I enskildhet

Jag älskar att vara själv, att bara vara med mig. Samtidigt som jag är en mycket social person som får energi av mötet med andra människor, är beroende av andra människors tankar och kramar, så har jag också ett lika stort behov av…mig. Att bara vara jag, bara vara med mig.

Jag måste få landa i mig. Ofta. I mitt inre liv, i mina tankar, i mina energier. Inte ge, inte få, bara vara. Det är i mig jag finner min styrka. Det är i mig jag finner min kraft men också min ro. Det är i enskildheten jag samlar mig och fångar in. Det är där jag hör vad jag tänker, känner vad jag känner och förstår vad jag vill. Jag behöver enskildheten för att landa i mig, för att vara jag och inte förlora mig i andra.

Jag behöver också naturen, den avskalade. Den som bara finns där med sitt grundande lugn och sina öppna horisonter, utan krav, utan förväntningar. Jag behöver förankringen i jord och mossa, känna stadigheten på en av vinden pinad och av vattnet piskad granithäll. Jag behöver känna gräsets kittlingar och sjunka ner i sandens värme, fästa min blick på en oändlig himmel och en fri horisont, känna friheten inuti mig.

I naturens enskildhet känner jag samhörigheten som mest. Samhörigheten med alla andra människor, tillhörigheten, det stora, hela, gemensamma liv som vi delar. Jag längtar dit nu, längtar hem. När du läser detta är jag nästan där, nästan framme. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *