annan. Ingen annan bär ansvaret för varken min framgång eller min motgång. Ingen annan bär ansvaret för min lycka eller min olycka. Ingen annan bär ansvaret för mitt liv, hur jag lever och upplever det. Det gör bara jag. Visst kan jag bli ledsen, arg och förtvivlad, för att nästa dag vara glad, lättad och euforisk, men sårbar vore jag bara om jag inte visste att det är jag själv och ingen annan som äger dessa känslor och skapar den verklighet som de är en reaktion på. Ingen annan skapar min verklighet, det gör jag. Hur kan jag då vara sårbar? Sårbar för vem? Sårbar för vad?

2 thoughts on “Inte sårbar

  1. Å så intressant! För bara några dagar sedan kanske jag inte hade förstått fullt ut vad du menade. Just nu läser jag, och har bara ett kapitel kvar, av boken ”En ny jord-hitta ditt inre syfte”. Där tar författaren upp detta ur ett litet annat perspektiv än ditt. Författaren beskriver det som att det som sker är liksom syftet och att som närvarande handlar det om att våga att bara vara i det och följa med i det. Känslorna som många upplever bygger på att ens ego har byggt upp en förväntan på något och därför skapar olika typer av känslor.

    • Visst är det så, våra känslor är i mångt och mycket ett resultat av vår förväntan, och framförallt en reaktion på på något som sker. Men om jag fullt ut anser att jag skapar det som sker så…är det svårt för mig att identifiera mig med ord som sårbarhet. Visst kan jag bli besviken om det visar sig att jag skapat något jag inte ville ha, eller glad när jag skapat det jag avsåg (förväntan – känslor) men såväl verkligheten som känslorna för densamma är helt och hållet mina. ❤
      PS. En ny jord är en bra bok som också väcker tankar. Länge sedan jag läste den men minns den väl. 😊

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *