Du behöver bara dyka upp

När jag skriver detta sitter jag och väntar på en tjej som ska komma hit och intervjua mig till en pod om stress. Jag sitter här och funderar på hur mycket som hänt i mitt liv, hur mycket jag utvecklats, förändrats. Om det här hade varit för femton-tjugo år sedan, skulle jag ha varit galet nervös just nu, stressad rent av. Jag skulle ha planerat, funderat, försökt förbereda, räkna ut vad, hur och när, spekulerat och fantiserat. Nu gör jag varken det ena eller andra, gör istället det jag brukar, sitter här och skriver. Det är riktigt märkligt när man tänker närmare på det. Har det med vana att göra? Med att ha spelat in många poddar innan den här? Med att ha övat tillräckligt mycket? Nej, inte ett dugg. Visst underlättar det att ha varit med om en situation någon gång förut, men det är faktiskt inte det som är grejen.

Nej, för mig handlar det istället om en annan sorts tillit. Jag VET att det kommer att gå precis så bra som det ska gå, eftersom jag känner en stor tillit till både mig själv och den (för mig okända!) person som jag ska prata med. Jag vet att det blir precis som det ska bli. Och blir vi inte nöjda så går det säkert att göra om. Eller ändra. Eller fixa. Eller också blir det inte alls bra och då blir det inte det… Världen tuffar på ändå.

Jag vet också att jag är den jag är, kan det jag kan och inte behöver vara varken mer eller mindre. Jag delar med mig av det jag kan, tänker och tycker, och det är gott nog. Jag behöver inte kunna mer, jag behöver inte vara mer, det räcker så bra att bara vara jag. Så vad har jag att vara nervös för, vad har jag att förutse och planera inför? Ingenting. Absolut ingenting. Jag behöver bara dyka upp, det är allt.

Jag tänker att det är som livet i det stora hela. Du behöver inte planera så mycket, inte vara så duktig och förutseende, inte göra en himla massa hela tiden. Livet fixar det åt dig. Du behöver bara infinna dig, you just have to show up. 😊

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *