Hur det gick med abdikeringen…

karleken-abdikerar-aldrigNi som följer mig på bloggen vet att jag för ett tag sedan fick nog. Jag abdikerade från tjatet, gnatet, påminnelserna och ansvaret. Allt i förhoppning om att  få till ett annat samtal här hemma, att själv känna ett större lugn och att andra av egen fri vilja skulle ta ett större ansvar både för sig själva men också för varandra. Jag hoppades att kärleken återigen skulle vara förlösaren. Jag lovade att återkomma efter en månad och berätta hur det gick… Och nu har det gått en månad, så hur gick det?

Tja, både och, kan man väl säga. Först och främst visade det sig vara svårare än jag trodde. Svårt att hitta den där gränsen mellan att släppa taget men inte skita i allt, om du förstår hur jag menar. En balansgång som i en familj inte är helt enkel. Det var också svårt i termer av vana, eller ovana. De första två veckorna halkade jag tillbaka i gamla mönster både nu och då, men blev brutalt påmind av mina barn… ”Mamma, du skulle ju inte…!”, ”Mamma, du har lovat att inte…under hela månaden!”. Inte helt lätt att inte svara ”Men alltså…”när man får det kastat i ansiktet på det viset.

Nå, jag kan med gott samvete säga att jag gjort mitt bästa. Jag kan nog också med visst fog påstå att jag faktiskt släppt en del men att det finns en del kvar att jobba på. Jag upplever själv att jag känner mig lugnare, det är bra. Visst påminner jag dottern om att det är läggdags när hon ligger och halvsover i soffan och klockan bara tickar. Men jag tjatar inte. Jag säger till, och sedan får hon ta eget ansvar. Samtidigt upplever jag att maken då tagit ett något större ansvar för tjatet… Kanske bytte vi roller lite grand? Som om tjatnivån på något vis behöver vara konstant oavsett vem som fyller volymen. Intressant fenomen som jag ska klura vidare på någon dag när det finns tid över.

Saker har också fallit mellan stolarna när koordinatorn abdikerade. Kommunikationen har sett bättre och sämre dagar och jag  kan tyvärr inte påstå att jag sett mer samarbetsvilja i familjen, inte större ansträngningar att hjälpa varandra. Vardagskonflikterna avlöser varandra precis som vanligt, MEN den stora skillnaden är att jag inte alltid känner ett behov av att lösa dem. Folk får lösa sitt groll själva, utan min inblandning. Visst hjälper jag till ibland när det håller på att spåra ur fullständigt, men jag står inte längre i ständig beredskap. DET är ett framsteg. För mig alltså.

Så vad kan man då dra för slutsatser av detta, var det ett lyckat experiment? Ja, så till vida att jag lärt mig lite mer om mig själv och faktiskt känner mig lite lugnare. Men jag tror att det tar längre tid för nya roller att formas, för kommunikation att komma igång och det personliga ansvaret att axlas. Att få var och en att ta ansvar för sin egen lycka, att inte lägga den i knät på någon annan, det är en svår uppgift för både stora och små.

Att se den man älskar göra misstag, falla, göra sig illa, att stå vid sidan om och se det hända utan att försöka förhindra, att veta var den egna ansvarsgränsen går… Det är i sanning inte enkelt. Det är inte heller enkelt att se flera som man älskar bråka med varandra utan att gripa in och gjuta olja på vågorna, gränsen… Jag tänker att det är en balansgång alltsammans. Precis som livet självt. Det finns inget facit som talar om när man ska tjata och inte, när man ska gripa in eller låta vara, när man ska hålla fast och när man ska släppa. Den enda vägledning man har är det egna hjärtat, igen.

Jag tror att den viktigaste lärdomen för mig själv denna månad är insikten om att mycket av mitt tjat och gnat, har bottnat i oro, i rädsla, i min hjärnas kalkyleringar. Detta är jag nu mer vaksam på, försöker att släppa, en bit i taget. Rädslan är min, ingen annans, den måste jag ta ansvar för, inget tjat i världen kan lösa den knuten. Men det finns också tillfällen då jag fortsätter gripa in, förebygga, lösa, tillfällen då hjärtat säger att jag vill göra det. Inte för att jag måste, inte för att jag är rädd för att det går åt skogen annars, utan för att jag vill. Av ren och skär kärlek. Det tjatet, de ingripandena, kostar ingen energi, det väcker ingen otålighet i mig, det tar inget av mig. Jag ger det. För att jag vill. Och där hade vi den igen, kärleken. Den som jag hoppades finna. Och jag fann den. Igen. I mig.

Rädslan abdikerade och gav plats för kärleken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *