Förväntan

FörväntanFörväntan, att vänta sig gott eller ont. Förväntan, att ha krav på sig själv eller andra. Förväntan, att hoppas på ett visst resultat. Inget av detta gagnar oss egentligen. Denna förväntan leder allt som oftast till besvikelser. Om du väntar dig gott ökar förstås chansen att det också blir bra, men blev det tillräckligt bra, blev det bäst? Eller sitter du där med en gnutta besvikelse ändå? Känslan av att det kunde blivit ännu bättre. Känslan av att DU kunde varit ännu bättre.

Den som förväntar sig mycket värderar ofta lika mycket, värderar och dömer. Bra-dåligt, gott-ont, fint-fult, utan att se att inget av det är sant. Det fina, goda eller fula uppstår när vi förväntar oss det ena eller andra och värderar utifrån det. Utan förväntan, utan värdering, så ÄR det som det ÄR.

Man kan göra en ganska intressent övning med sig själv. En dag, nej förresten, det orkar man inte, en timme, ge det en timme. Var under en timme medveten om alla de tankar du tänker och se hur många av dem som bottnar i en förväntan och värdering. Människor du möter, handlingar du utför, situationer du hamnar i – hur många möter du utan att förvänta dig något? Om du är medveten om dina tankar kommer du sannolikt inse att det inte är särskilt många, om ens någon, som saknar förväntan eller värdering. Det är oerhört svårt för oss människor att inte förvänta oss något, inte värdera, inte skapa motsatser. Våra hjärnor vill nämligen ligga steget före, tala om för oss hur det sannolikt kommer att bli, så att vi kan vara förberedda och agera utifrån det.

Vad gör detta med oss? Vad gör det med vår livsupplevelse när vi låter hjärnan diktera villkoren genom att dela upp allt i motpoler och värden? När vi låter hjärnan möta världen, skapa världen, hjärnan som är upphov till all kategorisering, all etikettering. Vad händer om vi istället möter världen och skapar verkligheten utifrån hjärtat? Hjärtat som omfamnar allt, som inte dömer, inte värderar, inte delar upp och separerar. Hur blir vår livsupplevelse om vi låter hjärtat gå först och visa vägen?

Är det möjligt? Ja, åtminstone till en viss del. Så länge vi är en mänsklig varelse i en människas kropp tror jag dock inte det är möjligt fullt ut. Men det kan vara en strävan tänker jag, en ledstjärna, något vi kan träna på och som kan förhöja vår livsupplevelse. Jag tänker att jag gör mitt bästa, håller min ledstjärna högt. Och i de fall jag inte kan undgå att känna förväntan så väljer jag att förvänta mig allt gott.

Idag är en sådan dag, en dag då förväntan är oundviklig. Jag är på väg till ett av mina hjärterum, Köpenhamn, för en musikupplevelse jag längtat efter och ett sällskap jag sett fram emot. Att inte känna förväntan… nej, det går inte. Så med hjärtats goda minne och i mitt sinnes våld förväntar jag mig idag allt gott, ALLT gott.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *