Finns perfektion?

Du är inte perfekt, säger du. Ingen människa är perfekt, säger vi. Vad är perfekt, undrar jag. Vad ligger i själva begreppet perfektion, hur ser den, vad består den av?

Jag tänker att vi med perfektion på något sätt menar fulländning. Fulländning och fri från brister. Men vad är då fulländning, vad är brist? Har en kantstött kaffekopp brister jämfört med en ny av samma sort? Eller bär kanske den förra sin historia och påminner dig om trevliga stunder, medan den senare saknar relation? Är en fulländad kaffekopp den som alla tycker är fin och god att dricka ur, eller den som just du tycker bäst om? Är den perfekta kaffekoppen den som alla tycker om, den som har funnits länge, varit med om mycket men inte slitits på? Eller är det den sprillans nya koppen som just du tycker om och som just du ska fylla med kaffeminnen som är den perfekta, för dig?

Jag tänker att perfektionen ligger hos oss själva. Det är med våra egna ögon perfektionen uppstår, vare sig vi tittar utåt eller inåt. Perfektion finns inte i någonting, eller också finns den i allting. Det beror på hur vi ser det, hur vi väljer. Så hur tänker du, är du perfekt eller inte?

Dags för avfärd!

Idag, torsdag, bär det äntligen iväg! Vackra, varma Kreta med all sin goda mat, sina färger, stränder och underbara hav väntar på Birgitta Höglund och mig och de härliga människor som valt att följa med oss dit under Harmoniresors flagg. Vi ska ha det ljuvligt, njuta, se, upptäcka, umgås och bara vara. Jag tror att vi är många som längtar, efter harmonin!

Annars är det där med att resa ett kapitel för sig, tycker jag. För även om jag gillar att resa så gör min kropp det inte. Släpa väskor, packa upp och packa ner, väntetider överallt, trånga flygplan, inte kunna sova i ny säng i nytt rum och med nya ljud. Ja du fattar, att resa frestar på kroppen. Ändå är det värt det. Det är SÅ värt det att få se något nytt, att låta sinnena förundras över nya intryck, att få lära och lära känna. Att få uppleva hur kroppen slappnar av i värmen, att få vända ansiktet mot solen och tanka energi. Två veckor är vi på Kreta, två olika grupper med människor ska vi få lära känna och uppleva Makrigialos tillsammans med. Lycka!

Kanske kommer jag inte skriva så mycket på bloggen kommande veckor, eller också skriver jag mer än vanligt! Inga måsten finns, bara lust, så vi får se hur det blir. Lite bilder lär det i alla fall bli och vill du se dem så gå in på antingen hemsidan Harmoniresor.se/Nyheter eller leta upp Harmoniresor.se på Facebook och Instagram. Vi finns lite överallt! 😉 Jag finns för övrigt också på Instagram med min stora hobby, fotografi. Du hittar mig under mitt namn ”thereserenaker”, men också på kontot ”mittskagen” där alla mina naturbilder från Skagen publiceras, och på ”allmytesign” där jag lägger upp min konst. Följ mig gärna på det ena eller andra eller allihop!

Nå, nu ska vi njuta av Kreta så mycket vi bara kan. Jag hoppas att du också får några fina oktoberveckor att njuta av var du än befinner dig!

På återseende!

Att mota latmasken

Tänk, ibland är det precis hopplöst att få något gjort. Du vet känslan av att ha en massa saker att göra men inte få ändan ur vagnen? När man hittar på tusen andra saker att göra utom just det där man egentligen borde, eller faktiskt vill, göra. När till och med tvätten, disken och städningen plötsligt hamnar på priotoppen, allt för att slippa DET DÄR andra. När gröten är hetare än katten liksom.

Där hamnar jag ibland. Inte för att jag egentligen inte VILL göra vad det nu är (för sådana saker struntar jag helt sonika i att göra) utan för att det är JOBBIGT. Latmasken i mig talar och förbrukar allt syre i rummet. Oftast drabbar det mig när det är uppgifter som jag egentligen allra helst vill göra men som kräver mycket av mig. Kräver mitt fokus, kräver min närvaro, kräver mitt fulla engagemang. Och där ingen annan än jag själv ställer kraven och sätter målen, när ingen annan än jag själv är berörd. I det korta perspektivet. Kanske är det extra kännbart när man, som jag, är min egen chef och dessutom jobbar hemifrån…

Men oavsett, vad gör man när man hamnar där? Jag är ju den första att förespråka ett visst mått av lathet, jag tror till och med det är nyttigt att vara lat i vårt överstressade samhälle. Men det finns ju gränser, framförallt när det är kontraproduktivt, så hur gör man då? Om du känner igen dig och har något tips, langa hit det!

För min del brukar det här fenomenet följa ett visst mönster. Först skjuter jag bara på det en timme, en förmiddag, en dag eller två. Tills jag blir så less på mig själv att jag bara MÅSTE göra något. Då försöker jag ta mig i kragen, sätter mig ner, fram med datorn, verkställ! Och så går det inte iallafall. Då går jag ut, vandrar runt, försöker låta det komma av sig självt, intalar mig att vissa saker inte kan, och inte ska, pressas fram. Men inget kommer, nu heller. Först därefter inser jag att just det här faktiskt är en sådan sak som måste pressas fram, att det aldrig kommer att bli gjort om jag inte bara GÖR det. Att jag faktiskt är lat. Då byter jag miljö. Det har visat sig vara det enda som funkar för mig, hittills, om inte du nu kommer med någon ny strålande idé som jag kan anamma. Jag byter helt enkelt miljö, antingen till en offentlig där min hjärna blir lite lagom distraherad men där jag ändå gör det jag ska eftersom jag omöjligen kan sitta i till exempel en hotellobby i tre timmar utan att göra ett smack. Eller också tvärtom, åker iväg, åker bort, isolerar mig någonstans där ingenting kan distrahera, varken människor eller tvättmaskiner, och där uttråkningen till slut blir så stor att latmasken viker undan.

Att det ska var så svårt att få till det där! Balansgången mellan inspiration och disciplin, mellan att vänta in och sätta igång, mellan inåt och utåt. Hur funkar det för dig, har du några bra knep att dela med dig av? Om du nu hamnar i det här vill säga, det kanske bara är jag… :/

Du behöver bara dyka upp

När jag skriver detta sitter jag och väntar på en tjej som ska komma hit och intervjua mig till en pod om stress. Jag sitter här och funderar på hur mycket som hänt i mitt liv, hur mycket jag utvecklats, förändrats. Om det här hade varit för femton-tjugo år sedan, skulle jag ha varit galet nervös just nu, stressad rent av. Jag skulle ha planerat, funderat, försökt förbereda, räkna ut vad, hur och när, spekulerat och fantiserat. Nu gör jag varken det ena eller andra, gör istället det jag brukar, sitter här och skriver. Det är riktigt märkligt när man tänker närmare på det. Har det med vana att göra? Med att ha spelat in många poddar innan den här? Med att ha övat tillräckligt mycket? Nej, inte ett dugg. Visst underlättar det att ha varit med om en situation någon gång förut, men det är faktiskt inte det som är grejen.

Nej, för mig handlar det istället om en annan sorts tillit. Jag VET att det kommer att gå precis så bra som det ska gå, eftersom jag känner en stor tillit till både mig själv och den (för mig okända!) person som jag ska prata med. Jag vet att det blir precis som det ska bli. Och blir vi inte nöjda så går det säkert att göra om. Eller ändra. Eller fixa. Eller också blir det inte alls bra och då blir det inte det… Världen tuffar på ändå.

Jag vet också att jag är den jag är, kan det jag kan och inte behöver vara varken mer eller mindre. Jag delar med mig av det jag kan, tänker och tycker, och det är gott nog. Jag behöver inte kunna mer, jag behöver inte vara mer, det räcker så bra att bara vara jag. Så vad har jag att vara nervös för, vad har jag att förutse och planera inför? Ingenting. Absolut ingenting. Jag behöver bara dyka upp, det är allt.

Jag tänker att det är som livet i det stora hela. Du behöver inte planera så mycket, inte vara så duktig och förutseende, inte göra en himla massa hela tiden. Livet fixar det åt dig. Du behöver bara infinna dig, you just have to show up. 😊

Till egot

Jag har haft en period av tveksamhet. En period av ifrågasättande, omprövning, tvivel om man så vill. En period där jag inte vetat vad som är min egen sanna röst och vad som är egots förvillande men intelligenta tirader. För mig är detta frustrerande perioder, tider då jag inte kommer framåt, inte förmår att ta de nödvändiga stegen eftersom jag plötsligt inte är riktigt säker på att de tar mig dit jag vill. Jag tvingas stanna upp. För en otålig själ är det en prövning, varje gång.

Men jag har lärt mig. Efter alla år har jag insett vikten av dessa perioder, förstått vad de egentligen står för. Att stanna upp, hejda sig i steget och fråga sig själv ”Är jag på rätt väg?” är en gåva, om än en ganska krävande sådan. Det är så mycket lättare att bara köra på, fortsätta den väg man slagit in på, fullfölja. Men när plötsligt två olika röster börjar hävda sin rätt att staka ut vägen, då blir det ett himla tjafsande i kroppen. Kakafonin gör det svårt att få arbetsro, de olika buden distraherar och min energi splittras och klingar av. Jag har stött på ett motstånd och detta motstånd måste jag lyssna på. Jag vet det, jag måste lyssna hur gärna jag än skulle vilja slå dövörat till, för den där rösten, eller rösterna, har alltid något viktigt att säga.

Det händer att oredan enbart tjänar som avstämning. Är du säker, frågar rösterna. Är du fortfarande säker på att det är dit du vill och att det här är bästa vägen dit? Ibland är svaret ja, på båda frågorna. Jag kan andas ut, fortsätta min väg fram i tillförsikt. Men ofta, eller snarare oftast, brukar den där lilla rösten förmedla något annat. Den brukar ge mig en hint som säger att jag nog faktiskt INTE är på helt rätt spår. Och den insikten…ja den är SÅ vanvettigt jobbig. Först tappar jag fart, sedan tappar jag fokus, och så börjar grävandet igen. Grävandet inåt, vad vill jag nu då, EGENTLIGEN?

Den här gången handlade det för min del inte så mycket om att byta spår, utan snarare om att faktiskt hålla fast vid det jag bestämt mig för. Nya tankar har så sakteliga smugit sig in, börjat påkalla uppmärksamhet och krävt att få bli förverkligade. De också. Utifall att. För säkerhets skull. Jag hade låtit egots röst växa sig lite för stor, börjat jobba med andra tankar, andra planer. Också. Jag höll med andra ord på att förlora mitt fokus, och det har jag inte råd med. Jag har aldrig varit en människa med jättemycket energi, särskilt inte nu med en höft som strejkar och skapar en annan sorts oreda i min praktiska vardag. Så jag måste fokusera. Jag måste lägga all den kraft jag har på just det jag vill, inte låta den spilla över på annat, inte gå omvägar, inte bygga för många säkerhetsanordningar som i sin tur tar av min energi. Jag måste helt enkelt gå rakt på mål, inse att snygga dribblingar är egots behov och verk, inte mina.

Det tog några veckor att bringa reda i kakafonin, att bli klar över vilken röst som var vilken. Jag tog mig den tiden, för eftertanke, jag vet hur väl det behövs. Nu börjar det sakta landa, jag landar. Mjukt denna gång. De distraherande tankarna är synade i sömmarna, egots behov av trygghet, säkerhet, färdiga planer och bekräftelser har ännu en gång smulats sönder. Nu kan jag fortsätta, fokuserat.

Och till dig lilla ego vill jag bara säga detta: Gå och lek någon annanstans, seså, iväg med dig, du har stört mig länge nog. Fixa min höft istället om du nu prompt måste ha något att sysselsätta dig med. Men lämna mig i fred nu, jag har ett jobb att göra, ett liv att leva. Du får gärna följa med och fortsätta göra ditt jobb, men du bestämmer inte vart vi ska, det gör jag. Punkt.