Kategoriarkiv: Rädslan o Modet

Bortom det bekväma

När var du utanför din komfortzon senast? När gav du dig i kast med något utan att veta om du skulle klara av det och utan att ha en aning om hur resultatet skulle bli? När avsatte du tid, investerade i dig själv, och gav dig själv alla möjligheter att (miss)lyckas?

Jag hoppas att det var nyss, eller igår, eller åtminstone förra veckan. Jag hoppas att du nyligen tagit dig en stor portion vatten över huvudet, vadat ut på det djupa, släppt bassängkanten. Jag hoppas att du också har nästa steg framför dig, snart, i planen och inom räckhåll. För det är där, där ute på den slaka linan som du sätts på prov. Det är där du lär dig, det är där du utvecklas, breddas, fördjupas och höjs.

Så länge du är kvar i det bekväma, så länge allt känns tryggt och bra, är allt prat om utveckling bara just precis prat. Du pratar om att du vill utvecklas, att du vill förändras, att du vill…men du gör det inte.

All förändring, all förädling, all utveckling och mognad sker när du lämnar din trygga zon, din bekvämlighet, din komfort. Du måste ut i obehaget. Du måste trotsa rädslan, våga satsa på det okända. Visst, det kräver mod. Men om du vill, om du verkligen, verkligen vill, så vågar du. Annars är det bara prat. Så, vill du eller vill du inte?

Allt på ett kort

Har du någon gång satsat allt på ett kort? Verkligen lagt alla dina ägg i samma korg och tänkt att det må bära eller brista, nu eller aldrig? Inte? Då säger jag att du har fel, helt fel faktiskt. Jag vill påstå att du gjorde det så sent som igår, och faktiskt även i morse. Faktum är att du gör det varje dag, vare sig du vill eller inte, vare sig du är medveten om det eller inte. Varje dag lever du med ditt eget liv som insats.

Livet är en lek, en dans, ett spel som du är inbjuden till och delaktig i, du kan inte ställa dig utanför. Inte heller kan du bestämma storleken på insatsen, summan du spelar med, det är alltid all-in som gäller. Tiden är obönhörlig, en del av livsvillkoren. Hur mycket tid du får vet du inte, du vet bara att du idag, här och nu, sitter med full pott. Och med den tiden, med det livet, gör du din insats. Varje morgon vaknar du med påfylld pott, hela livet är ditt, men du måste satsa det, alltihop, inget kan du spara till morgondagen. Du kan inte ackumulera liv och tid, göra insatsen högre en annan dag. Du vet inte ens om det finns ett liv att satsa imorgon. Du kan bara, och måste, satsa det du har här och nu.

Men lika lite som du kan välja summan på din insats, lika mycket kan du bestämma vad du vill satsa den på. Däri ligger din frihet som människa. Du väljer, valet är ditt. Livet som du fick i morse, är spenderat när dagen är slut, satsa allt måste du. Så vad hoppas du på för vinst? Satsar du din livs tid på något som kan ge dig det du vill ha och uppleva? Satsar du på att öka ditt värde, din utveckling, din mognad, din lärdom, dina kunskaper och insikter? Eller är du mest rädd för att förlora allt?

Du kan aldrig spara liv. Du kan aldrig ackumulera tid. Du lever ditt liv med full insats varje dag, så lev det också med rätt ansats. Alla äggen ligger redan i korgen, så vad gör du med korgen? Överlåter du åt andra att välja åt dig? Du väljer. Nu väljer du.

5 sekunders nedräkning

När man vill förändra något men situationen ter sig övermäktig. När man vill men rädslan tar överhanden. När man vet precis vad man vill men inte får ändan ur vagnen. Mitt råd till mig själv och andra har alltid varit ”Gör bara”. När du vet vad du vill så gör det innan du hinner ångra dig, innan hjärnan hinner analysera i överkant, innan du börjar tänka för mycket. Gör bara.

Jag såg ett Youtubeklipp svepa förbi i mitt facebookflöde (fråga mig inte vad personen i klippet hette för som vanligt är det helt hopplöst att hitta igen något efter att det försvunnit i flödet). En kvinna berättade hur hon tagit sig ur en svår situation med tillhörande depression. Hur hon lyckades ta sig ur den förlamande känslan och faktiskt tog sig upp ur sängen och in i livet igen. Hon hade ett knep, ett knep som påminner mycket om mitt ”Gör bara”.

Kvinnan i klippet hade en 5-sekundersregel. Hon såg sig själv och det hon skulle göra som avfyrningen av en raket. När man väl bestämt vad man vill och tryckt på knappen så är lyftet oundvikligt. Nedräkningen kan börja –  fem, fyra, tre, två, ett, verkställ! Att bara göra, låta kroppen följa med vare sig den vill eller inte, vare sig protester, seghet, lathet eller rädslor, GÖR.

Fem sekunders nedräkning, det funkar. På fem sekunder hinner inte hjärnan leverera sina protester, särskilt inte om du samtidigt räknar ner (gärna högt), fem, fyra, tre, två, ett… Prova nästa gång du till exempel får för dig att snooza väckarklockan. Om du verkligen vill sluta med ovanan att snooza, bestäm dig redan innan du går och lägger dig för att imorgon bitti ska jag gå upp direkt, och så verkställer du med femsekundersnedräkningen. Klockan ringer, du börjar direkt räkna ner, fem, fyra, tre, två, ett, benen över sängkanten. Du ger inte dig själv något alternativ helt enkelt.  Prova!

Sedan, om du upptäcker att det fungerar, kan du ju alltid fortsätta med andra områden i livet…

Att lita på sin intuition

Intuition, detta märkliga fenomen. En vägledning som alla människor har men som få verkar lita på. Hur många gånger har du inte förbannat dig själv för att du inte lyssnade på den där magkänslan? Hur många gånger har du inte brustit ut i ett ”jag VISSTE det!” när det visar sig att din intuition hade helt rätt? Och ändå tvivlar vi på den. Vi tvivlar på vår inre vägvisare, somliga så till den grad att de anser det vara oseriöst att åberopa den som grund för beslut.

Visst, jag kan förstå att inte intuitionen ensam kan ligga till grund för generella beslut som gäller alla människor eller större grupper. Men nog borde den väl kunna räcka som grund för beslut rörande mig själv? För egen del litar jag mer på min intuition än på de så kallade fakta som min hjärna försöker framställa som verkliga och sanna. I bästa fall säger magen och hjärnan samma sak, men om de inte gör det, då får intuitionen avgöra. Jag känner stor tillit till hela mitt vetande, inte enbart det högst begränsade vetande som min hjärna väljer ut åt mig. Våra hjärnor är fantastiska, men jag tror att det är viktigt att också komma ihåg deras begränsningar.

Våra hjärnor föredrar som regel trygghet och varnar oss så fort vi står i begrepp att göra något nytt, något hjärnan inte har erfarenhet av. Den varnar oss, och hindrar oss, genom att signalera rädsla. Rädsla är bra ibland men också ett oerhört stort hinder för den som vill utvecklas.

Våra hjärnor är fantastiskt bra på att sålla information, och tur är väl det med tanke på dagens informationsflöde. MEN, baksidan av sållningen är att hjärnan oftast bara låter oss se det vi redan sett förut, eller det som vi förväntar oss att se. I en folksamling plockar hjärnan ut det bekanta ansiktet åt dig, men låter dig samtidigt inte SE alla de andra om de inte på något sätt verkar utgöra en fara för dig. Hjärnan scannar av men presenterar bara det som den tror är relevant för dig, baserat på vad som varit relevant tidigare. Genom sållningen besparar vi oss tid och kraft men vi går också miste om den allra mesta informationen. Att kalla den bild som är resultatet av sållningen för ”sanningen”, ”verkligheten” eller ”fakta” ter sig i mitt huvud lite naivt.

Hur klokt är det att låta den information som ligger framför dig, den information som valts ut åt dig och av dig, och som presenteras som ”fakta”, vara den enda grunden för dina beslut om den mesta informationen är bortsållad? Om dessutom din magkänsla, din intuition, ditt under-eller övermedvetna (vad du nu vill kalla det) larmar och säger ”vänta, stopp, det är något som inte stämmer, du ser inte hela bilden”, är det inte klokt att lyssna på den då? Samma sak när magkänslan säger ”JA, kör, det här är precis vad du vill göra!”, och hjärnan kommer med långa haranger om faran med impulsivitet, risker, bristande ansvar och allehanda rädslor. Vad är klokast att lyssna på, hjärnan eller intuitionen?

Jag litar på min intuition, ofta går den dessutom hand i hand med den glädje som också är min ledstjärna. Tillsammans för dem mig framåt och de leder mig rätt. Jag vågar känna tillit till mig själv och mitt inre, gör du också det?

 

PS. För tydlighetens skull, att följa sin intuition är INTE samma sak som att följa sina känslor. Känslorna är en reaktion på hjärnans tankar och de bilder och scenarion som den skapar. Intuitionen ligger bortom både tankar och känslor, även om vi lite missvisande ibland kallar den magkänsla.

Sätt igång!

Jag kan skriva spaltmetrar för att inspirera dig. Jag kan väga kloka ord på guldets våg för att så små tankefrön i ditt huvud. Jag kan föregå med gott exempel, ge dig av min glöd, min förståelse och mina insikter. Men till syvende och sist är det du som måste få ändan ur vagnen.

Med orden jag skriver här och annorstädes, i de talade orden som lämnar min mun på föreläsningar och i samtal, i den mer subtila kommunikation som mina tavlor utgör. På olika sätt försöker jag nå dig, mitt JAG försöker nå DIG. Ibland lyckas det, något förmedlas, vi förstår varandra och känner en närmast instinktiv gemenskap, lycka! Ibland når jag inte fram, men jag fortsätter enträget mina försök. Försöken att inspirera, ambitionen att beskriva, förhoppningen om att ge dig rågen i ryggen och sparken i baken.

Min vilja att dela med mig av min kunskap, min förståelse och mina insikter är närmast oändlig. Kanske är det rent av därför jag är här, för att dela, så, vidga. Kanske är det därför jag fått min kropps kommunikativa förmågor, för att kunna förmedla och medla. Jag vet att det gläder mig att göra det, jag hoppas att det kommer dig till gagn. Jag gör mitt bästa och jag vet att du också gör ditt bästa.

Du läser alla böcker om hjälp till självhjälp. Du går alla kurser för att bättre förstå. Du bevistar alla föreläsningar, låter dig inspireras och lyftas. Du söker efter sätt att undkomma rädslan som hindrar dig…

Låt mig säga dig detta, om du vill förändra något i ditt liv, om du inte är tillfreds med det som är, så är det med dig allting börjar. Rädslan för förändring kommer aldrig att bli mindre än den du känner just nu. Omaket i det jobb som måste göras kommer alltid att vara lika stort. Och det är bara du som kan göra det. Det blir inte lättare imorgon, inte nästa vecka, inte om ett år. Lyssna gärna på andra, läs mina ord, låt dig lyftas och fyllas, men förstå att ingen synbar och kännbar förändring sker förrän DU får ändan ur vagnen. DU måste utvecklas, DU måste vara modig, DU måste agera annorlunda i ditt liv om du vill se en annan verklighet. Jag kan förhoppningsvis inspirera dig men makten att förändra och göra vilar i dina händer.