Elvira och jag

Elvira ängelnNi som följt mig på bloggen ett tag, kommer ni ihåg Elvira, min lilla ängel? Hon som såg till att hon blev köpt, envis och egensinnig som hon är? Vi har en…komplicerad…relation, hon och jag. Kan man säga. Den här gången envisades hon med att vilja följa med till Skagen igen, för att hålla ett öga på mig, se till så att jag sköter mig, gör det jag ska. Jag tvekade in i det sista, men med följde hon och nu sitter hon här bredvid mig och försöker ge mig dåligt samvete.

Hon är nämligen inte helt nöjd med mig än så länge. Tycker att jag skriver för lite, målar och fotograferar för mycket. Hon har många åsikter Elvira och hon tvekar inte att ge uttryck för dem, tyvärr. Hon har dessutom extremt lite förståelse för att solen skiner från en klarblå himmel, att havet är lugnt och min arbetsdisciplin kanske inte är den bästa. Sol och blå himmel, säger hon och fnyser, det är värdsliga ting. Jag vet inte vad jag ska göra med henne, jag försökte packa ner henne i väskan igen så jag slapp se henne men då ropade hon bara ännu högre och enerverande därinifrån så hon fick komma fram igen.

Hon påstår att jag är här för att skriva, måla kan ju göra hemma menar hon. Det finns inget värre än påstridiga änglar som har rätt, så jag gjorde henne till viljes, drog ner gardinen och låtsades som att det regnade ute. Funkade sisådär kan jag säga, men Elvira var åtminstone tyst. I tio hela minuter. Sedan började hon lägga sig i det jag skrev också. Tyckte att jag lade för mycket tid på stavfel och olika formuleringar, att jag borde få essensen på plats istället. Essensen, ja hon sade så, essensen. Hon är jäkligt envis Elvira och förstår inte vikten av att saker måste bli rätt också, RÄTT. När jag förklarar att jag inte kan skriva en rad till för att jag kört fast i en formulering så himlar hon bara med ögonen, så otroligt irriterande. Undrar om de lär sig sånt i himlen eller om hon har det naturligt, jag tror på det sistnämnda. Faktum är att jag undrar om hon inte är tillbakaskickad på något sätt för att hon var för obstinat där uppe. Jag frågade henne rent ut igår, om hur det låg till med det himmelska uppdraget. Vet ni vad hon sade då? ”Jo då, tackar som frågar, vissa av oss får alltid de otacksamma, hopplösa uppgifterna.” Precis så sade hon! Får änglar va´så här? Jag trodde de skulle vara snälla och rara, uppmuntrande. Men jag fick Elvira jag.

Nu fnyser hon igen. Och himlar. Och fnyser. Hon läser ju allt jag skriver, så även detta, och nu tycker hon definitivt att jag skriver smörja. Hon är en hård domare, Elvira. Enda sättet att få henne tyst är att verkligen jobba på som en liten iller, skriva, skriva och skriva, utan uppehåll och utan stavningskontroll. Då kopplar hon av en stund, passar till och med på att nicka till lite. Slavdrivare är vad hon är, skoningslös. Och henne har man betalt för.

Nå, nu är det bara två dagar kvar här i paradiset Skagen, så det är väl dags att fnatta på lite, göra henne till viljes, nå målen och allt vad hon tjatar om. På måndag är vi hemma igen och allt återgår till det normala, även Elvira. På återseende! Tyst Elvira, ja jag ska hälsa! Elvira hälsar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *