Dessa skolavslutningar…

Vad är det med dem egentligen, skolavslutningarna? Vad är det som gör att vi sitter där med en tår i ögonvrån till Idas sommarvisa, en klump i halsen till blomstertiden och betraktar turerna på studentflaken med ömsom glädje, ömsom…vemod.

Jomen nog är det väl så? Åtminstone hos mig, i min kropp, så blandas känslorna, snurrar runt, tar ett varv djupt ner i källarvalven men också högt upp i bröstkorgen. Känslan av något som både trycks ihop och svämmar över, på samma gång. Är det någon annan som känner igen sig i detta, eller är ni alla bara odelat lyckliga och glada?

Jag funderar lite på det där, vad det är, egentligen. Är det bara ren nostalgi, gamla minnen, lyckliga som mindre lyckliga? En banal sentimentalitet som lockar fram tårarna? Jag tror inte det, jag tror det är något mer, något djupare. Jag tror att vi påminns om något som är lika aktuellt i oss idag som det var då, då medan vi fortfarande tog det för självklart och givet. Friheten. Friheten och hoppet. Friheten, hoppet och tillförsikten. Känslan av att precis allt var möjligt, att världen och livet låg framför oss med alla sina upplevelser, alla sina saker att se, höra, känna och göra. Allt som skulle göras, all vilja, all lust, all glädje stor, den ljusa framtiden vår.

Visst är det väl detta vi känner, det vi påminns om? Om lättheten med vilken vi gick framtiden till mötes. Om spänningen i ovissheten och glädjen i möjligheten. Jag tror att våra tårar och halsklumpar bottnar i en längtan, en längtan efter detta vi glömt eller lagt lockat på. En längtan efter de oändliga möjligheterna, en tillit till våra förmågor, ett hopp om framtiden. Det rena. Det oförstörda. Jag tror att vi lagt lager på lager av skydd, av begränsningar, av erfarenhet och desillusion runt våra stackars själar och hjärtan. Vi tror oss veta för mycket. Vi tror oss veta hur det fungerar, hur världen ser ut, vad som är möjligt och inte möjligt.

Så ser vi studenterna med hattarna på sned, de högtidliga barnen med spritt i benen och ett oändligt långt sommarlov av frihet framför sig. Vi ser dem, vi gläds med dem, och vi känner ett sting av vemod, kanske till och med ett stänk av avund. Och vi önskar att vi fick tillbaka ett uns av det där oförstörda, en skärva av den där rena tillförsikten. Sedan går vi tillbaka till jobbet.

Men så tänker jag att denna påminnelse, denna längtan som väcks, är så viktig. Den är så viktig att den inte alls får avfärdas som sentimentalitet.  Istället ska den tas på största allvar, förstås som den möjlighet den i sig självt är. Det faktum att en ton slås an i vårt inre, så till den grad att tårarna inte kan hållas tillbaka, betyder att det fortfarande finns i oss! Friheten finns där. Vetskapen om möjligheterna finns där. Om det oändliga, det stora och storslagna. Långt där inne finns det oförstörda kvar, det som inte känner några begränsningar, det som vet att framtiden ligger i våra egna händer, att vi är fria att skapa precis det liv vill vi ha och den värld vi vill leva det i.

Jag tror att det är detta som skolavslutningarna gör med oss. Att det är den känslan, den vetskapen, som vaknar till ur sin slummer och rör oss till tårar. Tårar av längtan, tårar av hopp. För barnen, förstås, men också för oss själva.

Eller också det bara jag som känner så här…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *