Din gräns

Respektera dina gränserVärlden omkring oss ställer allt större krav på prestation, effektivitet och uthållighet. Pressen ökar, vi förväntas kunna trolla med knäna, och försöker gör vi. Vi kämpar på, springer allt mer haltande i ett hjul som snurrar allt fortare. Tills vi står där med näsan i väggen, den ena efter den andra. Det är så ledsamt att se. Se våra strävanden, se vår kamp för att räcka till i en ekvation som från början är dömd att aldrig kunna lösas. Det blir alltid en rest kvar, den resten är du.

Vi har konstruerat ett samhälle som driver sig själv bortom vår kontroll. Driver sig själv med pengar och vinster som enda intressen. Du är inte i systemets fokus, du är inte vinsten. Du är den som kostar, du är den börda som systemet ännu är beroende av, oavsett vad som sägs runt borden och i de fina rapporterna. Det är så vi har konstruerat det, det är det hjulet vi springer runt i.

Ändå, ändå, till syvende och sist…är det du som har ansvaret. Ansvaret för dig. Din stress är din stress. Din utmattning är din utmattning. Ditt liv är ditt liv. Det är du som säger ja. Det är du som ställer upp. Det är du som accepterar. Du kan välja att säga nej, säga stopp, här går min gräns. Inga ”Men…!” kan undanröja det faktumet, inga ”Men…!” håller som giltig bortförklaring. Det är du som väljer din stress, det är du som väljer att inte säga nej.

Skälen till varför du inte säger nej kan vara lika många som det finns människor på jorden, men ofta är de påfallande lika. Du vill inte svika dina medarbetare. Du vill inte svika dina kunder, klienter, elever, brukare eller vilka andra människor det nu är som du anser vara beroende av dig. Så ni ställer upp för varandra, riktar blicken och ansvaret mot en arbetsgivare som alltid har någon annans bästa för ögonen, systemets. Du vill inte riskera att förlora ditt jobb, av rädsla för att inte få något annat, av rädsla för din ekonomi. Så du fortsätter springa, fortare och fortare, i förhoppning om att något förändrats till imorgon, imorgon, imorgon…

I takt med tröttheten går arbetet långsammare. Du presterar allt sämre, trots din kamp, trots ditt springande. Nu plötsligt riktar du blicken mot dig själv, det måste vara dig det är fel på, du som inte räcker till. Du biter ihop, jobbar längre tider men får mindre gjort. Blir ännu tröttare, hjärnan hänger inte längre med, det måste vara fel på dig. Din självkänsla naggas i kanterna, det måste vara åldern. Nya uppgifter blir allt svårare att ta till sig. Bördan tynger, livet utanför krymper. Så står du där en dag, förenar dig med de andra i väggen. Du höll inte. Inte du heller. Du gick sönder.

Snälla, jag ber dig, gör inte så här! Om du känner igen dig, snälla, lyssna. Förstå att det är DU som äger ansvaret och möjligheten. Det är du som har makten att säga nej. Det är du som måste sätta dina gränser OCH inte bara prata om dem, utan respektera dem! Det är bara du som vet var din gräns går. Du måste själv respektera dina gränser för att andra ska göra det.

Att säga nej, att säga stopp, gör dig inte till en svikare, inte till en dålig arbetskamrat, inte till en sämre människa. Att säga nej är att visa sig själv respekt. Att säga nej är en styrka, en kraft, en gränsdragning, som ger dig möjligheten att också säga ja. Ja till dig själv, ja till livet. Du är värd det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *