Från hjärtat

Gå ivägFyra timmar till ska hon nog orka. Hon försöker sträcka på benen och skaka liv i vänsterfoten innan den domnar. Den har gjort det på senaste tiden, domnat, rätt som det är försvinner känseln utan att hon märker det. Hon upptäcker det inte förrän domningen sprider sig upp över vaden, men nu har hon lärt sig. En gång i halvtimmen rör hon på den, snurrar runt foten och vristen, förebygger. Det är nog kylan från asfalten som gör det värre än vanligt tänker hon, i somras hade hon inte märkt någonting.

Pappersmuggen framför henne blåser omkull. Hon reser upp den med stela fingrar. Lägger ett par slantar i den för att den ska bli stående. En man med lång, mörk rock går förbi. Hon ser honom inte, han ser inte henne. Hon har vant sig. Från början försökte hon möta blickarna, vädja, få kontakt. Men föraktet hon såg i deras ögon höll på att knäcka henne. Hon fäste blicken på deras ben istället, då slapp hon både blickar och ömma nackmuskler. Men det där var för några månader sedan, innan det hände. Nu ser hon inte längre benen, ser inte ansiktet som hon vet kröner skapelsen. Det ger henne ingenting, inget annat än en känsla av hopplöshet och oro. Hon vet bättre nu. Hon känner efter i fickan, känner det tummade fotots välbekanta hörn. Hon behöver inte ta upp det, inte titta på det, hon känner varje skiftning, varje nyans med fingrarna. Bilden finns ristad i hennes innersta, fyller varenda millimeter av hennes verklighet. Hon tar fram den mentala bilden och fäster blicken rakt fram, ut i det okända, ut i tomrummet. Där ser hon dem tydligast. Barnen.

Hon ser dem, känner leendet värma inifrån. Dotterns mjuka leende som syns mer i ögonen än runt munnen, händerna som vilar beskyddande om lillebrors axlar. Sonens uppfodrande blick, håret som lever sitt eget liv, skrubbsåret på knät efter fallet på rullgruset. Det hade tagit henne nästan en timme att göra såret drägligt rent. Var inte orolig mamma, vi klarar oss tills du kommer hem igen, jag tar hand om oss, hade hon sagt, hennes stora flicka. Det är värt det, allt kommer ju bli bra när du kommer hem igen. Pojkens tårar, åk inte mamma, varför måste du åka? Han förstod inte, hon förstod honom.

En hård vindil drar i hennes sjal och hon sveper den tätare omkring sig. Det skramlar till i muggen, hon tittar upp för att säga tack men den som gav har redan gått. De har så bråttom tänker hon, men det är väl priset de får betala. Att jämt ha bråttom. Hon är tacksam för deras brådska, hon har ändå inget att ge tillbaka. Inte mer än ett tack från ett hjärta som faller sönder, spricker, krackelerar lite mer för varje dag. Hon vet inte om hon är mer hårdhjärtad eller mer blödig, båda motsatserna känns verkliga. Ett hjärta i sönderfall, ett hjärta galet av längtan och ärrat av hopplöshet, hur ser ett sådant hjärta ut? Hon vet inte. Känner det bara.

Någon stannar framför henne. Någon står kvar. Hennes blick lämnar motvilligt bilden av hemmet, bilderna av barnen och söker sig nuet, söker Någons skor. Hon känner pulsen öka, hjärtat hamrar hårdare, varnar. Inte en gång till. Ärret från förra mötet har inte läkt, kommer kanske aldrig att läka. Parasit, åk hem, lurendrejare, glåporden, de hånfulla skratten, sparkarna. Hon förstår inte deras språk men budskapet talar direkt till hjärtat, hon vet. Hon vet vad de tycker, vet vad de tror. Hon försöker göra sig så liten som möjligt, inte störa men ändå synas, bara sitta där och hoppas. Men hon provocerar med sin blotta uppenbarelse, hon väcker olust, hon stör genom att finnas till. Ska inte skorna gå snart? Hjärtat slår sina hårda pulser. Någon står kvar.

Rädslan tar stryptag om henne. Sittandes, underläget, kylan från marken som tränger igenom sittunderlaget gör henne stel, hon vill inte, kan inte resa sig snabbt, har ingen chans att fly. Hon kramar fotot i fickan, tar sats, sträcker ryggen, samlar den skärva av styrka hon har kvar, höjer huvudet och möter blicken.

Han har satt sig på huk. Skor och huvud nära varandra. Hon ser den utsträckta handen, inte hennes utan hans. Sedeln som fladdrar till i vinden. Han håller fram den mot henne, söker henne. Förvirring, vad vill han, muggen står ju där? Hon tar sedeln, han håller kvar den. Då ser hon. Ser det hon minns från förr. De varma ögonen, leende ögon, ögon som ser på djupet, ser henne. En sekund, ett ögonblick hon ska leva på i dagar och veckor. Han säger inget, bara ser, hon tar emot. Värmen som fyller henne, värmen som sprider sig, väcker henne till liv. Tacksamheten som väller upp, tacksamheten över Mötet.

7 thoughts on “Från hjärtat

    • Det är en viktig insikt Lena. Hur många av oss skulle klara av att sitta där? Hur många av oss skulle stå ut med vetskapen att någon vi känner satt där? <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *