En läkande tanke

Tankens kraftDin kropp är en ytterst liten del av dig. Oerhört viktig för dina upplevelser av livet, men ändå en liten, liten del av din storhet. Tänk om du lade en bråkdel av den tid och det engagemang som du ger din kropp på att också få tag i de andra delarna. Vilken effekt skulle det få? Jag bestämde mig för att prova. Sätta mig själv, min tro och mina tankar på prov, utmana mig.

Så här är det. Jag har i mer än 18 års tid haft problem med en höft. Problemen har kommit och gått efter den bilolycka jag var med om när sonen var liten och jag nyförlöst. Whiplashen fick jag ganska snabbt under kontroll men höften blev gradvis mer och mer problematisk. Det är faktiskt först på senare år som jag kopplat ihop smärtan i höft/ländrygg med olyckan. Det visade sig dock för ett par år sedan att bäckenet blivit rejält snett. En terapeutisk behandling gjorde det hela fantastiskt mycket bättre men det blev inte helt bra, besvären kom tillbaka, och det senaste året har problemet blivit värre och värre.  Jag har inte kunnat träna, inte gå mina efterlängtade långpromenader, att stå upp och jobba ett par dagar innebär en belastning som gjort mig haltandes och stillasittandes i mer än en vecka efteråt. Området blir inflammerat. Jag visar det inte mycket utåt, men min familj vet hur illa det har varit.

Självklart har jag försökt det mesta. Ätit på ett sätt som håller tillbaka inflammationen, fått diverse olika behandlingar, försökt att röra på mig så gott det går. Gjort allt som min kunskap om fysiologin säger mig att jag bör göra. Inget har hjälpt.

Så, nu till saken. Oerhört trött och med rejält ont i båda höfterna och ländryggen, återigen stelt och inflammerat, inleddes så årets sportlov. Jag var ledig, hemma med barnen och rejält less på alltihop. Jag bestämde mig för ett nytt angreppssätt. Jag vet ju vad jag håller för sant, vet hur jag ser på kropp och själ. Alltså bestämde jag mig för att syna mig själv, sätta mina tankar under lupp. Att olyckan ställt till det i min höft och rygg är ställt utom allt tvivel, men varför fortsätter den att göra det 18 år senare? Whiplashen med sin tillhörande migrän fick jag bort, kanske var det för att jag levt så mycket på, av och genom mitt huvud och därför prioriterat det? Jag tror på kroppens läkeförmåga till hundra procent… så vad hindrar den från att läka även höften? Detta var min tanke och fråga till mig själv i måndags.

Jag ägnade en stor del av måndagen åt rannsakande, skalandes av, lager för lager. Kunde det finnas något i mina tankar och känslor som hade något att vinna på min smärta? Något som i sin tur hindrade min läkning? Det fanns det. Det fanns en rest av något, ett behov jag inte erkänt. Jag var trött. En del av mig ville faktiskt inte alls träna längre. En del av mig ville inte alls gå långa promenader. En del av mig ville helst bara sitta still, dricka te och läsa böcker. En del av mig ville inte vidare utan istället stanna upp.  Missförstå mig inte nu, STORA delar av mig ville allt det där. Ville gå långt, ville vidare, söka utmaningarna, uppleva, ge, prestera, det är en stor del av mig… men inte hela jag. En liten del av mig ville helst av allt släppa taget, ge upp, kasta in handduken.  Jag trodde att jag hade lyssnat även på den delen, men det hade jag inte, inte tillräckligt mycket, det fanns en skärva kvar. Jag trodde att jag var bra på att ”bara-vara” men det visade sig att det alltid var i kortare stunder, några dagar, men inte i längre perioder. Och det fanns andra känslor som jag inte heller velat lyssna noga på. Men jag lyssnade på min höft.

Måndag kväll såg jag det så tydligt. Jag har gett mig min paus, en i mina egna ögon legitim paus. Det senaste åtta månaderna har jag tvingats släppa en del självpåtagna krav som jag inte ens visste om att jag hade. Inte utan klagomål från min sida vill jag påpeka. Den största delen av mig ville ju fortfarande göra allt det där, och vill det nu också. Men jag tvingades lyssna på den lilla delen som gick stick i stäv med den stora. Jag tvingades bejaka latmasken. Tvingades konfrontera min känsla av instängdhet när jag inte kunde gå ut. Tvingades göra upp med små rester av kroppsideal och prestationskrav som fanns kvar i någon undanskymd vrå i mitt omedvetna. Göra upp med den sista kvarvarande känslan av att inte alltid räcka till. I måndags kväll omfamnade jag också denna del, såg den, erkände den, och släppte den.

I tisdags steg jag upp och kände att jobbet var gjort. Insikterna var på plats. Smärtans begränsning tjänade inte längre något syfte. Med djupet av mitt medvetande gav jag min kropp ett nytt budskap, ett budskap som i ord fick följande formulering.

”Jag har förstått.  Smärtan i min höft och rygg tjänar inte längre mitt syfte. Jag släpper den nu. Den har suttit länge, jag ger mig lite tid att justera, men inte för länge. På söndag är mina höfters rörlighet tillbaka, smärtan har gett med sig. För det är det jag vill nu, hela jag.”

Ungefär så.

Så hur stor är tankens kraft? Hur har det gått? Det är ju bevisligen söndag idag… Kan många års smärta klinga av på en vecka enbart med tankens kraft?

När jag vaknade onsdag morgon hade smärtan i höger höft helt försvunnit. Natten mellan onsdag och torsdag vaknade jag otaliga gånger av att det körde och levde runt i vänster höft (den har varit mest illa däran de senaste månaderna). Torsdag eftermiddag kunde jag gå nästan helt utan smärta, dock lite besvär att gå nerför trappor. Igår kväll när jag gick och lade mig konstaterade jag att jag kan vinkla ut höfterna lika mycket som på den gamla goda tiden, inte längre någon inflammation som sätter stopp halvvägs. Idag söndag känns det… bra. Lite stelt i höftböjaren, lite obalans i muskultaruren, lite ovant i största allmänhet – som att det är dags att börja röra på sig igen efter en lång tids vila, lite stelt, ömt, men inte inflammerat, friskt. Så känns det, idag söndag.

En vecka. Är det möjligt? Kommer det att hålla? Jag vet inte, men varför skulle det inte göra det? Tankens kraft är OÄNDLIG…

10 thoughts on “En läkande tanke

  1. Vilken fantastisk lärdom! TACK för att du delar med dig! Det här behövde jag verkligen läsa. Jag har frågat universum varför jag inte kommer vidare, och nu fick jag svaret! TACK ♥

  2. Mirakel sker inte helt av sig själva. Först måste man genuint vilja och sen måste man våga tro. Grattis till ditt egna mirakel. Du är så himla väl värd detta! <3

  3. Underbart att läsa Therese, Tack för att du delar med dig och det stärker mig i mitt fortsatt arbete med min egen utveckling. En resa och process som jag en gång påbörjade med dina kloka ord och kunskaper. Det har betytt ofantligt mycket för mig! Ser fortfarande på mitt varande som en härlig spännande resa och varje dag lär jag mig något nytt om mig själv. Att kunna se på det som tar emot och som ”skaver” som en gåva till en ny lärdom.
    Tack Therese för din klokhet och värme <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *