Impulskontroll

x-defaultImpulskontroll, hur låter det ordet i dina öron, klingar det positivt eller negativt? Jag tror att de flesta skulle säga positivt. Å andra sidan, att vara impulsiv, är det positivt eller negativt? Kanske inte lika lätt att kategorisera?

Jag tänker att ett okontrollerat kontrollbehov (?) inte är bra. Det begränsar livet, gör det svårnavigerat eller kanske helt onavigerbart. Man låter vinden föra en dit vinden vill, men det kanske inte är dit man själv vill… eller är det det?

”Impuls” kommer från latinets impellere, ”att sätta i rörelse”. För mig betyder det inte att något kan eller ska sättas i rörelse. När jag känner en impuls innebär det att någonting redan är satt i rörelse. Med min kontroll och fria vilja kan jag välja om jag vill följa rörelsen, eller blockera den. Jag funderar på var impulsen uppstår… är det hjärnans impulsiva tankar, eller är det hjärtats röst? Är det möjligen här det finns en skillnad mellan positivt och negativt?

Jag har ägnat mycket tid åt att arbeta med mitt stora behov av kontroll. Att vilja kontrollera livsflödet, resultatet, styra upp och göra rätt. Samtidigt är en annan del av mig ytterst impulsiv, utan kontroll.

Lite med facit i hand kan jag konstatera att jag alltid velat ha kontroll över min hjärna. Den är hyfsat intelligent, men jag litar helt enkelt inte på den. Kanske är det hjärnans behov av kontroll över sig själv som utgör själva kontrollen? Nu blev det komplicerat… Just sådana tankar gör att jag inte litar på hjärnan! Den tänker så märkliga tankar, gör så konstiga analyser, gör det enkla onödigt komplicerat. Hjärnans impulser vill jag ha kontroll över. Dess kraft ska användas metodiskt, inte impulsivt, tänker jag.

Men hjärtat litar jag på, har alltid litat på, kommer alltid att lita på, trots hjärnans protester. Hjärtats impulser har jag aldrig lyckats kontrollera, kanske är denna brist på kontroll min styrka. Jag följer den rörelse som hjärtat satt igång, slaviskt, jag har egentligen aldrig haft något val att inte göra det. Hjärtat går och jag följer efter, ofta tveksamt, ibland motvilligt, men utan val. Jag kan helt enkelt inte leva om hjärtat lämnat mig, min smärtröskel är obefintlig i det avseendet. Så jag låter inte hjärtat knalla iväg för långt bort innan jag småspringande följer efter.

Jag tänker att vi som barn lever i och med våra impulser, hjärnan har ännu inte blandat sig in i leken. Men sedan lär vi oss, vi lär av de vuxna att kontrollera impulserna. Med alla vuxna ”Inte nu”, ”Senare”, ”Nej!” och ”Stopp” lär vi oss att hejda impulserna, utan urskiljning. Vi kväver dem till den grad att vi till slut inte ens låter hjärtats impulser nå hjärnans medvetna sida. Hjärtat tystnar aldrig, men vi lär oss att inte längre höra.

Men så börjar vi sakna något. En känsla av längtan gör sig påmind. Uttråkning. Inrutning. Stora frågor väx till liv. Vi känner mer än vet att någonting försöker säga oss något. Att det finns något mer, att vi missat något. Då försöker vi med hjärnans hjälp att lyssna efter den där rösten. Med en hjärna som egentligen inte vill höra, med en hjärna som är ganska nöjd i sitt halvdöva tillstånd. Vi försöker tvinga oss att lyssna med en hjärna som värjer sig mot allt som liknar en impuls. Det går sällan bra.

Antingen hör vi ingenting alls, det blir tomt, eller också hör vi men tvivlar. Är impulsen bra eller dålig, kommer den från hjärtat eller hjärnan? Vi har en tendens att då lyssna på hjärnans impulser, de är enklast att förstå och genomföra och bejakas ju åtminstone delvis av hjärnan själv. Vi känner oro i kroppen (hjärtats tafatta försök att göra sig hörd) men följer hjärnans impuls att dricka ännu en kopp kaffe, lägga in ännu en maskin tvätt, köpa ett par nya byxor, boka en spa-helg… hjärnans impulser alltihop, hjärnans analyssystem.

Vi försöker döva oron i magen, vi flyr. Men sitter fast. Fångade i våra hjärnor, fångade i vår egen impulskontroll. Vi flyr genom att släppa kontrollen över hjärnans impulser, och känner att vi lättar en aning på trycket, men hjärtats impuls fick vi inte tag i, inte den här gången heller. Oron finns kvar. Vi lyssnade på fel impuls, lättade på fel tryck. Det är lätt att ge upp, slå dövörat till ännu en gång. Se det som ett misslyckande, ett hopplöst företag.

Inget kunde vara mer fel. Du hörde ju något, eller hur? Du är på väg! Du hörde rösten men uppfattade inte orden. Språket är nytt för dig, du måste lära dig, öva. Hjärnans impulser, hjärtats impulser. Båda talar men med olika språk. Båda sätter saker i rörelse men frekvenserna är olika. En del hör vi, annat inte. En del förstår vi, annat ter sig obegripligt. En del följer vi, annat kontrollerar vi.

Känner du igen dig? Det här är bara mina tankar om mig själv, hur jag fungerar. Stämmer något av det in på dig? Hur bra eller dålig är du på att följa dina impulser? Berätta gärna!

4 thoughts on “Impulskontroll

  1. Länge trodde jag att när man säger att ”lyssna på hjärtat” så handlar det bara om att öppna och göra plats för andra.

    Så när det handlade om att hjärtat ville skydda mig eller göra mer plats för mig själv, då trodde jag att det var något fel på det.

    Alltid lika bra att få bli påmind om var Hjärtat sitter!

    Tack för dina blogginlägg, som jag alltid läser 🙂

    • Tack Erika! Jag blir så jätteglad att få veta att du läser och uppskattar mina tankar. Guld värt för mig, min belöning. Tack ❤

  2. Jag håller på att lära mig att följa mitt hjärtas impulser mer 🙂 Att känna igen och lyssna till intuitionen. Jag har alltid varit ”känslig” (HSP) och tror jag utvecklade ett kontrollbehov där tankarna lätt vill ta över och rationalisera saker, som en kompensation för den starka känslovärlden. Första steget var att verkligen bli medveten om tankarna och att inte automatiskt tro på dom. Sen försöka utforska vad som gömmer sig i hjärtat och vad den intuitiva visheten säger, vilken ofta drunknar i tankarnas högljudda brus. Jag börjar bli bättre på det men jag har fortfarande svårt att riktigt lita på min intuition alla gånger. Men de gånger jag valt att följa hjärtats impuls och inte hjärnans, har jag inte behövt ångra det 🙂 Hjärtat vet alltid svaret, ibland behöver vi bara lite tid att övertyga hjärnan om det.

    • Visst är det så Sofie! Hjärtat vet, men vi får vänta in hjärnans acceptans. Du är klok ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *