Droppen

DroppeDu tror att det krävs kraft. Du tror att det krävs beslutsamhet och kamp. Du tror att du måste växa dig stor och stark, bygga dina muskler och forma ditt försvar, innan du kan bryta dig loss. Innan du kan leva som du vill, bli den du är. Men du är inte någon stor och ståtlig ek, du är ingen maskros som måste tränga upp genom den hårda asfalten, du är inte ens det vippande grässtrået på sommarängen. Du är droppen, daggdroppen som hänger allra längst ut på stråets topp. Droppen som bildas och formas av livet självt, som existerar av livskraften självt och som bildas på nytt varje gryningsmorgon. Droppen som livet speglar sig i, droppen som reflekterar livets alla färger och skiftningar.

Som daggdroppen hänger du där, klamrar dig fast, blir allt större och tyngre. Grässtrået böjer sig under din tyngd men viker sig inte, sviker dig inte. Du kämpar, det sliter och drar i dig, du gör allt som står i din makt, använder all din kraft till att hålla dig kvar. Fortsätta vara den du är nu, behålla den form du känner till. Så kämpar du emot, vill inte släppa. Men du är en annan, du vet det. Du har redan förändrats, din form börjar så sakteliga dras ut. Kraften i dig är obeveklig. Någon gång måste du släppa taget, falla, tillåta. Förändringen kräver ingen kraft, inte den minsta lilla ansträngning. Kampen du tagit för given är bara din så länge du håller dig kvar. Hur länge orkar du?

Är du rädd? Är du orolig för var du ska hamna, hur det kommer att kännas? Känner du dig ensam i din svävande kamp längst där ute på livets darrande vippa? Är det av rädsla du klamrar dig kvar vid din barndoms gränsstrå? Är det av rädsla för en ännu större ensamhet som du inte tillåter dig att falla?

Var inte rädd. Känn din kraft, känn din tyngd, känn det liv som bär dig. En droppe kan aldrig hamna fel. En droppe blir vatten när den landar, var den än landar. Allt vatten är ett. Du är en av alla världens droppar. När du tillåter dig att släppa taget är du fortfarande du, men du ändrar form och du är inte längre ensam.

4 thoughts on “Droppen

  1. Therese, än en gång får du mig att bli berörd så att tårar rinner på min kind…
    jag vet att många, många känner igen sig i texten…. men du får den att kännas som om den är skriven speciellt för ”mig”…. vilken gåva du besitter! Tack igen Therese!

    • Maud, tack, tack för dina ord, tack för att du berättar att jag fått röra dig! Visst delar vi alla samma livsfrågor, även om vägen fram kan se olika ut. Att mina ord träffar dig betyder att du var redo att höra dem. <3

  2. Hej Therese.
    Vad vackert, berörande, tänkvärt och sant du skriver. Läste om dej och tycker att jag känner dej, för jag känner igen mej. Men du har ingen aning om vem jag år, men sånt går ju att göra nåt åt, det skulle vara roligt att träffa dej någon gång. Kommer absolut att följa din blogg. Tack för att du finns. Gun

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *