Hammare och spik

Hammare och spikJag sitter här på min lilla kammare (eller rättare sagt vid mitt köksbord) och funderar igen. Jag flyr ärligt talat också en aning från allt annat jag borde göra, men det kan vi ju bortse ifrån. En stund.

Jag tänker på den här amerikanska presidenten ni vet. Det är ju faktiskt en svår utmaning att låta bli med tanke på allt hans trumpetande. Någon professor i psykologi har visst brutit yrkesetiken genom att ge honom en diagnos, malign narcissism tror jag att det var. Tydligen ett skolboksexempel. Nå, jag är inte psykolog så vad vet jag. För mig framstår det istället som mer intressant hur…dumt…allt verkar vara. Dumt, okunnigt och grundat i rädsla. Den gamla rädslan igen. Stäng gränser, sköt dig själv, attackera, slå folk i huvudet och skaka på ditt eget.

Faktum är att det slår mig att just det där med att slå ner saker verkar vara ett genomgående drag. Slå ner stolpar, slå ner åsikter, slå ner folk i skorna, slå ner på svaghet, slå näven i bordet etcetera. Behovet av att slå ner något verkar mycket starkt. Men så tänker jag också att det här beteendet kanske trots allt inte är uttryck för ett behov utan snarare ett resultat av att verktygslådan är väldigt tom. Jag menar den som endast har en hammare kanske tenderar att se alla problem som spikar? Eller alla spikar som ett problem. Det kanske är avhängigt uppgiften vilket håll man ser det på.

Hur som helst så ser jag plötsligt den här mannen som en oerhört högt avlönad hantverkare med endast ett verktyg i lådan och det ger mig på något sätt lite perspektiv på tillvaron. Om inte annat lär han ju få stora problem med alla skruvar och bultar, för att inte tala om allt som ska sågas, klyvas och fogas.

Slut i tekoppen. Slut på filosoferandet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *