Kategoriarkiv: Självkänslan

Utdrag ur Mata inte skuggorna – Hanna

För dig som ännu inte köpt och läst min bok Mata inte skuggorna… Här bjuder jag på ännu ett utdrag ur första kapitlet där vi för första gången får möta bokens andra huvudperson, Hanna. (Ett utdrag om bokens första huvudperson, Gabriel, hittar du här.)

”…Hanna målar koncentrerat den svarta linjen runt ögonen, idag som alla andra dagar. Bort med det på kvällen, på med det på morgonen. Inte som en mask, hon avskyr masker. Den svarta linjen är en förstärkning, ett förtydligande för dem som har lite svårt att fatta. Och de är många, tänker hon med morgontrötthetens nyvakna cynism.
”Är du inte klar snart? Kom ut nu, det är faktiskt fler som behöver använda badrummet!”
Mammas röst på andra sidan dörren, den stressade ihåliga som tränger sig in genom väggarna och slår mot Hannas trumhinnor som pistolskott. Allt detta tjat! Kom ner, gå dit, gör si, gör så. Ska det vara så jäkla svårt att fatta att hon vet själv vad hon kan, ska och måste göra. De behöver inte rapa upp allt innan hon ens är vaken!
”Kan du skynda dig lite, är du snäll, jag MÅSTE borta tänderna. Och jag ska åka om ett par minuter. Ska du ha skjuts eller tar du bussen?”
Hanna slänger upp badrumsdörren, onödigt hårt. De svartmålade ögonen stirrar trotsigt på mamma.
”Nä, jag tar bussen. Så jag inte är i vägen för dig.”
”Men vad har jag…!?” En djup suck från mammas bröst. ”Du gör som du vill.”

Hon känner mammas forskande blick mot ryggtavlan, hur den bränner, borrar sig in. Vet att den fula bekymrade rynkan mellan mammas ögonbryn djupnar, vet att den beror på henne, vet att mamma blir ful på grund av henne. Hon hatar mamma för det.
Mamma backar vant ut från uppfarten, vinkar, försöker se uppmuntrande ut. Hon vinkar inte tillbaka, en svag nick får räcka. Coldplay blir bra. Musiken i öronen leder bort tankarna. Hon går mot busshållplatsen, det tar bara tre minuter dit, hon har en ocean av tid. Trots att hon är trött åker hon alltid med den tidiga bussen, alla andra tar den senare.

Snart är hon framme vid busshållplatsen. Men hon är inte ensam, någon står redan och väntar, lutad mot den ena kortväggen. Han är lika tidig som hon. Eller tidigare, rättar hon sig själv, vem vet hur länge han har stått där. Han stör henne. Det är hennes hållplats, hennes frizon. Så här tidigt på morgonen ska hon vara ensam här, det är ju det som är hela grejen. Hon kör demonstrativt ner händerna djupare i fickorna. Ännu en skitdag…”

Ja detta är alltså Hanna, eller iallafall en sida av henne, och innan hon möter Gabriel… Gabriel som står där och väntar, lika störd som hon av den andras ovälkomna närvaro. Deras möte kommer inte bara att förändra deras liv utan också väcka frågor hos många andra om skuld, rädsla, fördomar och framförallt…kärlek.

Vill du lära känna Hanna och Gabriel, komma dem in på livet, ja då finns boken att köpa här i webbshopen. Nu fraktfritt! Köper du direkt av mig så får du boken signerad, med ett medföljande bokmärke, och med snabbast och mest miljövänliga leverans dessutom då inga mellanhänder eller mellantransporter är inblandade. 😊 (PS. Vill du skicka boken till någon i julklapp, så fixar jag det utan minsta extra jobb eller extra kostnad för dig. Välj då julklappsalternativet.)

Utdrag ur Mata inte skuggorna – Gabriel

Du som ännu inte köpt och läst min bok Mata inte skuggorna… Jag tänkte att du här ska få en liten aptitretare. Några enkla rader ur det första kapitlet där bokens huvudperson ”presenterar sig”. Gabriel. 😊

”…Han står i duschen, lutar huvudet mot den kaklade väggen, låter varmvattnet skölja ner över nacke och skuldror. Det svider i de nya piskrappen, men det gör inget. Han betalar gärna det priset för lugnet han känner nu. Bara tillfälligt, men ändå, en stunds respit. Aldrig hade han trott att skogen med sitt hotfulla mörker skulle bli hans vän. Så främmande, dessa höga granar och tallar, buskar snår och mossa. Lika främmande för honom som han för dem. Men de har blivit vänner nu. Han och skogen.
Han kliver ur duschen, virar handduken runt höfterna och går tyst tillbaka till sitt rum. Låter den vältränade, lite seniga kroppen, självtorka. Fem år sedan. Det är fem år sedan han mötte skuggorna, skuggorna i skugglandet. Det här landet är rikt på skuggor men fattigt på ljus, precis som han själv. Kanske passar de bra ihop trots allt, just därför, på grund av skuggorna.

Det knackar på dörren, en mild, vänlig knackning, bara för att kolla.
”God morgon, är du vaken?”
”Ja, jag är vaken.”
Han reser sig motvilligt från stolen, lägger ifrån sig boken i den lilla hyllan vid fotänden av sängen. Det är dags. På med kalsonger, strumpor, jeans och tröja. Han drar handen genom det tjocka, mörka, fortfarande fuktiga håret. Ser sig i spegeln. Rak rygg. Fast blick. Han ska inte låta sig knäckas. Inte idag heller. Han måste leva, för deras skull…”

Ja detta är alltså Gabriel, strax innan han för första gången träffar bokens andra huvudperson, Hanna. Var kommer han ifrån? Vem är han? Vart är han på väg? Vilka är skuggorna han mött och vilka är de som han måste han leva för? Hanna kommer att undra, kanske gör du det också. Vill du veta mer om Gabriel, komma honom in på livet, ja då finns boken att köpa i webbshopen. Nu fraktfritt. Köper du direkt av mig så får du boken signerad, med ett medföljande bokmärke, och med snabbast och mest miljövänliga leverans dessutom utan mellanhänder. 😊 (PS. Vill du skicka boken till någon i julklapp, så fixar jag det utan minsta extra jobb eller extra kostnad för dig. Välj då julklappsalternativet.)

Miraklet är du

Du söker det storslagna i världen utanför, trots att det största miraklet är du. Du vänder dig inåt och känner dig liten, trots att det minsta där utanför visar dig storheten varje dag.

Öppna dina ögon för livets mirakel. Erkänn din storhet. Sök med din blick i det lilla och upptäck det stora. Ta fasta på det mirakel vi kallar livet. Livet som lever genom dig, i dig. Du är mirakulös! Du kan uträtta mirakel.

Det börjar med en dröm

Jag minns den så väl, den där dagen. En alldeles vanlig dag i ett alldeles vanligt barnaliv, en skolgård med alldeles för mycket asfalt, en rast av betydligt större värde än de lektioner som omgav den. En alldeles ny bok i min hand, en skrivbok, för andra att skriva i. En bok för att samla minnen, en bok för att beskriva här och nu men också en bok för omtanke och drömmar.

De var populära då, de där skrivböckerna, böckerna där Mina Vänner skulle samlas och bevaras. Jag hade äntligen fått en, jag också. För andra att skriva i. Ingen skrev.

Alla var så upptagna med andras böcker, de böcker som ägdes och förvaltades av de mer populära kamraterna, de böcker det kämpades om att få en sida i innan sidorna tagit slut. Min bok tillhörde inte de eftertraktade. Min bok förblev tom.

Jag stod där med min bok och min finaste penna och kände bladens tomhet sprida sig till min hud, krypa under den och mycket effektivt släcka den glädje och iver med vilken jag valt min bok. Jag kunde välja en bok, det var inte lika enkelt att välja vänner.

Så jag gjorde det som en skrivare och drömmare gör, jag motade tomheten på flykten, vände mig inåt och greppade pennan. Omsorgsfullt vek jag upp den första sidan, plattade till vikningen i mitten och skrev mitt namn. Jag var min egen vän, den första och den bästa. När de populära vännernas böcker blivit fullklottrade och intresset så småningom vändes också mot mig och min bok, tog jag ingen notis om det. Jag var upptagen, med Min bok. Och bland centimeterlängder, hår- och favoritfärger plitade jag ner den dröm som inte ens formulerat sig som en dröm utan mer liknade en oreflekterad självklarhet. Vad vill du bli när du blir stor?, frågade boken. Författare, svarade jag.

Idag, fyrtio år senare, har jag kommit ifatt åttaåringen. Hon som var så klok, hon som visste. Idag har hon gjort sina erfarenheter, vet vad hon vill förmedla och hon har skaffat sig ett språk för att klä sina berättelser. Hon har gjort verklighet av drömmen.

Och en sak står helt klar, kan hon, så kan du. Det är aldrig för sent.

Det handlar inte om tid

Vi talar mycket om stress i vår del av världen, om tiden som inte räcker till, om effekterna av stressen på våra fysiska och mentala kroppar. Som jag ser det skjuter vi allt som oftast bredvid målet. Eller över. Eller under. Det beror på hur man ser det.

Mina tre senaste texter här på bloggen har handlat om Oro, Otillräcklighet och Otillfredsställelse. Efter alla samtal jag haft med människor de senaste åren, har dessa tre utkristalliserat sig som några av de största stressorsakerna i våra liv.

Stress, som jag ser det, handlar väldigt lite om tiden som företeelse, om tiden som räcker eller inte räcker till. Det som stressar oss är sällan tiden i sig utan vad vi gör med den, hur vi prioriterar, hur vi väljer och tänker kring våra förmågor och val. Stressen bottnar inte i tidsbrist utan i mer eller mindre medvetna krav, gränssättning och tankesätt. Stressen tar sitt djupaste avstamp i hur vi ser på oss själva, vårt självförtroende och självkänsla. Stressen handlar om hur vi ser på oss själva och andra, på livet och vad vi gör med det, på vårt mod och feghet, på att leva eller existera.

Först när vi tar livet på största allvar kan vi ta det med en klackspark. Först när vi ser livet och oss själva i vitögat kan vi slappna av. Innan dess springer vi bara. Springer med en ständigt tilltagande oro av att missa saker på vägen. Och vet du, det är precis det vi gör, missar saker. Vår känsla i det avseendet är helt sann, det är vårt klokare jag som påkallar uppmärksamhet. När vi inte tar oss själva och det liv vi fått till skänks på allvar, så missar vi hela grejen. Vi jagar det vi redan fått, i tron att det finns bortom nästa krök. Vi letar och söker svaren utanför när vi bär dem med oss hela tiden. Vi tror att vi kan ”ta det sedan”, när imorgon alltid skapas här och nu. Vi går vilse. Springer vilse.

Om du känner att något av det jag skriver slår an en ton i dig, om något av det känns bära ett uns av sanning också för dig, stanna då upp. Sluta spring. Ta tag i din oro, din känsla av otillräcklighet, din malande magkänsla av otillfredsställelse. Syna dem, syna vad som ligger bakom, vad som verkligen ligger i botten och skaver. Sätt inte på ett nytt plåster den här gången, ta reda på vad som orsakar skavsåret. Spring inte fortare, gå långsammare. Ta reda på vad som hindrar dig från att leva ditt liv i tillfredsställelse, med nyfikenhet, i glädje, utan oro, med full energi och närvaro. Du har alla svaren. Du har alla förmågor. Ditt liv är just ditt liv. Att leva. Som du vill.