Det gör ont…

Det gör ontJag sitter i solen och tittar på våren, på fåglarna som söker partner och skaffar sig revir, på markens småkryp som äntligen ger sig till känna när tjälen går ur jorden, på knoppar som växer och sväller för varje dag och bara väntar på att få slå ut.

Så kommer hennes ord för mig, Karin Boyes ord, ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka?”… Gör det verkligen det, filosoferar jag, gör det ont när det brister? Är det därför våren tvekar?

Är det inte så att smärtan är betydligt större hos de knoppar som inte brister? Att samla kraft, samla, samla och kraftsamla – all denna tillbakahållna kraft. Gör inte den mer ont? Att aldrig tillåta sig att slå ut i blom, att aldrig få visa det vackra man gömmer, att inte uppfylla sitt livssyfte – är det inte där smärtan bor? I rädslan, i skuggan, i den tillbakahållna knoppen som vissnar på sin stjälk.

Nej, jag tror inte att det gör ont när knoppar brister. Jag tror att det gör ont i knoppar som inte brister. Jag tror att det är bristen på bristningar som gör ont, som skaver, som trycker på, som skapar olidliga spänningar.

Jag tänker att själva bristningen är livet som skälver till. Det skakar om, det förändrar och vi kan aldrig backa tillbaka. Men det är precis som det ska vara, det är livets gång och själva syftet. Även den som brister ut i gråt finner lättnad. Den som brister ut i blom befriar det vackra. Vi ska inte vara rädda för att brista, rädslan förlamar, hindrar och stoppar flödet, livsflödet.

När du är redo, när du kraftsamlat tillräckligt, tillåt dig att brista, slå ut i blom, ömsa skinn och byta skepnad. Så lever livet, i växterna, i djuren, i människorna, i dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *