Din uppgift är inte att passa in

Du känner hur det skaver någonstans på insidan. Du vet att du gör ett bra jobb, sätter en ära i att göra ditt bästa. Du är uppskattad för det du gör, det du levererar. Ändå skaver det. Ändå känner du dig annorlunda, som om du spelar en roll, ett spel, där vem som helst när som helst kommer att syna bluffen. Din bluff. Bluffen som är du.

Många jag pratat med, kvinnor i synnerhet, känner igen sig i den här beskrivningen. Känslan av att utgöra en bit i pusslet men ändå inte riktigt passa in. Att ta plats som en klyfta i vitlöken fastän man ”egentligen” är en clementinklyfta. Passformen är perfekt men man känner sig annorlunda, vet att man är annorlunda, och på något vis fel.

Många klarar till slut inte av rollspelet, man kraschar, känner sig värdelös. Dels för att man inte är som andra, de som verkar passa in. Dels för att man inte orkar spela spelet som andra verkar finna en glädje i att spela.

Jag tänker att det sannolikt finns många dimensioner i det här. Till exempel att man är färdig med sin uppgift, att man vill utvecklas och komma vidare och att det är därför olikheten successivt blir allt tydligare. Eller självkänslan, att självkänslan fått sig en törn och man tror att det man är och gör inte riktigt duger, så man visar bara ytan, inte insidan. Ja det finns säkert många aspekter av det hela.

Men så tänker jag att det också finns något som är gemensamt, en nämnare som är genomgående. Nämligen vår strävan efter att passa in. Vi hyllar mångfalden men är samtidigt bekväma i likheten. Vi höjer det som är unikt men får inte sticka ut för mycket. Vi prisar individens särart men strävar efter att vara ”normala”.

Människans behov av att ”passa in” och samhällets kulturella förväntningar på hur man ska vara leder oss in i fällan. Eller fållan. Vi skapar konflikter i vårt inre, inte bara genom att vara på fel plats, utan genom att till varje pris försöka passa in på den plats vi är. Vi tror att vår uppgift är att passa in, att vi ska försöka vara lika. Åtminstone lika inom vissa ramar. Och om vi inte är det så är det något fel på oss. Ett fel som vi måste dölja, en felkonstruktion, en otillräcklighet.

Nu låter det här förstås som rena tonårsfasoner, men faktum är att jag tror att vi bär runt på mycket av det här hela livet. Likheten, konformiteten, som norm. Inte alltid medvetet men på ett djupare plan. Känslan av hur skönt det vore ”om man bara var som alla andra”, ”om man passade in i systemet”, ”om man inte alltid behövde vara den jobbiga”, om man… Samtidigt slåss vårt inre för att få vara precis den vi är… Där bor vår längtan, vår sorg, vår kraft och vårt hopp.

Jag funderar över hur mycket detta är en feministisk fråga, betydligt fler kvinnor än män verkar känna igen sig i det jag beskriver. Jag funderar på hur mycket det är en fråga om arv, vi ärver beteenden, förväntningar, gör dem till våra egna ända tills de börjar skava och skapa konflikt. Jag funderar på hur mycket det är en fråga om uppvaknande, om medvetenhet kring vilka vi är, varför vi är här och hur vi definierar vårt liv på jorden.

Om du känner igen dig i beskrivningen ovan, om detta är din känsla, en del av ditt skav och din otillräcklighet. Då tror jag att det är en god idé att börja med att förstå att din uppgift inte är att passa in. Din uppgift är inte att vara som ”alla andra”, din uppgift är inte anpassningen, likheten eller sökandet efter sammanhang där alla är som du.

Din uppgift, om du alls har någon, är att vara Du. Att vara så mycket Du som bara Du kan vara. Att vara Du, mejlsa fram Dig, din unika färg, form och energi. Din uppgift är ingen annan än att vara just du, acceptera dig, och låta alla andra vara sig. I vårt unika varande kan vi sedan mötas, mötas äkta, utan känsla av förställande, utan behov av likhet. När var och en accepterar sig själv, är sig själv, bär sitt eget signum, då, först då, kan vi äntligen bli ett…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *