Väntans tider

Ännu en gång går vi mot första advent. Ännu en gång plockar vi fram ljusstakarna, hänger upp julstjärnorna, för in ljuset i mörkret och väntar. Väntar på något eller någon som ska komma. I vår tid har nog själva föremålet för vår väntan fallit i glömska hos flertalet, men själva väntan och längtan lever kvar.

Barnen må tråna efter julklappar och godis, men jag tror att det även hos dem och framförallt hos oss vuxna, finns också en annan längtan. En längtan efter samvaron, efter närheten och lugnet. Jag tror att vi väntar på självaste tiden, på oss själva och vår närvaro i den. Jag tror att vi när denna längtan årets alla dagar men just vid advent kanske vi bär en känsla av att det faktiskt är inom räckhåll. VI är inom räckhåll. För oss själva och för andra.

Men det är klart, vi ”ska ju bara” först. Vi ska bara fixa allt som måste fixas, handla allt som måste handlas, göra klart allt som ska göras klart, pyssla färdigt allt som ska pysslas. Sedan. Kan vi andas ut. Ta jul. Ledigt.

Eller också gör vi något annat tänker jag. Vi gör bara precis det vi själva vill, när vi vill det och OM vi vill det. Vi skyndar långsamt. Eller inte alls. Vi förstår att vi själva skapar vägen, såväl livsvägen som helhet som vägen fram till jul. Tänk om det är själva vägen, resan, dansen som är hela grejen? Inte målet. Tänk om det är varje dag som är själva livet, livet då du ska leva, glädjas, njuta. OM så är, vad är då viktigt för dig, här och nu, idag? Hur många måsten, fix och trix har du egentligen som skänker dig den där glädjen? Kanske julefriden är inom räckhåll nu också, om du bara tillåter den?

Vad skyndar du till? Vad väntar du på, egentligen? Vad längtar du till som inte redan är ditt?

Det handlar inte om tid

Vi talar mycket om stress i vår del av världen, om tiden som inte räcker till, om effekterna av stressen på våra fysiska och mentala kroppar. Som jag ser det skjuter vi allt som oftast bredvid målet. Eller över. Eller under. Det beror på hur man ser det.

Mina tre senaste texter här på bloggen har handlat om Oro, Otillräcklighet och Otillfredsställelse. Efter alla samtal jag haft med människor de senaste åren, har dessa tre utkristalliserat sig som några av de största stressorsakerna i våra liv.

Stress, som jag ser det, handlar väldigt lite om tiden som företeelse, om tiden som räcker eller inte räcker till. Det som stressar oss är sällan tiden i sig utan vad vi gör med den, hur vi prioriterar, hur vi väljer och tänker kring våra förmågor och val. Stressen bottnar inte i tidsbrist utan i mer eller mindre medvetna krav, gränssättning och tankesätt. Stressen tar sitt djupaste avstamp i hur vi ser på oss själva, vårt självförtroende och självkänsla. Stressen handlar om hur vi ser på oss själva och andra, på livet och vad vi gör med det, på vårt mod och feghet, på att leva eller existera.

Först när vi tar livet på största allvar kan vi ta det med en klackspark. Först när vi ser livet och oss själva i vitögat kan vi slappna av. Innan dess springer vi bara. Springer med en ständigt tilltagande oro av att missa saker på vägen. Och vet du, det är precis det vi gör, missar saker. Vår känsla i det avseendet är helt sann, det är vårt klokare jag som påkallar uppmärksamhet. När vi inte tar oss själva och det liv vi fått till skänks på allvar, så missar vi hela grejen. Vi jagar det vi redan fått, i tron att det finns bortom nästa krök. Vi letar och söker svaren utanför när vi bär dem med oss hela tiden. Vi tror att vi kan ”ta det sedan”, när imorgon alltid skapas här och nu. Vi går vilse. Springer vilse.

Om du känner att något av det jag skriver slår an en ton i dig, om något av det känns bära ett uns av sanning också för dig, stanna då upp. Sluta spring. Ta tag i din oro, din känsla av otillräcklighet, din malande magkänsla av otillfredsställelse. Syna dem, syna vad som ligger bakom, vad som verkligen ligger i botten och skaver. Sätt inte på ett nytt plåster den här gången, ta reda på vad som orsakar skavsåret. Spring inte fortare, gå långsammare. Ta reda på vad som hindrar dig från att leva ditt liv i tillfredsställelse, med nyfikenhet, i glädje, utan oro, med full energi och närvaro. Du har alla svaren. Du har alla förmågor. Ditt liv är just ditt liv. Att leva. Som du vill.

Landar hemma

Så svårt det kan vara att landa. Eller rättare sagt, vilken tid det kan ta. Tid för kroppen att förstå att ljuset inte är detsamma. Att värmen är frånvarande. Att tjocka och långa kläder är ett måste, liksom skor och strumpor. Det är som att kroppen fortfarande går barfota på stranden, fötterna översköljda av saltiga vågor, solen i ansiktet, ljumma vindar runt axlarna.

Nu har jag varit hemma en vecka, det hjälper inte riktigt. Kroppen vill fortfarande dra mig tillbaka, det fysiska minnet är ännu påtagligt. Själen har landat, den är här och nu, som alltid, men kroppen, den sega rackarn, har svårt med omställningen. Jag får ge den tid, den tid den behöver. Viljan att prestera, producera, får backa undan ännu ett tag. Som att väcka någon varsamt, ömt. Var snäll, viskar kroppen, en liten stund till, bara en liten stund till.

Jag lyssnar, jag respekterar. Såsom jag lyssnar på alla delar av mig, respekterar hela mig. Det får ta sin lilla tid, tid är ju allt vi har.

Tillbaka i Sverige igen

Så, nu är jag tillbaka i vardagen igen och kan återuppta mitt bloggande. Jag hade en tanke, kanske till och med en förhoppning, att kunna skriva lite även på Kreta, men se det gick inte alls. Det är min förbannelse men också min gåva, det där med att vara så totalt uppslukad i Nuet. Jag förmår helt enkelt inte vara någon annanstans i tanken eller göra något annat än det som ska göras där och då, här och nu. Hjärnan kan lite lamt påtala det kloka i att ”Du borde kanske skriva en rad, hålla bloggen igång, dela med dig…”, men det går inte. Hjärtat är inte med, känslan saknas, eftersom fokuset vilar på Nuets angelägenheter. Gott så, tänker jag då. Var sak har sin tid och plats.

Nå, det har i alla fall varit två fantastiska veckor på Kreta; två grupper med underbara människor, mycket god mat och dryck, sol, värme, bad och strandpromenader. Och alla dessa möten och nära samtal. Det är nog det jag tar med mig närmast hjärtat trots allt, mötena, människorna. Att få lära känna nya människor lite mer avskalat, nära, under huden. Att få beröra och bli berörd av tankar, liv och öden, det är en sann ynnest. Det blir så slående hur långt ifrån detta vi är i vår vardag, så långt ifrån varandra, från livet. Kanske har vi inte tid, kanske tar vi oss inte tid. Eller också vågar vi inte. Som om själva kulturen, ramarna, klimatet och väggarna håller oss tillbaka. Som om vi rör oss på ytan, flyter runt, rädda för att dyka ner, sjunka in och mötas på riktigt. Det tål att fundera på vad det är som begränsar oss, vad som håller oss ifrån den här innerligheten och värmen. Vad är det som gör att vi vid tillfällen som dessa faktiskt möts, på riktigt? Är det den fysiska bubblan? Är det klimatet, utelivet, lugnet och tiden? Är det frånvaron av måsten, borden och ansvar? Hur mycket väljer vi själva…? Som sagt, det tål att fundera vidare på.

Jag är hur som helst oerhört glad över att dessa två veckor blev precis så lugna, givande och harmoniska som vi hade föresatt oss. Våra förhoppningar och ambitioner att dela med oss av det goda livet infriades med råge och vi gläds åt vetskapen om att det blir en ny resa nästa år! Kanske följer just Du med oss på den resan? Du kan läsa om resan som var här på Harmoniresor.se, vi kommer snart att uppdatera sidan med nästa års resa och öppna bokningen för den. Vill du se bilder från resan så kika gärna in på vårt Instagramkonto ”harmoniresor” och mitt eget ”thereserenaker”).

Nu önskar jag dig en fin, närvarande oktobervecka, var du än är, vad du än gör!

Att mota latmasken

Tänk, ibland är det precis hopplöst att få något gjort. Du vet känslan av att ha en massa saker att göra men inte få ändan ur vagnen? När man hittar på tusen andra saker att göra utom just det där man egentligen borde, eller faktiskt vill, göra. När till och med tvätten, disken och städningen plötsligt hamnar på priotoppen, allt för att slippa DET DÄR andra. När gröten är hetare än katten liksom.

Där hamnar jag ibland. Inte för att jag egentligen inte VILL göra vad det nu är (för sådana saker struntar jag helt sonika i att göra) utan för att det är JOBBIGT. Latmasken i mig talar och förbrukar allt syre i rummet. Oftast drabbar det mig när det är uppgifter som jag egentligen allra helst vill göra men som kräver mycket av mig. Kräver mitt fokus, kräver min närvaro, kräver mitt fulla engagemang. Och där ingen annan än jag själv ställer kraven och sätter målen, när ingen annan än jag själv är berörd. I det korta perspektivet. Kanske är det extra kännbart när man, som jag, är min egen chef och dessutom jobbar hemifrån…

Men oavsett, vad gör man när man hamnar där? Jag är ju den första att förespråka ett visst mått av lathet, jag tror till och med det är nyttigt att vara lat i vårt överstressade samhälle. Men det finns ju gränser, framförallt när det är kontraproduktivt, så hur gör man då? Om du känner igen dig och har något tips, langa hit det!

För min del brukar det här fenomenet följa ett visst mönster. Först skjuter jag bara på det en timme, en förmiddag, en dag eller två. Tills jag blir så less på mig själv att jag bara MÅSTE göra något. Då försöker jag ta mig i kragen, sätter mig ner, fram med datorn, verkställ! Och så går det inte iallafall. Då går jag ut, vandrar runt, försöker låta det komma av sig självt, intalar mig att vissa saker inte kan, och inte ska, pressas fram. Men inget kommer, nu heller. Först därefter inser jag att just det här faktiskt är en sådan sak som måste pressas fram, att det aldrig kommer att bli gjort om jag inte bara GÖR det. Att jag faktiskt är lat. Då byter jag miljö. Det har visat sig vara det enda som funkar för mig, hittills, om inte du nu kommer med någon ny strålande idé som jag kan anamma. Jag byter helt enkelt miljö, antingen till en offentlig där min hjärna blir lite lagom distraherad men där jag ändå gör det jag ska eftersom jag omöjligen kan sitta i till exempel en hotellobby i tre timmar utan att göra ett smack. Eller också tvärtom, åker iväg, åker bort, isolerar mig någonstans där ingenting kan distrahera, varken människor eller tvättmaskiner, och där uttråkningen till slut blir så stor att latmasken viker undan.

Att det ska var så svårt att få till det där! Balansgången mellan inspiration och disciplin, mellan att vänta in och sätta igång, mellan inåt och utåt. Hur funkar det för dig, har du några bra knep att dela med dig av? Om du nu hamnar i det här vill säga, det kanske bara är jag… :/