Det handlar inte om tid

Vi talar mycket om stress i vår del av världen, om tiden som inte räcker till, om effekterna av stressen på våra fysiska och mentala kroppar. Som jag ser det skjuter vi allt som oftast bredvid målet. Eller över. Eller under. Det beror på hur man ser det.

Mina tre senaste texter här på bloggen har handlat om Oro, Otillräcklighet och Otillfredsställelse. Efter alla samtal jag haft med människor de senaste åren, har dessa tre utkristalliserat sig som några av de största stressorsakerna i våra liv.

Stress, som jag ser det, handlar väldigt lite om tiden som företeelse, om tiden som räcker eller inte räcker till. Det som stressar oss är sällan tiden i sig utan vad vi gör med den, hur vi prioriterar, hur vi väljer och tänker kring våra förmågor och val. Stressen bottnar inte i tidsbrist utan i mer eller mindre medvetna krav, gränssättning och tankesätt. Stressen tar sitt djupaste avstamp i hur vi ser på oss själva, vårt självförtroende och självkänsla. Stressen handlar om hur vi ser på oss själva och andra, på livet och vad vi gör med det, på vårt mod och feghet, på att leva eller existera.

Först när vi tar livet på största allvar kan vi ta det med en klackspark. Först när vi ser livet och oss själva i vitögat kan vi slappna av. Innan dess springer vi bara. Springer med en ständigt tilltagande oro av att missa saker på vägen. Och vet du, det är precis det vi gör, missar saker. Vår känsla i det avseendet är helt sann, det är vårt klokare jag som påkallar uppmärksamhet. När vi inte tar oss själva och det liv vi fått till skänks på allvar, så missar vi hela grejen. Vi jagar det vi redan fått, i tron att det finns bortom nästa krök. Vi letar och söker svaren utanför när vi bär dem med oss hela tiden. Vi tror att vi kan ”ta det sedan”, när imorgon alltid skapas här och nu. Vi går vilse. Springer vilse.

Om du känner att något av det jag skriver slår an en ton i dig, om något av det känns bära ett uns av sanning också för dig, stanna då upp. Sluta spring. Ta tag i din oro, din känsla av otillräcklighet, din malande magkänsla av otillfredsställelse. Syna dem, syna vad som ligger bakom, vad som verkligen ligger i botten och skaver. Sätt inte på ett nytt plåster den här gången, ta reda på vad som orsakar skavsåret. Spring inte fortare, gå långsammare. Ta reda på vad som hindrar dig från att leva ditt liv i tillfredsställelse, med nyfikenhet, i glädje, utan oro, med full energi och närvaro. Du har alla svaren. Du har alla förmågor. Ditt liv är just ditt liv. Att leva. Som du vill.

Om Otillräcklighet

Du känner dig otillräcklig, säger du. Du räcker inte till för allt du vill göra, för alla som behöver dig, för allt som krävs av dig. Du är fullt tillräcklig, säger jag. Du räcker till för precis det du vill göra och det du kan göra.

Din känsla av otillräcklighet tar sin grund i dina krav på dig själv. Otillräcklighet är inget faktum, inget som ligger utanför dig eller bortom din kontroll. Otillräcklighet är en känsla som svarar på den tanke om krav som du lägger på dig själv. Omgivningens uttalade eller outtalade krav är inte per automatik dina egna. Du väljer. Du råder över dig, dina tankar och därmed dina känslor. Du bestämmer.

Om du gjort ditt bästa, vilket jag tror mig veta att du alltid gör, då är det tillräckligt. Du är tillräcklig. Ingen kan göra mer än sitt bästa, eller hur? Begär då inte mer än ditt bästa av dig själv. Du skulle aldrig begära mer av någon annan.

Vad är normalt?

Bara en kort, filosofisk tanke så här på måndagsmorgonen:

Hur många normala människor finns det kvar? Kan det vara så att antalet normala människor är så litet att de onormala faktiskt blivit de normala?

Jag hoppas det.

Finns perfektion?

Du är inte perfekt, säger du. Ingen människa är perfekt, säger vi. Vad är perfekt, undrar jag. Vad ligger i själva begreppet perfektion, hur ser den, vad består den av?

Jag tänker att vi med perfektion på något sätt menar fulländning. Fulländning och fri från brister. Men vad är då fulländning, vad är brist? Har en kantstött kaffekopp brister jämfört med en ny av samma sort? Eller bär kanske den förra sin historia och påminner dig om trevliga stunder, medan den senare saknar relation? Är en fulländad kaffekopp den som alla tycker är fin och god att dricka ur, eller den som just du tycker bäst om? Är den perfekta kaffekoppen den som alla tycker om, den som har funnits länge, varit med om mycket men inte slitits på? Eller är det den sprillans nya koppen som just du tycker om och som just du ska fylla med kaffeminnen som är den perfekta, för dig?

Jag tänker att perfektionen ligger hos oss själva. Det är med våra egna ögon perfektionen uppstår, vare sig vi tittar utåt eller inåt. Perfektion finns inte i någonting, eller också finns den i allting. Det beror på hur vi ser det, hur vi väljer. Så hur tänker du, är du perfekt eller inte?

Du behöver bara dyka upp

När jag skriver detta sitter jag och väntar på en tjej som ska komma hit och intervjua mig till en pod om stress. Jag sitter här och funderar på hur mycket som hänt i mitt liv, hur mycket jag utvecklats, förändrats. Om det här hade varit för femton-tjugo år sedan, skulle jag ha varit galet nervös just nu, stressad rent av. Jag skulle ha planerat, funderat, försökt förbereda, räkna ut vad, hur och när, spekulerat och fantiserat. Nu gör jag varken det ena eller andra, gör istället det jag brukar, sitter här och skriver. Det är riktigt märkligt när man tänker närmare på det. Har det med vana att göra? Med att ha spelat in många poddar innan den här? Med att ha övat tillräckligt mycket? Nej, inte ett dugg. Visst underlättar det att ha varit med om en situation någon gång förut, men det är faktiskt inte det som är grejen.

Nej, för mig handlar det istället om en annan sorts tillit. Jag VET att det kommer att gå precis så bra som det ska gå, eftersom jag känner en stor tillit till både mig själv och den (för mig okända!) person som jag ska prata med. Jag vet att det blir precis som det ska bli. Och blir vi inte nöjda så går det säkert att göra om. Eller ändra. Eller fixa. Eller också blir det inte alls bra och då blir det inte det… Världen tuffar på ändå.

Jag vet också att jag är den jag är, kan det jag kan och inte behöver vara varken mer eller mindre. Jag delar med mig av det jag kan, tänker och tycker, och det är gott nog. Jag behöver inte kunna mer, jag behöver inte vara mer, det räcker så bra att bara vara jag. Så vad har jag att vara nervös för, vad har jag att förutse och planera inför? Ingenting. Absolut ingenting. Jag behöver bara dyka upp, det är allt.

Jag tänker att det är som livet i det stora hela. Du behöver inte planera så mycket, inte vara så duktig och förutseende, inte göra en himla massa hela tiden. Livet fixar det åt dig. Du behöver bara infinna dig, you just have to show up. 😊