Ingen mindfulness för mig

Jag verkar ha en period av uppgörelser just nu, uppgörelser med ord och begrepp som på något vis stör mig utan att jag kan förklara det och som jag därför vill undersöka närmare, gå till botten med, förklara. Åtminstone så att jag själv förstår varför jag känner som jag gör. Sedan kan jag bara hoppas att mina tankar är till glädje och nytta också för dig som läser.

Häromsistens var det Tacksamheten som fick sin skärskådning, nu är det dags för Mindfulness. Mindfulness, detta så populära fenomen, något som så många ägnar sig åt, tränar sig i och förhoppningsvis mår bra av att utöva. Vad kan människan (jag) ha emot det nu då? Det undrade jag också, därför fick jag kika inåt. Igen. Ta mig en titt och fundering på vad det är i begreppet som skaver i mig och gör att jag egentligen, om jag ska vara helt ärlig, inte alls tycker om det.

Alla som läst vad jag skrivit de senaste åren, alla som känner mig och vet vad jag står för, vet också att jag är en stor förespråkare av lathet. Att bara sitta och tomglo, att inte göra ett endaste något, är något jag verkligen gillar. Att få sitta på en stubbe skogen, på en sten vid havet eller med en kopp kaffe på ett fik, är något av det bästa jag vet. Men inte kallar jag det för mindfulness… Och vet du en sak, jag mediterar inte heller! Sån är jag. Jag har helt enkelt inte behov av det, för mig räcker det att tomglo och lata mig.

Så vad är skillnaden, frågar jag mig. Jo, skillnaden ligger i den prestation som för mig vilar i ord som mindfulness och meditation. Begreppen i sig handlar förstås inte om prestation men vårt samhälle är så genomsyrat av prestation som grundfundament att även aktiviteter som mindfulness får ett presterande syfte. Vi ska utöva det för att…någonting. För att bli fokuserade? Återhämtade? Närvarande? Effektivare? Lugnare? Vi gör det för ett syfte, med ett mål. Om inte annat så är det oerhört lätt att hamna där, i prestationen. Att prestera i mindfulness, prestera i meditation, prestera i yoga… Vara duktiga även på detta, med ett syfte, uttalat eller outtalat. En del blir till och med stressade av det. Men även om man inte blir stressad så vilar det ändå en sorts prestation över begreppet i vår tid. Sorgligt kanske, men så känns det i min kropp.

För mig funkar det inte. Det är därför jag rynkar lite på näsan. Inte åt dem som gör allt detta, tro inte det! Men jag håller begreppen ifrån mig själv, för jag kan inte omfamna dem fullt ut. Jag vill inte göra sådana saker med ett syfte eller mål, jag vill inte prestera något alls. Jag vill bara vara, lata mig, sitta och glo, eller faktiskt ägna mig åt en aktivitet som inte för med sig någon nytta alls. Bara sitta och läsa för läsandets skull, för att jag njuter av det, skönlitteratur, poesi. Eller leka med färg för att färger är skojigt. Eller lyssna på musik för att jag vill dansa. Eller titta på fåglarna som matar sina ungar, eller människor som passerar förbi. Helt enkelt vad som helst som jag i stunden känner för. Utan minsta prestation, varken för mig själv eller någon annan. Bara vara. Och tusan vet om jag inte är en naturbegåvning på området!

Nu vet jag att många tänker, men det där ÄR ju mindfulness! Ja, det kanske det är, eller inte. Skillnaden för mig ligger i ordet. Mindfulness har blivit ett begrepp som ligger utanför mig, något som ska schemläggas, utövas, förstås, tränas, läras. Det jag pratar om är inget som behöver läras eller tränas alls, det bara ÄR. Det ÄR utan syfte, utan krav, utan förväntningar, ÄR. För mig är detta helt naturligt, det är något jag både gör och är, utan att ens tänka på det. Det är något som kommer inifrån mig själv, en njutning, ett varande, inte något som behöver läras, förklaras eller förstås.

Det roliga, och snudd på ironiska, är att jag nu fått ett ord även på detta. Detta som jag så länge förespråkat istället för mindfulness och som jag kallat för lathet, att tomglo eller kanske slå dank. Jag hade ingen aning om att det fanns som begrepp, men vi har tydligen ett behov av att etikettera för att paketera och förstå. Så här kommer det, det för mig nya ordet, som likt så många andra engelska ord inte har någon svensk motsvarighet (än) – idleness.

Idleness, idleness…jag smakar på det. Ja, jo, det känns faktiskt bra. Åtminstone mycket bättre än mindfulness som redan är kapat av prestationssamhället. Kanske blir idleness också kapat vartefter, att prestera i det prestationslösa. Vi kan säkert slå knut på våra hjärnor i det också med vårt samhällsklimats hjälp. Men än så länge funkar det…idleness. Eller, äsch…jag tror nog att jag föredrar tomglo trots allt. 😊

PS. Fotot är taget en ljuvligt lat dag i Köpenhamn förra sommaren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *