Om Otillfredsställelse

Den där känslan av att livet rinner som finaste saharasand mellan dina fingrar. Omöjlig att greppa, omöjlig att stoppa, omöjlig att spara. Du fyller år, igen. Ännu en midsommar. Ännu en julafton. Vad har hänt sedan sist? Inte mycket. Blev det inte mer än så här, livet?

Vems är felet? Jobbet? Partnern? Omständigheterna? Slumpen eller ödet?

Jag frågar dig, vad hände med äventyret? Vad fick dig att sluta resa och upptäcka nya världar? Vad fick dig att sluta skapa och istället bara följa med?

Var det kanske bekvämligheten? Du är ganska nöjd med det du har, det du åstadkommit, men ändå inte… Eller var det kanske tryggheten? Du vet vad du har men inte vad du får, du är inte beredd att offra något, vågar inte släppa sargen av rädsla för att sargen ska försvinna.

Jag tänker att den som länge levt med ambitionen att skaffa sig trygghet lätt blir fånge i själva tryggheten. Rädslan växer sig starkare för varje år, det ungdomliga modet känns alltmer avlägset, mer står på spel. Att gå utanför ramarna, att bryta upp, att släppa taget, att våga hoppa… Allt leder till oro i hjärnans vindlingar. Du har jobbat hårt för den här tryggheten, säger hjärnan. Ska du nu äventyra allt du byggt upp, alla väggar, alla tak, byttor och boxar? Nej, städa ett varv till istället, pynta med lite nya attiraljer, renovera, bygg om. Men håll dig innanför väggarna, det var ju det här du ville ha. Eller…?

Trygghet är bra, så länge den inte blir en begränsning. Trygghet är bra så länge den inte står i vägen för det äventyr som livet är menat att vara. Om väggarna krymper, om luften känns syrefattig, om din blick längtansfullt söker sig ut genom fönstret, bortom horisonten, då är det dags att utmana tryggheten. Lyssna till din längtan, finn modet att följa den. Du kan göra avkall på mycket, men du kan inte kompromissa bort ditt hjärta.

Om Oro

Låg du där i natt igen, i sängen, med din oro? Klockan som tickade, din hjärna som malde på trots att John Blund öst tonvis ur sin säck. Runt, runt, ett varv till, tre varv till. Samma tankeloopar, ingen utgång, bara en oro som växer sig starkare. Ibland odefinierad, mer som en känsla. Ibland uttalad, beskriven, omskriven, men fortfarande utan lösning. Oron, oron som är en stress.

Jag frågar dig, varför oroar du dig så mycket? Vad tjänar din oro till? Du oroar dig för en framtid som du inte känner. Du vet inte vad av allt du oroar dig för som faktiskt kommer att inträffa, så du oroar dig för allt, för säkerhets skull. Gör din oro dig bättre rustad att kunna hantera vad det nu är som kommer att hända? Sällan. Det enda du kommer att konstatera är ”Vad var det jag sa!”. OM det nu händer. I oron söker din hjärna lösningar om framtiden baserat på dåtidens händelser, men framtiden kräver sina egna lösningar, du ser dem ännu inte. Situationen måste du lösa i Nuet, du kan inte förbereda dig för alla scenarion, du känner inte framtiden.

Varför tror du dig inte om att kunna lösa det som din framtid har i beredskap för dig? Du har väl löst allting fram till nu, eller hur? Du är kapabel, säger jag dig. Du har alla de kunskaper, förmågor och färdigheter som krävs för allt som livet ställer dig inför. Vissa delar kommer att kännas som livet på en räkmacka, andra mer likt ett bananskal och ytterligare andra får dig att dratta på ändan. Men du kommer att resa dig, borsta av dig, slicka såren och gå vidare. Det är så livet är, du klarar av det, alltihop, vad det än är. Så släpp din oro, släpp den gnagande känsla som suger energin ur dig, som hindrar dig från att leva här och nu, som får dig att inte njuta av allt det goda. Du har allt du behöver, säger jag dig. Du är allt du behöver.

Du behöver bara dyka upp

När jag skriver detta sitter jag och väntar på en tjej som ska komma hit och intervjua mig till en pod om stress. Jag sitter här och funderar på hur mycket som hänt i mitt liv, hur mycket jag utvecklats, förändrats. Om det här hade varit för femton-tjugo år sedan, skulle jag ha varit galet nervös just nu, stressad rent av. Jag skulle ha planerat, funderat, försökt förbereda, räkna ut vad, hur och när, spekulerat och fantiserat. Nu gör jag varken det ena eller andra, gör istället det jag brukar, sitter här och skriver. Det är riktigt märkligt när man tänker närmare på det. Har det med vana att göra? Med att ha spelat in många poddar innan den här? Med att ha övat tillräckligt mycket? Nej, inte ett dugg. Visst underlättar det att ha varit med om en situation någon gång förut, men det är faktiskt inte det som är grejen.

Nej, för mig handlar det istället om en annan sorts tillit. Jag VET att det kommer att gå precis så bra som det ska gå, eftersom jag känner en stor tillit till både mig själv och den (för mig okända!) person som jag ska prata med. Jag vet att det blir precis som det ska bli. Och blir vi inte nöjda så går det säkert att göra om. Eller ändra. Eller fixa. Eller också blir det inte alls bra och då blir det inte det… Världen tuffar på ändå.

Jag vet också att jag är den jag är, kan det jag kan och inte behöver vara varken mer eller mindre. Jag delar med mig av det jag kan, tänker och tycker, och det är gott nog. Jag behöver inte kunna mer, jag behöver inte vara mer, det räcker så bra att bara vara jag. Så vad har jag att vara nervös för, vad har jag att förutse och planera inför? Ingenting. Absolut ingenting. Jag behöver bara dyka upp, det är allt.

Jag tänker att det är som livet i det stora hela. Du behöver inte planera så mycket, inte vara så duktig och förutseende, inte göra en himla massa hela tiden. Livet fixar det åt dig. Du behöver bara infinna dig, you just have to show up. 😊

Att lita på sin intuition

Intuition, detta märkliga fenomen. En vägledning som alla människor har men som få verkar lita på. Hur många gånger har du inte förbannat dig själv för att du inte lyssnade på den där magkänslan? Hur många gånger har du inte brustit ut i ett ”jag VISSTE det!” när det visar sig att din intuition hade helt rätt? Och ändå tvivlar vi på den. Vi tvivlar på vår inre vägvisare, somliga så till den grad att de anser det vara oseriöst att åberopa den som grund för beslut.

Visst, jag kan förstå att inte intuitionen ensam kan ligga till grund för generella beslut som gäller alla människor eller större grupper. Men nog borde den väl kunna räcka som grund för beslut rörande mig själv? För egen del litar jag mer på min intuition än på de så kallade fakta som min hjärna försöker framställa som verkliga och sanna. I bästa fall säger magen och hjärnan samma sak, men om de inte gör det, då får intuitionen avgöra. Jag känner stor tillit till hela mitt vetande, inte enbart det högst begränsade vetande som min hjärna väljer ut åt mig. Våra hjärnor är fantastiska, men jag tror att det är viktigt att också komma ihåg deras begränsningar.

Våra hjärnor föredrar som regel trygghet och varnar oss så fort vi står i begrepp att göra något nytt, något hjärnan inte har erfarenhet av. Den varnar oss, och hindrar oss, genom att signalera rädsla. Rädsla är bra ibland men också ett oerhört stort hinder för den som vill utvecklas.

Våra hjärnor är fantastiskt bra på att sålla information, och tur är väl det med tanke på dagens informationsflöde. MEN, baksidan av sållningen är att hjärnan oftast bara låter oss se det vi redan sett förut, eller det som vi förväntar oss att se. I en folksamling plockar hjärnan ut det bekanta ansiktet åt dig, men låter dig samtidigt inte SE alla de andra om de inte på något sätt verkar utgöra en fara för dig. Hjärnan scannar av men presenterar bara det som den tror är relevant för dig, baserat på vad som varit relevant tidigare. Genom sållningen besparar vi oss tid och kraft men vi går också miste om den allra mesta informationen. Att kalla den bild som är resultatet av sållningen för ”sanningen”, ”verkligheten” eller ”fakta” ter sig i mitt huvud lite naivt.

Hur klokt är det att låta den information som ligger framför dig, den information som valts ut åt dig och av dig, och som presenteras som ”fakta”, vara den enda grunden för dina beslut om den mesta informationen är bortsållad? Om dessutom din magkänsla, din intuition, ditt under-eller övermedvetna (vad du nu vill kalla det) larmar och säger ”vänta, stopp, det är något som inte stämmer, du ser inte hela bilden”, är det inte klokt att lyssna på den då? Samma sak när magkänslan säger ”JA, kör, det här är precis vad du vill göra!”, och hjärnan kommer med långa haranger om faran med impulsivitet, risker, bristande ansvar och allehanda rädslor. Vad är klokast att lyssna på, hjärnan eller intuitionen?

Jag litar på min intuition, ofta går den dessutom hand i hand med den glädje som också är min ledstjärna. Tillsammans för dem mig framåt och de leder mig rätt. Jag vågar känna tillit till mig själv och mitt inre, gör du också det?

 

PS. För tydlighetens skull, att följa sin intuition är INTE samma sak som att följa sina känslor. Känslorna är en reaktion på hjärnans tankar och de bilder och scenarion som den skapar. Intuitionen ligger bortom både tankar och känslor, även om vi lite missvisande ibland kallar den magkänsla.

Att förbereda för det oförutsägbara

Detta är en vecka av förberedelser för mig. Praktiska moment ska utföras, som att välja tavlor inför en vernissage och paketera dem på ett säkert och transporterbart sätt. Kursmaterial ska kopieras, datorfiler fixas med, föreläsning landas, kläder packas etcetera etcetera. Men så har vi den där andra förberedelsen, den som egentligen är den viktigaste.

När jag håller föreläsningar så har jag mycket sällan något manus. Jag kan ha rubriker på ett papper, saker jag absolut inte vill glömma, men inget manus. Att använda powerpoint eller andra tekniska hjälpmedel är också ointressant för mig. Anledningen är att de alla begränsar mig. Både manus och powerpoints utgår ifrån att man på förhand vet vad, hur och i vilken ordning man kommer att ta upp saker. Jag vet aldrig det. Inte innan. Jag vet inte på förhand exakt vad jag kommer att ta upp, än mindre hur jag kommer att säga det.

För mig handlar en föreläsning om närvaro, att vara där och då, till hundra procent, och förmedla det jag vill ha sagt på ett sätt som fungerar för just dig som är där just då. Alla åhörare är olika, alla publiker har sin särart. Detta kan jag inte förbereda mig för, inte planera, inte bestämma i förväg. Jag måste känna in, på plats, och rätta mig därefter. Det jag vill uppnå är en kontakt med dig, en känsla och förståelse i rummet. Därför kan jag inte skriva ett manus, och om jag gör det så kommer jag med stor sannolikhet att överge det efter högst två minuter.

Så hur förbereder man sig då för detta, för det som inte går att förbereda sig för? Jag vill påstå att jag förberett mig en hel livstid… De föreläsningar jag kommer att ge framöver har jag förberett mig för hela mitt liv. Jag vet vem jag är, vilken kunskap jag har och vilka insikter jag fått. Jag vet vad jag vill ha sagt, vad jag vill förmedla. Resten handlar om dig. Om oss. Där och då.

Jag förbereder mig på samma sätt som jag förbereder mig för livet självt, bara ännu mer medvetet och fokuserat. Jag förbereder mig genom att förankra mig, i mig själv, så att jag med all min trygghet kan vara lyhörd för dig. Först när jag står stadigt och har min intention helt klar, kan jag möta dig, din nyfikenhet och dina behov fullt ut. Denna förberedelse, denna förankring av mig och min intention, påbörjar jag någon vecka innan. Timmen innan föreläsningen börjar jag öppna för din energi. När du och de andra åhörarna så sakteliga börjar samlas känner jag in var vi är, stämningen, nyfikenheten, den gemensamma kompetens som förenas i rummet. Det kanske kan verka flummigt och låta högtravande, men från och med då är jag till ett hundra procent närvarande med hela min kropp och själ. Från den punkten har jag tillgång till hela mig, till all min kompetens, all min kraft, alla mina ord och hela min energi. Och jag ger mig till dig.

Bättre än så kan jag inte förklara det. Mina förberedelser kan vara osynliga för blotta ögat, men de görs med största omsorg. Du kan inte se dem på ett papper, men de lyser klart i mitt inre. Sådan är min kommande vecka, en förberedelsernas vecka både i det yttre och i det inre.

Nästa måndag, den 28 augusti, är det vernissagedax i Östersund, då även min vän och kollega Birgitta Höglund är med och signerar sin nya kokbok. Sedan väntar min allra sista hormonkurs i två dagar och slutligen, torsdag den 31 augusti, blir det föreläsning om hur du kan skapa mindre stress i livet. Allt på Ecocaféet i Östersund. Lite senare i september väntar Malmö och också Avesta. Jag hoppas jag har turen att få möta dig!