Jag ser dig. Fortfarande.

Den gångna helgen ägnade jag åt att sortera upp bloggens ALLA inlägg efter olika kategorier. Du hittar kategorierna i högerkanten om du sitter vid dator, längst ner om du scrollar ner med telefonen. Jag gjorde mig detta omak för att du som läsare lite lättare ska kunna söka och finna mina texter, kunna läsa om och fundera. Vissa texter återfinns i flera kategorier eftersom innehållet i det jag skriver ofta spänner över flera ämnen, men jag hoppas att det ändå ska underlätta botaniserandet lite.

Jag kommer nu att ta lite paus från bloggandet fram till jul för att helt och fullt kunna koncentrera mig på mitt bokprojekt istället (jo, jag har ett eller flera sådana på gång). Jag kommer dock att välja ut lite olika texter och publicera dem på nytt dessa veckor, texter som jag själv tyckte om att bli påmind om när jag satt och sorterade och som jag finner aktuella på något sätt i den tid vi befinner oss. Kanske är texterna helt nya för dig, annars hoppas jag att även du uppskattar att läsa dem igen. Men du, fortsätt gärna kommentera och tänka högt. Jag finns alltid kvar här bakom tangenter och skärm!

Varma hälsningar till dig från mig
Therese


Jag ser dig. Fortfarande.

Jag ser dig där du sitter utanför dörrarna, på marken med dina bylten, invirad i filtar för att hålla kylan borta. Ser hur du kurar ihop dig, stoppar in händerna i ärmarna på den slitna, medfarna rocken. Hela du är medfaren. Jag ser dig.

Jag ser pappmuggen framför din kropp, ser hur den blåser omkull av brist på tyngd, av brist på innehåll. Din tyngd är desto större. Jag ser dig.

Jag ser hoppet som lämnat dina ögon, ögon som stirrar uppgivet ner i marken, som inte orkar söka min blick. Du ser inte längre upp, ditt leende har slocknat, du vet att det inte ökar dina chanser. Människoben, grovklädda fötter, är allt du ser. Jag ser dig.

Jag ser självföraktet som kröker din rygg, påspätt av människors fnysningar och fördomar. Ditt misslyckande, ditt ansvar. Tycker de, tycker du. Jag ser dig.

Jag ser att det enda du vill är att få hjälp. Inte att någon ska ta din utsträckta hand, det vore för mycket begärt. Men att någon ska lägga något i den, något, hur litet som helst. Du skulle vara tacksam för den där femkronan som sitter i kundvagnens pant. Du är tagen i pant. Jag ser dig.

Jag ser hur hela ditt väsen är en provokation, hur du med din närvaro utmanar de förbipasserande, medmänniskorna. Konflikten du speglar mellan deras hjärtan och hjärnor. Deras konflikt, mänsklighetens konflikt, din otacksamma uppgift. Jag ser dig.

Jag ser dig när mörkret faller, ser din krumma gestalt huka intill väggen. Dagarna är korta så här års, nätterna desto längre. Ditt är mörkret, din är längtan. Längtan hem. Jag ser dig.

(Tidigare publicerad 14 december 2016)

Vad är normalt?

Bara en kort, filosofisk tanke så här på måndagsmorgonen:

Hur många normala människor finns det kvar? Kan det vara så att antalet normala människor är så litet att de onormala faktiskt blivit de normala?

Jag hoppas det.

Hela helheten

Varför skriver och driver jag egentligen den här bloggen? Varför lägger jag så mycket av min tid på något som inte ger mig en enda krona? Jo, det finns het enkelt andra drivkrafter i livet än pengar. Mina drivkrafter är, och har alltid varit, av ett annat slag. Jag vill utveckla mig själv och jag vill, om möjligt, kunna hjälpa andra. Tursamt nog går dessa bägge hand i hand. När jag skriver tvingas jag tänka, jag prövar och omprövar, utmanar och utmanas, jag växer med tankarna, orden och utmaningarna. Har jag tur kommer mina tankar också dig till godo, får dig att tänka till, kanske byta eller fördjupa ett perspektiv. Så växer vi tillsammans.

På samma sätt har det varit med alla yrken jag haft, jag har lockats av kunskapen, tillägnat mig den och blivit så pass bra på den att den kommit andra till del. Som kommunikatör, projektledare, kostrådgivare, hormonterapeut…mitt personliga intresse för frågorna har alltid varit min drivkraft och jag har gjort mitt bästa för att den kunskap jag tillägnar mig ska kunna hjälpa andra, bidra till helheten.

Människors hälsa, jordens hälsa, alltings hälsa, är min grundkraft, den jordmån ur vilken mitt engagemang spirar. Hälsa för mig är så mycket mer än frånvaro av sjukdom. Hälsa är välbefinnande, i alla avseenden. Kroppsligt, mentalt, själsligt, andligt, socialt…allt, helheten. Vi säger ofta att vi är intresserade av helhetshälsan, att vi tilltalas av ett holistiskt synsätt, ändå tenderar vi att snöa in på en eller annan del. Antingen är det maten och träningen som blir vårt stora intresse, samtidigt som vi stressar som dårar och gör vårt bästa för att tränga undan den stora frågan om meningen med alltsammans. Eller också fångar de högre, andliga dimensionerna vårt intresse samtidigt som vi åsidosätter kroppens fysiska behov, samhällets behov av vårt engagemang och våra familjers och vänners behov av vår jordliga närvaro.

Jag tror att det är viktigt att vi ser och värnar hela helheten, efter bästa förmåga. Att vi ser och förstår att hälsan som begrepp och företeelse är så mycket större än de delar som just för stunden har råkat fånga vårt intresse och där vi känner oss bekväma.

Även de som jobbar inom hälsoområdet och som har ambitionen att arbeta holistiskt gör det sällan. Inte på grund av att de inte vill utan för att de inte förmår greppa helheten, ingen förmår det. Vi är alla specialister i någon mening, inom ett område eller flera, men aldrig inom hela helheten.

Det finns bara en duo som kan, förmår och har kompetensen att verkligen se till HELA dig, till HELA din hälsa och alltings hälsa, och det är din kropp och själ i förening. Dessa två, med sina ankare i din hjärna och hjärta, greppar över helheten, utan att du bett om det, utan att du behöver betala för det. Du fick dem till skänks, de är ett med dig. Dessa två är på din sida, alltid. I alla väder, i alla situationer, vad du än gör, så talar de om för dig vad som är rätt för dig. Och skulle du trots allt göra dig själv orätt så gör de sitt bästa även då för att hjälpa dig, stötta dig, balansera dig, tills du blivit klokare.

Om det är något jag hoppas kunna bidra till med allt jag skriver och allt jag gör, så är det att få dig att våga lyssna och lita på din kropps signaler och hörsamma din själs längtan. De talar olika språk men vägleder dig båda. Den ena följer dig i graven, den andra in i evigheten. Sådan är min tro och mitt synsätt. Kanske delar du den, kanske inte, men du har allt att vinna på att värna din, och därmed vår, helhet. Vi behöver hjälpas åt att hela helheten.

Låt maten tysta mun…

Jag hade inte tänk kommentera eller vidareutveckla måndagens text om enögdhet och matval, men nu kan jag trots allt inte låta bli. Det är ju så tokigt alltsammans. Att det ens kan bli en fråga om huruvida några droppar citron är ”godkänt” i maten eller inte, är för mig en gåta. Eller frågor  av karaktären ”kan man äta en morot när man äter LCHF” eller ”kan man kombinera LCHF och Paleo”.

Jag kommer att tänka på de där bokstavskexen som marknadsförs till barn, Tom & Jerry eller vad de heter. Det är som om barnen skulle börja bråka om huruvida Å finns med i kartongen eller inte och varför den i så fall kanske inte gör det. Barn må äta och träta om bokstäver, men vi äter väl varken etiketter eller bokstäver? Spelar det någon roll för dig om ett livsmedel ”är” LCHF eller inte? Ett livsmedel ”är” ingenting, utom just ett livsmedel. Frågan borde väl istället vara om du tycker om det och mår bra av det, eller?

Visst kan etiketter och grupperingar underlätta livet ibland, men de är ingalunda sanningar som måste gälla just för dig. Ett livsmedels kvalitéer bedöms utifrån femtielva kriterier där din kropp och dina behov är ett av dem. Att till exempel enbart stirra sig blind på mängden kolhydrater kan bli helt knasigt. Är det procenten kolhydrater som är intressant, koncentrationen, eller den exakta mängden du faktiskt äter? Är det skillnad i kvalité på kolhydraterna, om de är resistenta eller inte, om de omgärdas av andra nutrienter eller antinutrienter? Självklart är det intressant, men är det intressant om det är LCHF eller inte, är det intressant information för just dig? Bestäm du.

Om vi nu ändå ser till dessa etiketter, dessa dieter eller livsstilsval som en del kallar det, så måste väl dessa kunna ändras i takt med att ny kunskap tillkommer? De måste väl kunna kompletteras, utökas och förädlas och dina beslut låta sig påverkas därav? Att enbart framhärda vad som sägs i originaldokument, och dessutom läsa dess bokstav utan att söka dess innebörd, för osökt mina tankar till olika former av fundamentalism. Och fundamentalism, i vilken form eller inom vilket område det än må vara, har då mig veterligen aldrig lett till någon positiv utveckling.

Jag önskar att alla människor lyssnade lite mer på sig själva och sina kroppars signaler än på olika självutnämnda specialister och legitimerade experter. Att vi tillsammans sökte ny kunskap men själva tog ansvar för våra egna beslut. Att vi fann ett avslappnat förhållningssätt till mat och dryck, och lade mer kraft och fokus på glädjeämnena i livet än att tjafsa om bokstäver och andras val.

Aldrig har vi haft det så bra som nu, ett sådant överflöd. Låt oss njuta av det och vara glada för den mat som puttrar i våra grytor och karotter. Låt oss äta oss pigga och friska efter eget huvud och bästa förmåga, sida vid sida och tillsammans. Det kan väl ändå inte vara så svårt?

Släpp fångarna loss!

Vilken dag! Vilken alldeles ljuvlig, underbar sommardag. Blå himmel, varma vindar och en natur som fullkomligen exploderar av återhållen växtkraft som nu släpps lös.

Denna dag, den första sommardagen, borde alla människor i vårt land få njuta av. Vi borde stänga fabrikerna, låsa dörrarna till affärerna, öppna dörrarna till kontoren, ja helt enkelt stänga ner hela Sverige (bortsett från vård och räddningstjänst förstås) och släppa ut människorna. Ut med allihop! Av med strumpor och skor, bort med jackor och vindskydd, rikta näsan mot himlen och sug in solens energigivande strålar. Så borde vi göra. Vi borde förklara den första riktiga sommardagen som allmän helgdag.

Den första sommardagen, dagen vi njuter som allra mest. När allt är nytt för våra ögon, när vi kan se gräset växa och trädens blommor slå ut, när vinden för med sig de söta dofterna och vi öppnar våra sinnen och hjärtan helt utan ansträngning. Denna dag borde vi fira.

Tänk om vi kunde befria oss från klocktidens tyranni! En tid utan reellt värde, en tid som naturen ger blanka sjutton i och som vi själva känner oss som slavar under. Tänk om vi kunde ta vara på just den här dagen, skjuta upp till morgondagen det som absolut inte behöver göras idag. Ställa in de planerade mötena som ändå ingen vill vara på just idag. Stänga ner datorerna som ändå finns kvar imorgon med sina siffror, bokstäver, rapporter och listor. Låta själen gå ut och förena sig med växtkraften, låta kroppen tanka solenergi och axlarna släppas ned.

Om du kan, om du har minsta möjlighet, gå ut. Idag. Nu. Tillåt dig att vara en del av allt som växer, allt det vackra och sköna, livskraften. Njut av dagen. Du kommer inte att ångra dig.

———–

Denna text skrev jag igår, den första sommardagen hos mig. Om du har samma fina väder som jag och inte tog vara på gårdagen som du önskade, tänk på att du fått ännu en chans idag, den andra sommardagen!

Tänk om du skulle lägga det där förmiddagsmötet i stadsparken istället? Sitta på en bänk och diskutera framtidsplanerna medan ni tittar på barnen som leker med vattnet i fontänen eller betraktar biet som flitigt surrar från blomma till blomma. Jag är övertygad om att era tankar och idéer skulle bli friare och att nya lösningar och möjligheter skulle bli synliga.

Eller varför inte ta den tuffaste förhandlingen med samtliga närvarande liggandes på rygg i gröngräset, barfota med byxbenen uppkavlade, och se molntussarna sväva förbi på den blå himlen? Jag är säker på att perspektiven skulle bli högre och bredare och uppgörelserna till gagn för alla. Men OM det nu absolut inte går, om du inte är modig nog eller faktiskt sitter fast, på riktigt fast, fundera på om du inte kan sluta lite tidigare från jobbet denna fredag. Du är värd det efter en lång, lång vinter. Och om det absolut inte heller går, njut av din helg och be en stilla bön att vädret håller i sig… Trevlig helg!