Kategoriarkiv: Nuet o Närvaron

Att mota latmasken

Tänk, ibland är det precis hopplöst att få något gjort. Du vet känslan av att ha en massa saker att göra men inte få ändan ur vagnen? När man hittar på tusen andra saker att göra utom just det där man egentligen borde, eller faktiskt vill, göra. När till och med tvätten, disken och städningen plötsligt hamnar på priotoppen, allt för att slippa DET DÄR andra. När gröten är hetare än katten liksom.

Där hamnar jag ibland. Inte för att jag egentligen inte VILL göra vad det nu är (för sådana saker struntar jag helt sonika i att göra) utan för att det är JOBBIGT. Latmasken i mig talar och förbrukar allt syre i rummet. Oftast drabbar det mig när det är uppgifter som jag egentligen allra helst vill göra men som kräver mycket av mig. Kräver mitt fokus, kräver min närvaro, kräver mitt fulla engagemang. Och där ingen annan än jag själv ställer kraven och sätter målen, när ingen annan än jag själv är berörd. I det korta perspektivet. Kanske är det extra kännbart när man, som jag, är min egen chef och dessutom jobbar hemifrån…

Men oavsett, vad gör man när man hamnar där? Jag är ju den första att förespråka ett visst mått av lathet, jag tror till och med det är nyttigt att vara lat i vårt överstressade samhälle. Men det finns ju gränser, framförallt när det är kontraproduktivt, så hur gör man då? Om du känner igen dig och har något tips, langa hit det!

För min del brukar det här fenomenet följa ett visst mönster. Först skjuter jag bara på det en timme, en förmiddag, en dag eller två. Tills jag blir så less på mig själv att jag bara MÅSTE göra något. Då försöker jag ta mig i kragen, sätter mig ner, fram med datorn, verkställ! Och så går det inte iallafall. Då går jag ut, vandrar runt, försöker låta det komma av sig självt, intalar mig att vissa saker inte kan, och inte ska, pressas fram. Men inget kommer, nu heller. Först därefter inser jag att just det här faktiskt är en sådan sak som måste pressas fram, att det aldrig kommer att bli gjort om jag inte bara GÖR det. Att jag faktiskt är lat. Då byter jag miljö. Det har visat sig vara det enda som funkar för mig, hittills, om inte du nu kommer med någon ny strålande idé som jag kan anamma. Jag byter helt enkelt miljö, antingen till en offentlig där min hjärna blir lite lagom distraherad men där jag ändå gör det jag ska eftersom jag omöjligen kan sitta i till exempel en hotellobby i tre timmar utan att göra ett smack. Eller också tvärtom, åker iväg, åker bort, isolerar mig någonstans där ingenting kan distrahera, varken människor eller tvättmaskiner, och där uttråkningen till slut blir så stor att latmasken viker undan.

Att det ska var så svårt att få till det där! Balansgången mellan inspiration och disciplin, mellan att vänta in och sätta igång, mellan inåt och utåt. Hur funkar det för dig, har du några bra knep att dela med dig av? Om du nu hamnar i det här vill säga, det kanske bara är jag… :/

Magin finns överallt för den som söker

Du som läst mitt förra inlägg vet att jag åkte hem, hem till Skagen, och jag är faktiskt kvar ännu ett par dagar, lyckos mig! (Följ mig gärna på mitt Instagramkonto ”mittskagen” om du vill se lite vackra bilder från mitt paradis. 😊)

Jag hade inte tänkt skriva något mer på bloggen den här veckan eftersom jag har fullt upp med annat skrivande när jag är här i Skagen, men en liten reflektion måste det ändå få bli. Igår kväll gick jag ner för att titta på solnedgången vid havet, vilket är ett absolut måste här. Jag bor så till att havet är precis runt hörnet och solen går ner på den här sidan, så det blir ofta de mest fantastiska solnedgångar. Igår var det dock inte en vanlig solig kväll utan stora molnbankar tornade upp sig och lade sig som ett lågt lock över större delen av himlen. Dock lyste en strimma ljus igenom precis under molnen, nere vid horisonten. Det var helt fantastiskt vackert, på sitt eget sätt.

Det som slog mig var hur ensam jag var om att se skådespelet. Det var jag och fem till som stod där och lät oss förundras, och solnedgångsplatsen brukar vara rena rama folkmagneten vid den tidpunkten. Nu kom folk, spejade efter solen, konstaterade att de inte skulle få se någon fin solnedgång, vände på klacken och gick hem igen. En del stannade nog hemma redan från början efter att ha slängt en blick upp på den molniga himlen.

Jag tänker att vi människor missar mycket. Vi har en bestämd uppfattning om vad vi vill se och när verkligheten inte är som vi förväntar eller önskar oss, så slutar vi titta. I vår jakt på solen ser vi inte det vackra i de moln som skymmer den. Jag tänker att vi skulle se så mycket mer, och kanske undvika en hel del besvikelser, om vi såg och accepterade världen som den är lite oftare. Det finns skönhet att finna överallt om vi bara ser med öppna ögon. Magin finns överallt för den som söker den. Jag fann den igår kväll när solen gick ner bakom tunga moln, och ännu mer när jag i filosofiska tankar satt och betraktade havet efter att solen gått ner, när allting blev sådär blått. Du ser bänken jag satt på och utsikten jag hade på bilden. Nog var det väl vackert så säg…

Min viktigaste föreläsning?

Föreläsning på In The Pink i februari. Nu kommer jag tillbaka med den kanske viktigaste föreläsningen…

Imorgon torsdag är det dags igen, dags för föreläsning. Denna gång på fina In The Pink i Malmö. Ämnet för kvällen är något som garanterat berör varenda människa i vår del av världen, Stress. Ja, jag skriver det med stort S och betonar vartenda ett av de tre S som ordet innehåller. Jag tror nämligen att det här är den viktigaste, och kanske också den mest personliga, föreläsning jag någonsin hållit. Alla är berörda, alla är påverkade, av den stress som sakta bryter ner inte bara våra kroppar utan också vår livslust.

Det är inte rimligt, det är inte okej, att vi som har det så bra ska gå under av något som vi själva råder över, som vi själva skapar. Vi som kollektiv, vi som individer. Vi har ett ansvar, både gemensamt och var och en, för hur vi väljer att leva vår tid. Vi är inte längre helt utelämnade åt naturens krafter, åt hot om missväxt, kyla och torka. Vi har teknik, vi har ordnat det gott för oss och fortsätter att utveckla och lösa de utmaningar som kommer i vår väg. Ändå går vi under. Av stress. Trots att våra yttre omständigheter aldrig någonsin varit så goda som nu.

Om detta vill och tänker jag prata. Om orsakerna, de Verkliga orsakerna, om förhållningssätt och tankar, om påverkan och resultat, om själ och fysiologi. Vi måste helt enkelt sluta SKAPA så mycket stress i våra liv så att vi kan njuta desto mer av det liv vi fått.

Så hur gör man? Först kommer insikten, sedan förståelsen, därefter förändringen. Från insidan och ut. Jag hoppas att jag med det jag skriver och säger, kan bidra på vägen, bidra till ett ökat välmående hos dig och därmed också till en lite godare värld. Om jag kan bidra är mina handlingar meningsfulla. Det blir en intressant kväll…

Om du vill komma på föreläsningen så anmäl dig i länken på eventet här. Det går även bra att dyka upp i dörren så länge det finns platser kvar. Birgitta Höglund kommer självklart också att finnas med och bjuda på sina frökex men också på sin egen rika historia. Hoppas vi ses!

Att förbereda för det oförutsägbara

Detta är en vecka av förberedelser för mig. Praktiska moment ska utföras, som att välja tavlor inför en vernissage och paketera dem på ett säkert och transporterbart sätt. Kursmaterial ska kopieras, datorfiler fixas med, föreläsning landas, kläder packas etcetera etcetera. Men så har vi den där andra förberedelsen, den som egentligen är den viktigaste.

När jag håller föreläsningar så har jag mycket sällan något manus. Jag kan ha rubriker på ett papper, saker jag absolut inte vill glömma, men inget manus. Att använda powerpoint eller andra tekniska hjälpmedel är också ointressant för mig. Anledningen är att de alla begränsar mig. Både manus och powerpoints utgår ifrån att man på förhand vet vad, hur och i vilken ordning man kommer att ta upp saker. Jag vet aldrig det. Inte innan. Jag vet inte på förhand exakt vad jag kommer att ta upp, än mindre hur jag kommer att säga det.

För mig handlar en föreläsning om närvaro, att vara där och då, till hundra procent, och förmedla det jag vill ha sagt på ett sätt som fungerar för just dig som är där just då. Alla åhörare är olika, alla publiker har sin särart. Detta kan jag inte förbereda mig för, inte planera, inte bestämma i förväg. Jag måste känna in, på plats, och rätta mig därefter. Det jag vill uppnå är en kontakt med dig, en känsla och förståelse i rummet. Därför kan jag inte skriva ett manus, och om jag gör det så kommer jag med stor sannolikhet att överge det efter högst två minuter.

Så hur förbereder man sig då för detta, för det som inte går att förbereda sig för? Jag vill påstå att jag förberett mig en hel livstid… De föreläsningar jag kommer att ge framöver har jag förberett mig för hela mitt liv. Jag vet vem jag är, vilken kunskap jag har och vilka insikter jag fått. Jag vet vad jag vill ha sagt, vad jag vill förmedla. Resten handlar om dig. Om oss. Där och då.

Jag förbereder mig på samma sätt som jag förbereder mig för livet självt, bara ännu mer medvetet och fokuserat. Jag förbereder mig genom att förankra mig, i mig själv, så att jag med all min trygghet kan vara lyhörd för dig. Först när jag står stadigt och har min intention helt klar, kan jag möta dig, din nyfikenhet och dina behov fullt ut. Denna förberedelse, denna förankring av mig och min intention, påbörjar jag någon vecka innan. Timmen innan föreläsningen börjar jag öppna för din energi. När du och de andra åhörarna så sakteliga börjar samlas känner jag in var vi är, stämningen, nyfikenheten, den gemensamma kompetens som förenas i rummet. Det kanske kan verka flummigt och låta högtravande, men från och med då är jag till ett hundra procent närvarande med hela min kropp och själ. Från den punkten har jag tillgång till hela mig, till all min kompetens, all min kraft, alla mina ord och hela min energi. Och jag ger mig till dig.

Bättre än så kan jag inte förklara det. Mina förberedelser kan vara osynliga för blotta ögat, men de görs med största omsorg. Du kan inte se dem på ett papper, men de lyser klart i mitt inre. Sådan är min kommande vecka, en förberedelsernas vecka både i det yttre och i det inre.

Nästa måndag, den 28 augusti, är det vernissagedax i Östersund, då även min vän och kollega Birgitta Höglund är med och signerar sin nya kokbok. Sedan väntar min allra sista hormonkurs i två dagar och slutligen, torsdag den 31 augusti, blir det föreläsning om hur du kan skapa mindre stress i livet. Allt på Ecocaféet i Östersund. Lite senare i september väntar Malmö och också Avesta. Jag hoppas jag har turen att få möta dig!

Den verkliga upptäcktsresan

Jag tror att det var Marcel Proust som skrev att ”Den verkliga upptäcktsresan består inte av att söka nya vyer utan av att se med nya ögon”. Raden kom för mig så här i semestertider när vi far land och rike kring för att se, upptäcka, förtjusas och förundras. Hur vi ser nya saker men oftast inte upptäcker något.  Hur vi tittar men inte ser. Hur vi lyssnar men inte hör. Eller rättare sagt, vi ser och hör, men egentligen bara samma saker som vi alltid sett och hört eftersom vi själva är desamma.

Tänk om vi istället för att jaga nya vyer att betrakta bestämde oss för att se samma gamla vyer med nya ögon, vad skulle vi då se? Skulle barndomens bergknallar vara lika höga och respektingivande? Skulle hemstadens gator, torg och hus tona i samma färger? Skulle människorna i ditt liv vara desamma om du såg dem med nya ögon, om du själv var en annan?

Vi talar om det ibland, att turista i sitt eget land, i sin egen hemstad. Det kan kännas lite futtigt kanske, men för den som tar upplevelsen ett steg längre kan det vara skillnaden som gör skillnad. Vad sägs om att gå på upptäcktsfärd inte bara i din hemstad utan i ditt eget liv? Låna ett par andra glasögon, se med nyfikenhet på allt runt omkring. Se med nya ögon, utan kunskap om det förflutna, utan egen tro och eget tyckande baserad på allt du tror dig veta – om du gjorde det, vilken värld skulle då vecklas ut framför dina ögon? Om världen inte är vad den är utan vad du är, vad innebär det då för din livsupplevelse?

Det kanske kan vara värt att kontemplera över i hängmattan…