Ingen återvändo

Ett nytt år har tagit sin början och jag har fattat ett beslut. Ett stort beslut, det största. Ett beslut som känns nödvändigt, lustfyllt men också lite…hur ska jag säga…våghalsigt. Eller kanske riskfyllt är ett bättre ord.

Jag riskerar nämligen att slösa bort en förskräcklig massa tid till ingen nytta. Jag riskerar att all min energi och mina pengar läggs på…luft. Men värst av allt, jag riskerar min dröm. Den dröm som varit min livlina så länge jag kan minnas. Den dröm som är och alltid varit min innersta drivkraft, mitt hopp och min mening med allt. Den dröm som burit mig, som legat bakom min otålighet, som tvingat mig över kanten, utanför ramen, gång efter annan, och som tränat mig i tillit, i hopp och i tro. Den dröm som varit, och är, både min väg och mitt mål.

Jag har haft många drömmar och jag har levt dem alla. Alla utom denna, den största, den innersta. Jag kan inte skjuta upp det längre, det är dags, jag blir inte mer redo än så här. Så jag sätter allt på spel nu. För att det är det jag vill, för att det är det jag måste, för att det är det som är glädjen och äventyret. Jag släpper taget, om allt. Och hoppar. Hoppar och frågar mig, vad är en människa utan en dröm? Hoppas att jag inte ska behöva uppleva det drömlösa.

Vissa skulle säga att det inte är så dramatiskt, att det bara handlar om bokstäver, om ord på papper mellan två pärmar. Men för mig är det allt. Det är det jag vill göra, det är det liv jag vill leva, den jag vill vara. Från och med nu. Skriver jag? Ja, jag har skrivit länge, om det mesta, om det oviktiga och det viktiga. Är jag författare? Ordet är så stort, jag tillmäter det den största respekt och har svårt att ta det i min mun, så nej. Inte än, men jag vill vara och är galen nog att hoppas att få bli. Om det finns den minsta möjlighet, den minsta chans, så tänker jag ta den.

Min första bok, den första i vad jag hoppas ska bli en lång rad, håller på att ta sin form. Jag har skrivit på den från och till, mest från, i över ett år. Titeln kom till mig för mer än tio år sedan. Nu går det inte längre, det måste bli mer till än från. Så jag släpper allt. Och skriver. Skriver en roman. Kanske blir det bara en stor samling ord utan innebörd, en samling kroppsdelar utan kropp. Eller också uppstår magin, den magi som fogar samman, som skapar mening och förmedlar liv och känslor. Jag kan bara kasta mig ut och hoppas.

Jag har hoppat många gånger med olika fallhöjd, jag har tagit mig an nya saker av ren glädje och spontanitet utan att veta hur man egentligen går till väga, jag har skapat och skapat igen. Men ingenting, absolut ingenting av allting, har krävt mitt allt så som detta gör. Jag har försökt att göra både och, detta och annat, men det går inte. Jag måste investera hela mig, hela min tid, hela min kraft, hela mitt jag, min dröm, mitt liv, min själ. Inte ett uns kan lämnas utanför. Det är läskigt. Men nödvändigt.

Ja, så ligger det alltså till. Det är nu eller aldrig. Jag hoppas att du har förståelse för att jag inte kommer att skriva lika ofta och mycket på bloggen den närmaste tiden. Jag gör det när tid finns och om jag förmår att ta mig ut ur min självskapade bubbla. Kanske finner jag mod att ge dig en inblick i texten här eller där, eller också gör jag det inte. Kanske måste berättelsen få leva i sin egen bubbla, utan insyn, för att inte bli rädd och springa och gömma sig inför fortsättningen, vi får se.

På återseende,

/Therese

Gott Nytt År 2018!

Jag ger inga löften, mer än att göra mitt bästa. Min enda ambition är att ha så roligt jag bara kan. Att skratta så ofta som möjligt, att njuta av allt jag finner njutbart, att ta ytterligare ett steg på den väg jag stakar ut för mig själv.

Jag lever i Nuet och i Nuet skapar jag, i Nuet njuter jag. Mitt Nu fylls av det som skänker mig glädje, idag, imorgon och alla andra dagar.

Vägen är målet. Livet är dansen. Jag är fri att skapa vilken musik jag önskar.

The basis of my life is freedom. The purpose of my life is joy. Gott Nytt År!

God Jul!

Hej på dig!

Nu tittar jag bara in lite snabbt här mellan sillen, julskinkan och köttbullarna och önskar dig en riktigt God Jul!

Jag hoppas att just du får en njutfull julhelg med den samvaro du önskar, i lugn, med ljus och lagom mycket god mat och dryck.

Julkram från mig till dig!

/Therese

Den villkorslösa kärleken är du

Du viktar, värderar och mäter dig med andra. Du jämför dina förmågor, dina kvalitéer, dina prestationer med andra. I mätningen och jämförelsen får du ditt värde. I konkurrensen avgörs om du duger eller inte, om du är bra nog. Ett system, en form, en struktur så inkorporerad i vårt samhälle att vi tror att den också gäller själva livet. Vi förleds att se konkurrensens princip som självklar, som sann. Denna vansinniga villfarelse.

Ditt värde avgörs inte av andras värde. Vi är alla lika mycket värda. Vi är alla ovärderliga. Vi är alla bärare av det vi kallar liv. Vi är alla en del av helheten. Vi är alla skapare av verkligheten.

Konkurrens är bara möjlig där kärleken är frånvarande. I kärleken, den äkta kärleken, ställs inga krav, inga villkor. Inte på andra, inte på dig själv. I den sanna kärleken finns inga förväntningar, inget värderande, inget dömande. I den sanna kärleken finns bara nyfikenhet, bara prövande, bara goda försök. I kärleken finns inga besvikelser. Den som inte har förväntningar kan inte bli sviken, eller besviken. Inte på sig själv, inte på andra.

Vi säger att den mänskliga kärleken gör ont. Att den kostar på. Att den ger och tar, är rosenrödaste skimmer och djupsvartaste mörker. Vi säger att det inte ligger i människans förmåga att känna villkorslös kärlek. Ack, dessa inrotade villfarelser!

I dig bor den största kärleken, den sanna kärleken, den allomfattande och villkorslösa kärleken.  Den är inte en förmåga, den är vad du är, själva din essens. Allt annat är bedrägliga former, filter, skapade av din bedrägliga hjärna, ditt ego. Vi försöker definiera kärleken, genom orden förklara den. Men hur kan det som är allting och ingenting på en och samma gång låta sig fångas i ett ord? Det går inte. Din hjärna kan aldrig förstå kärleken. Med ditt intellekt kan du aldrig omfatta, greppa kärleken. Du måste gå bortom.

Allt börjar med dig, allt slutar med dig. Kärleken är din, kärleken är du. Gå bortom dina filter, sök bakom dina mentala bilder av kärlekens väsen. Leta förbi konkurrensens dimridåer och egots försök till värdeskapande. Du ÄR ren kärlek. Du kan inte vara något annat, bara låtsas, bara låta dig förledas. Men innerst inne vet du, innerst inte vet du vad du egentligen är. Tillåt dig. Tillåt dig att vara den kärleken. Tillåt dig att se dig själv med den villkorslösa kärlekens ögon. Egentligen kan du inget annat. Alla försök till något annat är ett steg ifrån, ett avsteg från den sanning som är du. Avsteg som genast avspeglas i din kropp som obalanser och i ditt liv som brister.

Du ÄR villkorslös kärlek. Tillåt dig.

(Tidigare publicerad den 11 september 2015)

Som en droppe faller

Jag skriver ofta i liknelser när jag vill förmedla en känsla, något av vikt. Den här texten är en av mina mest uppskattade och också en personlig favorit. Tillåt dig att släppa kampen, låt kraften göra sitt, precis som en droppe faller…


Du tror att det krävs kraft. Du tror att det krävs beslutsamhet och kamp. Du tror att du måste växa dig stor och stark, bygga dina muskler och forma ditt försvar, innan du kan bryta dig loss. Innan du kan leva som du vill, bli den du är. Men du är inte någon stor och ståtlig ek, du är ingen maskros som måste tränga upp genom den hårda asfalten, du är inte ens det vippande grässtrået på sommarängen. Du är droppen, daggdroppen som hänger allra längst ut på stråets topp. Droppen som bildas och formas av livet självt, som existerar av livskraften självt och som bildas på nytt varje gryningsmorgon. Droppen som livet speglar sig i, droppen som reflekterar livets alla färger och skiftningar.

Som daggdroppen hänger du där, klamrar dig fast, blir allt större och tyngre. Grässtrået böjer sig under din tyngd men viker sig inte, sviker dig inte. Du kämpar, det sliter och drar i dig, du gör allt som står i din makt, använder all din kraft till att hålla dig kvar. Fortsätta vara den du är nu, behålla den form du känner till. Så kämpar du emot, vill inte släppa. Men du är en annan, du vet det. Du har redan förändrats, din form börjar så sakteliga dras ut. Kraften i dig är obeveklig. Någon gång måste du släppa taget, falla, tillåta. Förändringen kräver ingen kraft, inte den minsta lilla ansträngning. Kampen du tagit för given är bara din så länge du håller dig kvar. Hur länge orkar du?

Är du rädd? Är du orolig för var du ska hamna, hur det kommer att kännas? Känner du dig ensam i din svävande kamp längst där ute på livets darrande vippa? Är det av rädsla du klamrar dig kvar vid din barndoms gränsstrå? Är det av rädsla för en ännu större ensamhet som du inte tillåter dig att falla?

Var inte rädd. Känn din kraft, känn din tyngd, känn det liv som bär dig. En droppe kan aldrig hamna fel. En droppe blir vatten när den landar, var den än landar. Allt vatten är ett. Du är en av alla världens droppar. När du tillåter dig att släppa taget är du fortfarande du, men du ändrar form och du är inte längre ensam.

(Tidigare publicerad december 2014)