Duger

Jag har aldrig tyckt om det ordet, att duga, att det duger, att vi duger. Det sägs att vi ska ta till oss detta, att vi ska känna att vi duger som vi är, att vi inte behöver vara perfekta. Jag har alltid känt ett motstånd.

För mig har ordet duga ett inbyggt missnöje. Det duger som det är men skulle kunna vara bättre. Jag duger som jag är men jag skulle kunna vara bättre. Och om jag vore bättre så skulle jag duga ännu mer. Ungefär så. Att duga är OK men inte mer.

Visst kan jag säga att något jag gör duger. ”Det får duga”, är ett gångbart uttryck när man inte längre orkar lägga mer energi och möda på ett visst företag, en viss handling, en viss produkt. Men att säga att ”Jag duger”, det har aldrig känts bra.

Jag känner nämligen inte att jag duger. Jag duger inte alls. Faktum är att du inte heller duger i mina ögon. Så här är det: Jag är faktiskt helt perfekt. Och du är lika perfekt. Vi är helt enkelt perfekta precis som vi är. DET kan jag omfamna. DET känns sant i mig.

Jag vet att vi föddes perfekta, jag vet att vi är precis dem vi ska vara, varken mer eller mindre. Jag vet att vi gör vårt bästa och att allt är precis som det ska vara. Då duger det faktiskt inte att säga att vi duger. Vi är perfekta. Precis som vi är. Det behövs ingen försämrande omskrivning.

Duger

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *