Hej världen!

Igår eftermiddag satte jag punkt. Lördag och söndag hade jag min sista hormonkurs. Ett hundratal elever har jag utbildat i detta specialämne, åtskilliga fler inom kost och näring. En del har gått kursen av ren och skär kunskapstörst och nyfikenhet, andra har blivit mina kollegor och vill arbeta med rådgivning, analyser och balansering.

Det har varit intressanta år och ett högintressant ämne att fördjupa sig i, men nu har jag kommit till vägskälet. Vägskälet som så tydligt talar om för mig att det är dags att byta inriktning, sätta punkt, stänga en dörr för att kunna öppna nya.

Jag har alltid haft lätt för att öppna nya dörrar, nyfikenheten, glädjen och utmaningen driver mig. Min vana trogen öppnar jag nya dörrar och kliver in, ofta med halva kroppen kvar bakom denna gamla dörren. Signalen är ren och beslutet fattas av hjärtat utan att hjärnan ens tillfrågas. Vem som helst förstår att det inte är hållbart att gå på för många olika vägar samtidigt, och för mig är det lusten som styr. Jag måste helt enkelt avsluta och stänga den gamla dörren medan jag fortfarande är på topp, medan jag fortfarande har ett engagemang kvar att dela med mig av, men tillräckligt med ork, kraft och energi för att ta tag i allt det nya.

Så fick jag frågan i helgen, kommer du inte att sakna kurserna? Svaret är hur enkelt som helst, självklart kommer jag att göra det. Inte ämnet, inte jobbet med att hålla mig uppdaterad i ämnet, inte slitet som själva kursen utsätter min kropp för rent fysiskt, detta är jag färdig med. Men människorna. Jag kommer sakna människorna. De varma mötena, de nära samtalen, det gemensamma intresset som får alla närvarande att känna samhörighet och låter oss växa tillsammans. Jag kommer sakna att på djupet få dela min kunskap med andra, att få fokusera och låta värden utanför försvinna bort i en svag dimma samtidigt som de problem som avhandlas är just värdens problem. Jag kommer sakna ER, alla vackra människor jag träffat under årens lopp, sakna era skratt och lättade leenden när polletten faller ner och era bekymmersrynkor innan den gör det.

Många av er kommer jag att ha fortsatt kontakt med, ni tillhör min vänkrets även om vi oftast enbart hörs och ses över sociala medier. Jag är så tacksam över det, tacksam över att vi finns kvar i varandras liv, det gör dörren så mycket lättare att stänga. Jag sätter punkt för en del av mitt arbete men inte för min relation till er, den fortsätter bara utvecklas, ändra karaktär.

Alla människor jag mött, kursare, elever, kollegor – jag behåller er nära mitt hjärta. Till er vill jag rikta mitt varmaste tack, för allt ni gett mig, för allt ni möjliggjort, för allt vi delat och skapat tillsammans. Tack.

Och till er som jag ännu inte mött, vi som kommer att mötas i delvis nya sammanhang på föreläsningar och event, på resor till när och fjärran, på varsin sida om mina ord och texter, framför mina tavlor i betraktandet av mina penseldrag och färger – till er vill jag bara säga välkomna! Jag längtar efter att få träffa dig, dela mina nya intressen med dig, upptäcka nya världar tillsammans. Jag är så nyfiken på vem du är, var vi ska mötas, vad vi har att lära varandra. Livet är fantastiskt, vi delar det tillsammans, skapar det tillsammans.

Så nu säger jag tack till det som varit och kliver helhjärtat in genom dörren till det som ska bli.

Hej världen!

One thought on “Hej världen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *