Hej, här är jag!

Hej! Kommer du ihåg mig? Det är jag som brukade skriva på den här bloggen innan alla mina ord veks för något annat… Ett helt galet projekt. En bok. En roman. Ett kraftprov. Jag är helt ärlig när jag skriver att det är det värsta jag har gjort, och det bästa. Utan motstycke. Alla kategorier.

Har du någonsin gett dig i kast med något som krävt ditt allt, och ja, jag menar verkligen ditt ALLT? Alla dina kunskaper, alla dina färdigheter, allt ditt tålamod, all din tid, allt ditt fokus, alla dina tvivel och all din tillit, allt? Något som fått dig att vända in och ut på dig själv så till den grad att du inte längre vet vad som är fram och bak, in och ut? Något som får dig att tänka att jaha, det är alltså så här den är, drömmen. Det var det här du drömde om, levde för, ville mer än något annat? Det här, som är så vedervärdigt härligt.

Jag är där nu, mitt i drömmen, mitt i det vedervärdigt härliga. Och aldrig har jag tvivlat så mycket, på mina förmågor, talanger och drivkrafter. Aldrig har jag litat så mycket till desamma. För ser du tillit, är nu det enda jag har kvar. Tillit. Inget annat har jag att luta mig emot. Inget annat har jag att klamra mig fast vid. Tänk att drömmen alltid ska ställa precis allt på sin spets. Tänk att drömmen alltid ska kräva allt. Inte förrän alla mattor dragits undan, inte förrän isen är så tunn och skör att bara en dåre ger sig ut på den, inte förrän då, vet du vem du är.

Jag tänkte bara att jag skulle titta in och säga det här, berätta att jag står på en is så svag att jag ibland knappt vågar andas. Men jag står, och jag går, och även om det knakar och spricker runt omkring mig så har jag ännu något fast under fötterna. Tilliten.

I mina mer rediga stunder sitter jag också och undrar hur lång en normal bok är. Hur många ord eller tecken en medeltjock bok innehåller. Hur många ord man kan förväntas formulera och sätta samman på en dag eller vecka. Vad som är rimligt att kräva i form av disciplin. Vad disciplin egentligen är i förhållande till inspiration, och hur mycket man ska förlita sig på det ena eller andra. Ja som du ser så håller jag mig sysselsatt! På både det ena och det andra viset.

Jag hoppas att du gör detsamma, att du mår bra, att du gör något du finner meningsfullt och att du rör dig utanför bekvämlighetszonen mellan varven. Har det bäst helt enkelt!

Stor kram från mig till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *