Om komplimanger och lycka

För ett tag sedan läste jag en fundering på Cathrine Schücks blogg. Cathrine var lite upprörd, arg rent av, och frågade sig varför vi människor har så svårt att ge varandra komplimanger och erkännande för våra framgångar. Handlade det om jante, missunnsamhet och avundsjuka? På sitt Instagram undrade hon samtidigt om lycka verkligen bara är ett ”inside job”, behövde vi inte lite hjälp utifrån också? Jag ville men hade ingen möjlighet att reflektera och kommentera där och då, så jag gör det här och nu istället.

Jag tänker så här. Komplimanger, har vi verkligen så svårt att ge sådana? Jag menar att vi i så fall har ännu svårare att ta emot dem. När någon ger oss en komplimang viftar vi gärna bort den, blir förlägna, vet inte vart vi ska vända oss, hur vi ska bete oss. Det är svårt att ta emot en komplimang om vad vi gör och uppnått, vad vi har på oss, våra yttre attribut. Ännu svårare har vi att ta emot komplimanger om vår person, vilka vi är, hur vi är. Kanske är vi ovana, kanske ligger det inte i vår kultur, kanske undrar vi vad den andre vill, egentligen. Oavsett orsak så tycker jag nog att vi har svårare att ta emot en komplimang än att ge den. Kanske är det också därför vi blir osäkra på om vi ska ge en komplimang eller inte, vi vill inte göra den andra besvärad, förlägen? Och när det, som i Cathrines fråga, handlar om stor viktnedgång på kort tid, så kanske vi dessutom blir osäkra. Att kommentera människors vikt kan lätt missförstås, särskilt om vi inte känner till orsaken till viktnedgången.

Jag tror helt enkelt inte att det handlar så mycket om avundsjuka och jante, utan snarare om rädsla. Rädsla för att göra fel, säga fel, att det ska tas emot fel, att vi gör den andre förlägen, att vi bekräftar fel saker på fel sätt etctera etcetera. Rädsla. Osäkerhet. Förlägenhet. Hos oss själva.

Sedan var det det där med Lyckan, lyckan som något mer än ett ”inside job”. Jo, nog är det så att vi människor söker bekräftelse, vill få uppskattning, och att vi känner oss ”lyckliga” när någon ger oss det vi har behov av. Att söka lyckan i något eller någon är mer regel än undantag och känslan av att ”du gör mig lycklig” bygger upp varenda författad roman.

Men är det då inte också så att vi lägger lyckan i någon annans händer? Samma människor som vi upplever gör oss lyckliga, har också all möjlighet att göra oss olyckliga. Makten över lyckan är överlåten till någon annan. Det kanske verkar vara den enkla vägen, vi vill gärna tro att lyckan kan ges till oss, som en gåva. Eller köpas för den delen, det skulle ju vara så enkelt. Om det gick. Det gör det inte.

Lyckan kommer inifrån, som ett uttryck av kärlek. Självkärlek. Liksom glädjen, ett annat av kärlekens ansikten. Lyckan kan inte ges, inte fås, bara skapas i oss själva. I andra människor kan vi spegla vår lycka, den kan reflekteras tillbaka mot oss i andras ögon, i andras handlingar och ord. Men den föds inom oss. Den bor inom oss. Och den växer inom oss. Kan vi ge den till andra, nej. Kan vi dela den med andra, ja.

Din egen lyckas smed, ingenting kunde vara mer sant. Den dag vi till fullo inser vidden av detta, djupet i insikten, den dagen äger vi vår livsupplevelse fullt ut. Den dag vi inser att vi är fria att VÄLJA lyckan, den dagen är lyckan vår. På riktigt.

Om Otillfredsställelse

Den där känslan av att livet rinner som finaste saharasand mellan dina fingrar. Omöjlig att greppa, omöjlig att stoppa, omöjlig att spara. Du fyller år, igen. Ännu en midsommar. Ännu en julafton. Vad har hänt sedan sist? Inte mycket. Blev det inte mer än så här, livet?

Vems är felet? Jobbet? Partnern? Omständigheterna? Slumpen eller ödet?

Jag frågar dig, vad hände med äventyret? Vad fick dig att sluta resa och upptäcka nya världar? Vad fick dig att sluta skapa och istället bara följa med?

Var det kanske bekvämligheten? Du är ganska nöjd med det du har, det du åstadkommit, men ändå inte… Eller var det kanske tryggheten? Du vet vad du har men inte vad du får, du är inte beredd att offra något, vågar inte släppa sargen av rädsla för att sargen ska försvinna.

Jag tänker att den som länge levt med ambitionen att skaffa sig trygghet lätt blir fånge i själva tryggheten. Rädslan växer sig starkare för varje år, det ungdomliga modet känns alltmer avlägset, mer står på spel. Att gå utanför ramarna, att bryta upp, att släppa taget, att våga hoppa… Allt leder till oro i hjärnans vindlingar. Du har jobbat hårt för den här tryggheten, säger hjärnan. Ska du nu äventyra allt du byggt upp, alla väggar, alla tak, byttor och boxar? Nej, städa ett varv till istället, pynta med lite nya attiraljer, renovera, bygg om. Men håll dig innanför väggarna, det var ju det här du ville ha. Eller…?

Trygghet är bra, så länge den inte blir en begränsning. Trygghet är bra så länge den inte står i vägen för det äventyr som livet är menat att vara. Om väggarna krymper, om luften känns syrefattig, om din blick längtansfullt söker sig ut genom fönstret, bortom horisonten, då är det dags att utmana tryggheten. Lyssna till din längtan, finn modet att följa den. Du kan göra avkall på mycket, men du kan inte kompromissa bort ditt hjärta.

Om Oro

Låg du där i natt igen, i sängen, med din oro? Klockan som tickade, din hjärna som malde på trots att John Blund öst tonvis ur sin säck. Runt, runt, ett varv till, tre varv till. Samma tankeloopar, ingen utgång, bara en oro som växer sig starkare. Ibland odefinierad, mer som en känsla. Ibland uttalad, beskriven, omskriven, men fortfarande utan lösning. Oron, oron som är en stress.

Jag frågar dig, varför oroar du dig så mycket? Vad tjänar din oro till? Du oroar dig för en framtid som du inte känner. Du vet inte vad av allt du oroar dig för som faktiskt kommer att inträffa, så du oroar dig för allt, för säkerhets skull. Gör din oro dig bättre rustad att kunna hantera vad det nu är som kommer att hända? Sällan. Det enda du kommer att konstatera är ”Vad var det jag sa!”. OM det nu händer. I oron söker din hjärna lösningar om framtiden baserat på dåtidens händelser, men framtiden kräver sina egna lösningar, du ser dem ännu inte. Situationen måste du lösa i Nuet, du kan inte förbereda dig för alla scenarion, du känner inte framtiden.

Varför tror du dig inte om att kunna lösa det som din framtid har i beredskap för dig? Du har väl löst allting fram till nu, eller hur? Du är kapabel, säger jag dig. Du har alla de kunskaper, förmågor och färdigheter som krävs för allt som livet ställer dig inför. Vissa delar kommer att kännas som livet på en räkmacka, andra mer likt ett bananskal och ytterligare andra får dig att dratta på ändan. Men du kommer att resa dig, borsta av dig, slicka såren och gå vidare. Det är så livet är, du klarar av det, alltihop, vad det än är. Så släpp din oro, släpp den gnagande känsla som suger energin ur dig, som hindrar dig från att leva här och nu, som får dig att inte njuta av allt det goda. Du har allt du behöver, säger jag dig. Du är allt du behöver.

Du behöver bara dyka upp

När jag skriver detta sitter jag och väntar på en tjej som ska komma hit och intervjua mig till en pod om stress. Jag sitter här och funderar på hur mycket som hänt i mitt liv, hur mycket jag utvecklats, förändrats. Om det här hade varit för femton-tjugo år sedan, skulle jag ha varit galet nervös just nu, stressad rent av. Jag skulle ha planerat, funderat, försökt förbereda, räkna ut vad, hur och när, spekulerat och fantiserat. Nu gör jag varken det ena eller andra, gör istället det jag brukar, sitter här och skriver. Det är riktigt märkligt när man tänker närmare på det. Har det med vana att göra? Med att ha spelat in många poddar innan den här? Med att ha övat tillräckligt mycket? Nej, inte ett dugg. Visst underlättar det att ha varit med om en situation någon gång förut, men det är faktiskt inte det som är grejen.

Nej, för mig handlar det istället om en annan sorts tillit. Jag VET att det kommer att gå precis så bra som det ska gå, eftersom jag känner en stor tillit till både mig själv och den (för mig okända!) person som jag ska prata med. Jag vet att det blir precis som det ska bli. Och blir vi inte nöjda så går det säkert att göra om. Eller ändra. Eller fixa. Eller också blir det inte alls bra och då blir det inte det… Världen tuffar på ändå.

Jag vet också att jag är den jag är, kan det jag kan och inte behöver vara varken mer eller mindre. Jag delar med mig av det jag kan, tänker och tycker, och det är gott nog. Jag behöver inte kunna mer, jag behöver inte vara mer, det räcker så bra att bara vara jag. Så vad har jag att vara nervös för, vad har jag att förutse och planera inför? Ingenting. Absolut ingenting. Jag behöver bara dyka upp, det är allt.

Jag tänker att det är som livet i det stora hela. Du behöver inte planera så mycket, inte vara så duktig och förutseende, inte göra en himla massa hela tiden. Livet fixar det åt dig. Du behöver bara infinna dig, you just have to show up. 😊

Bortom det bekväma

När var du utanför din komfortzon senast? När gav du dig i kast med något utan att veta om du skulle klara av det och utan att ha en aning om hur resultatet skulle bli? När avsatte du tid, investerade i dig själv, och gav dig själv alla möjligheter att (miss)lyckas?

Jag hoppas att det var nyss, eller igår, eller åtminstone förra veckan. Jag hoppas att du nyligen tagit dig en stor portion vatten över huvudet, vadat ut på det djupa, släppt bassängkanten. Jag hoppas att du också har nästa steg framför dig, snart, i planen och inom räckhåll. För det är där, där ute på den slaka linan som du sätts på prov. Det är där du lär dig, det är där du utvecklas, breddas, fördjupas och höjs.

Så länge du är kvar i det bekväma, så länge allt känns tryggt och bra, är allt prat om utveckling bara just precis prat. Du pratar om att du vill utvecklas, att du vill förändras, att du vill…men du gör det inte.

All förändring, all förädling, all utveckling och mognad sker när du lämnar din trygga zon, din bekvämlighet, din komfort. Du måste ut i obehaget. Du måste trotsa rädslan, våga satsa på det okända. Visst, det kräver mod. Men om du vill, om du verkligen, verkligen vill, så vågar du. Annars är det bara prat. Så, vill du eller vill du inte?