Fjante

FjanteJag läste det här ordet igår, Fjante. Fjantelagen. Ett ord som fick mig att le. Och jag tycker om ord som får mig att le. Den där Jante tycker jag nämligen att vi tjatat alldeles förskräckligt mycket om, och inte verkar det hjälpa det minsta. Jante har så mycket makt, sitter där som en liten svart, ogripbar figur bakom ena örat och får oss att säga saker som ”Nej men inte ska väl jag…! Inte kan väl jag..! Nej, det är aaaaalldeles för mycket…!” . Som får oss att tona ner, gömma undan, minska lågan. Han väger tungt den där Jante och vi lyssnar mycket på honom, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Om inte annat så reagerar vi ofta med ovilja på de personer som INTE lyssnar på Jante, de som förhäver sig, är märkvärdiga och tror att de är något…

Så vad händer när vi sätter ett litet F framför Jante, ger honom ett smeknamn, Fjante? Jamen du hör ju själv, tunga herr Jante förvandlas till ett litet skämt! Är det inte fantastiskt vad en liten bokstav kan göra. Fjante.

Fjante kan ju omöjligen hålla dig tillbaka, eller hur? Fjante har väl inte makten att förminska dig, påstå att du duger när du egentligen är briljant? Fjante har väl ingenting att komma med när det drar ihop sig till löneförhandling? Inte kan Fjante ha så stor framgång i ditt liv att du tillåter honom att skapa hela lagar som du sedan ska följa? Nej, jag känner att Fjante inte är någon man lyssnar på överhuvudtaget. Fjante är obetydlig, förlegad, larvig. Håller jag på en stund till så kommer jag snart att börja tycka synd om lilla Fjante.

I dessa tider behöver vi all vår kraft. Vi behöver känna vår stora förmåga, våga låta vårt ljus skina igenom och ta sin rättmätiga plats i världen. I dessa dagar finns ingen plats för Fjante. Med Fjante på bänken blir planen som ny, reglerna annorlunda.

Jag önskar att vi kunde ersätta Fjante med Ödmjukhet istället, då skulle spelet bli ett helt annat. En del blandar ihop dessa två, tror att Fjante och Ödmjukhet är samma sak, eller att avsaknad av Fjante skulle innebära egoism. Inget kan vara mer fel. Att se sin egen storhet, att stå upp för den och låta den ta plats, innebär med Ödmjukheten som lagspelare att man också ser andras storhet, vill se andra växa. Att jag ser något stort i mig betyder att jag ser något stort i dig, också när du själv inte ser det. I Ödmjukhet kan vi växa tillsammans.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *