Om ni bara minns

Dessa rader skrev jag för två år sedan, på dagen faktiskt. Jag tycker de är lika giltiga idag och jag hoppas fortfarande att vi människor ska minnas…


Om ni bara minns

Så förvirrade. Så förirrade. Jag talar om människorna. I guds namn för ni krig över jorden. Ni förstör, ni söndrar, ni tvingar och betvingar. Försöker bevisa att ni har rätt, att det finns ett rätt. Ni pratar om paradiset, den pärlbeströdda porten, längtar efter att få komma dit, komma hem. Om ni bara förstod. Om ni bara kunde komma ihåg.

Ni ser på era kroppar. Vissa av er känner er fångna i den, begränsade, svaga. Ni minns vagt en annan styrka, en annan frihet, ni längtar den friheten åter. Andra av er är fångna i kroppens våld, i sinnets härskande irrgångar. Ni lägger all vikt vid kroppens styrka, dess skönhet, dess fulhet, dess förmåga att inta jordelivet. Ingen av er minns, ingen av er kommer ihåg varför ni är här. Ni saknar rot, ni saknar höjd.

Minns att jorden är er. Minns att kropparna är era. Minns att skapelsen är er. Ni är skaparen. All kraft, all förmåga har ni. Det ni ser omkring er är skapelsen så som ni skapat den fram till nu. Ingen annan har givit er en uppgift på jorden, ni har själv formulerat den.

Er vilja var att skapa paradiset på jorden. Paradiset, på jorden. Er vilja var att manifestera paradiset i en fysisk gestaltning. Att synliggöra kärleken, med kärleken, i kärleken. Ni har den förmågan. Ni är skaparna. Ni är kärleken. Jorden, verkligheten, skapelsen är er. Paradiset finns i er. Se kärleken i er, se kraften, var inte rädda.

Om ni bara minns varför ni är här. Om ni bara minns vilka ni är.