Hur svårt kan det va´?

Jag är så innerligt trött på alla dessa diagnoser, etiketter och ramar vi ska placera människor i. Ska vi ha ramar så anhåller jag om att själv få definiera min egen och placera mig i eller utanför den. Jag tror nämligen att alla människor har en släng av både det ena och det andra, vi är alla lika på ett plan och unika på ett annat. Varför kan vi inte bara acceptera människor som de är, möta dem där de är, som de är, ALLA människor!

Diagnos… vad säger egentligen en diagnos? Jo, den säger att du är ”för mycket” av det ena eller ”för lite” av det andra. Att du är så mycket eller lite av något att det ställer till problem för dig i din vardag, i din funktion i samhället. Har du symptom men får det att fungera ändå så är du ”högfungerande”. Har du symptom och inte fungerar ska du få hjälp. Hjälp att fungera i mallen. Medicin kan ”rätta till”, justera, så att du passar in, så du blir sådär lagom.

Vad säger en etikett, egentligen? Extrovert eller introvert. Två tredjedelar av befolkningen är både och eller ingetdera, så kallat ambivert. Vad hjälper det att få eller sätta en etikett?

Vi är inga etiketter, vi är inga diagnoser, vi måste inte passa in i allt snävare ramar. Om allt färre människor har svårt att fungera i en mall, bör man då inte ändra själva synen på mallen? Borde inte diagnosen som vi idag sätter på människor istället sättas på själva mallen?

I min värld verkar det som att den där mallen bara blir snävare och snävare, snart får bara en halv människa plats i den. Halva människor, är det vad vi vill vara?

Nej, jag tycker att vi helt enkelt bara tar och accepterar människor som de ÄR, möts, anpassar oss efter varandra, hjälper varandra, stöttar varandra. Som vi är, där vi är. Hur svårt kan det va´?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *