Det är en konst…

Följa vågenLivet går sin gilla gång, men visst är det väl märkligt, det här med livet? Ibland har jag en så stark närvaro i livet att jag nästan inte får luft. Jag upplever allt, känner allt, skapar allt och kan ta på den essens som är livet självt. En annan dag ser jag livet lite mer från sidan. Som en betraktare av mig själv och andra ser jag våra små liv vandra runt på planeten i en till synes planlös röra. En röra som bara är skenbar, för vid närmare betraktelse ser jag en närmast gudomlig synkronicitet i allt som sker.

Så har mitt liv alltid varit, som en vågrörelse, en pendling från innersta närvaron till yttersta betraktelsen. Från jorden till universum, från cellkärna till membran, en våg. Kanske är våra liv inte annat än en våg. Eller ett skvalp. Kanske tar vi livet på för stort allvar. Eller för litet.

Det är en konst att vara människa. Det är en konst att känna sin litenhet i det stora och samtidigt erkänna sin storhet i det lilla. Att förstå det oerhörda ansvaret, men axla det med lätt sinne och öppet hjärta. Att arbeta mot sina mål och samtidigt inse att allt hela tiden är precis som det ska vara. Att vilja framåt, vilja mer, och vara nöjd med det man har. Att minnas gårdagen, hoppas på morgondagen, och leva här och nu. Att längta, att sakna, och känna tacksamhet för det som är. Att kunna parera vågtopparna och dalarna, följa vågen både ut och in, låta vågen göra avtryck. Utan rädsla, utan kontroll.

Det är en konst att vara människa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *