En resa på tandemcykel

Vi ser på våra relationer, i synnerhet de som levs i par, som att vi går hand i hand eller cyklar bredvid varandra genom livet. Men ju mer jag tänker på det desto mer ser jag det istället som en tur på tandemcykel.

Jag säger det på en gång, det jag nu tänker skriva har ingenting, absolut ingenting, med jämställdhet att göra. Det finns inga genusdiskussioner involverade över huvud taget, inget feministiskt perspektiv, inga om, men eller hur. Det jag talar om är istället dynamiken i en relation, dynamiken, välviljan och tilliten.

Alltså, livet på en tandemcykel. Trögtrampat och utan större flexibilitet ibland, kraftfullt och rasande fort mot något gemensamt mål vid andra tillfällen. Styrkan sitter i den gemensamma kraften, en kraft som dock förutsätter vilja, kommunikation och en stor portion av tillit.

På en tandemcykel är det bara en som kan hålla i styret. Den andra trampar. Den som håller i styret har ansvar för färdriktningen, beslutet om väg till det gemensamma målet. Många små val ska göras, hinder ska väjas för och riktning tas ut. Men här vilar också ansvaret att lyssna på behovet hos den som sitter bakom. Behovet av paus, behovet av att få svar på funderingar över vad som ligger framför och inte kan ses i det skymda synfältet. Ansvaret kan upplevas som tungt, ibland är kraften där bakom så stor att hastigheten i färden blir övermäktig, nya beslut hinner inte tas tillräckligt snabbt och färden blir vinglig. Andra gånger är målet i sikte men hastigheten i trampandet så långsam att otåligheten gör sitt intåg, den som styr får även trampa tungt för att hålla farten uppe. Men så finns det de soliga dagarna, dagarna med medvind, då vägen är fri, sikten klar och farten perfekt. En ljuvlig kraft, en underbar känsla, dagar då det är gott att sitta vid styret.

För den som sitter bakom är trampandet i fokus. Att ge av sin kraft, trampa, trampa, trampa. Stå ut med uppförsbackarna, njuta av farten i nerförsluten, fokuserad, i nuet. Njuta av att slippa fatta besluten, bara trampa på, veta att man ger sitt allt och sin bästa kraft, i full tillförsikt om att målet är bådas mål. Andra dagar oron över att inte ha kontroll, inte veta vart färden bär, hur långt det är kvar eller vad som ligger framför. Känna tillit till den andras styrförmåga, släppa kontrollen över färden, se på världen lite från sidan. Hantera svårigheten i att inte kunna förutse vad som komma skall, vara lyhörd för en snabb anpassning av tempot beroende på lutning. Meningsfullheten i närvaron, i stödet, i tilliten till den andre. Ansvaret att kommunicera sin tvekan om den infinner sig. Glädjen och njutningen de vackra dagarna då marschfarten är god, färden njutbar och trampandet sker i full tillförsikt och i största gemenskap.

Jag tänker att det i de flesta relationer finns en bekväm rollfördelning, en självklarhet i vem som styr och vem som trampar. Självfallet kan vi byta plats med varandra vid behov och när vi önskar, det är viktigt att kunna också det, men för det mesta har vi våra givna och tagna roller. Jag tror att om vi såg våra relationer som just utflykter i livet med en tandemcykel som transportmedel, så skulle vi också uppskatta varandras förtjänster och del i den gemensamma helheten. En tandemcykel är tämligen oduglig för en ensam cykliskt men är man två och överens om samköret så kan det vara ett förträffligt fortskaffningsmedel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *