Samma visa igen…

Med tio dagar kvar till jul känns fenomenet lika bekant som vanligt… Julhetsen, kommersen, galenskapen. Mina känslor inför alltihop är fortfarande desamma, hur känner och ser du på det?


Det räcker nu

En vecka kvar. En vecka till jul. Brevlådan klarar knappt av att bära tyngden från de reklambuntar som släpps ner i den av krökta brevbärarryggar. I affärerna avlöser den ena jultrudelutten den andra. Högröda tomtar flämtar och klämtar med dragspel på magen. Småbarn svettas halvt ihjäl i vintermundering, motvilligt runtkörda i vagn av lika svettiga föräldrar som desperat försöker hålla större syskon i hampan mellan leksaksbergen. Köp, köp, köp, basunerar högtalarna. Köp för allt vad tygen håller. Köp det du inte behöver för pengar du inte har, köp bara.

Hör nu vad jag säger, lyssna riktigt, riktigt noga. Jag vill inte ha mina bells jinglade nåt mer! Och inte vill jag klappa Rudolfs glöggdoftande röda mule heller. Eller överraska grisen. Eller prinsa korven. Det räcker nu! Sluta. Stanna. Tyst. Jag vill ha… tyst. Tyst är vad jag vill ha.

Inte för att jag utsätter mig särskilt ofta eller mycket för den här galenskapen, men även jag måste ju handla mat. Så jag hamnar där ändå, i det besinningslösa. Och jag kan inte annat än förundras över den maniska energi som bildar tjocka, närmast ogenomträngliga murar, i och utanför butikerna. Jag är inte det minsta orolig eller tveksam över huruvida julhandeln ska slå nya rekord eller inte. Det gör den med säkerhet. Igen.

Vill vi verkligen ha det så här? Varför väljer vi denna hysteri? Seså, sätt dig ner en stund. Prova. Sätt dig ner, ta ett djupt andetag. Se dig omkring, se dig omkring med lite perspektiv. Se tiggaren som sitter i kylan utanför svängdörrarna och betraktar de digra matkassar som lastas in i redan överfulla bilar. Se den hemlöse som suger i sig lite värme i vänthallen och för en stund skjuter undan tanken på den parkbänk som kommer att utgöra säng för natten. Se in genom fönstren hos de gamla som ofrivilligt tillbringar julen i ensamhet. Se så på dig själv, se allt du har. Se ditt liv, dina väggar, din mat, din värme, din familj. Vilken jul vill du egentligen ha? Vad är viktigt för dig? Tänk efter. Känn efter.

Gå sedan in i affären och handla det du vill ha, det du behöver och det du har råd med. Med eftertanke. Och i tacksamhet.

Att söka det vackra

Jag är en glad amatör också i fotograferingens värld. Jag har inte gått en endaste liten fotokurs, vet inte ”hur man gör” men gör det ändå så att säga. Kanske följer du mig även på Instagram och där sett mina foton? Om inte så gör det gärna, mitt konto där är samma som mitt namn här, thereserenaker. Bilderna som du ser i anslutning till dagens text är ganska typiska exempel, tagna de senaste veckorna.

Det som slår mig när jag själv ser mina bilder är hur bra de faktiskt speglar mitt sätt att se på världen. Hur jag aktivt letar efter det storslagna i det lilla, det vackra i det till synes fula, det ljusa i det som förefaller mörkt, liv i det som verkar dött. Jag tänker att det är så jag gör också i livet som helhet. Jag försöker hitta det som gör mig glad; i naturen, i människorna jag möter, i det som händer och sker.

Ibland är det enkelt, som att hitta objekt att fotografera en varm sommardag med blå himmel, trollsländor, fjärilar, blommor och färska jordgubbar direkt från trädgårdslandet. Det är ju hur enkelt som helst, ALLT är vackert. Andra dagar, som nu, i mörkaste november, är utmaningen lite större. Men det går! Det vackra finns där, hela tiden, om man bara ger sig tid att titta, om man bara gör sig omaket att leta.

Med människor är det samma sak tänker jag. Det finns de som är lätta att tycka om, de som du fungerar bra tillsammans med redan från första stund. Sedan finns det de där andra, de som du retar dig på direkt, vars energier du upplever som irriterande, de vissna typerna. Men om du tittar noga, riktigt noga, så finner du något vackert där också. Ja ibland krävs det ett macroobjektiv, jag vet, men det finns där, det är det som är poängen.

Till och med ett visset, brunt gammalt löv kan bli det vackraste konstverk om bara en solstråle tillåts bryta sitt ljus igenom det. En vissen blomma, ett frostkantat blad…allt har sin skönhet i det lilla. Det lilla kan vara så stort, så vackert, om vi bara ger det vår närvaro, skänker det vår uppmärksamhet. Så kan vi inte bara göra det, allesammans? Söka efter det vackra i oss själva, i andra och i allt vi har omkring oss?

 

Höst ute och inne

Det är ingen hemlighet, jag gillar inte hösten. Jo, jag vet, det är mysigt med alla tända ljus, soffhäng och boktravar, det är inte det som är problemet. Jag har inte heller problem med att vara mer inomhus, eller att vara mindre aktiv, att dra ner på tempot, ge mig själv mer tid för eftertanke. Tvärtom, detta omfamnar jag med enkelhet.

Nej, det som jag har bekymmer med är av en helt fysisk art. Det är ljuset, eller rättare sagt frånvaron av ljuset, som är min akilleshäl. Dagsljuslampan som står permanent parkerad på mitt köksbord är en sann livräddare, men det hjälper inte hela vägen. Mörkret är ett fysiskt faktum och det gör mig SÅ trött, en trötthet som inte kan sovas bort med mindre än att skapa sig ett ide.

Sedan har vi det där med kylan. Den där fuktiga kylan som liksom äter sig in i märgen. Det spelar ingen roll hur mycket jag klär på mig, det spelar ingen roll vilka kläder och hur många lager, jag är konstant småfrusen och det tär på både ork och lust. Det är bara att konstatera, jag är inte gjord för det här klimatet. Punkt.

Med detta sagt, nu gäller det att skapa motpoler, leta ljusglimtar och skapa alternativa världar! För mig är det en ren överlevnadsfråga när jag nu bokar in mig på en påfyllande kurs, söker fikastunder med gamla och nya bekanta, bokar in en musikresa till Köpenhamn med mera. Jag måste ha en massa roliga saker att se fram emot i dessa mörka, blåsiga, regniga, kalla tider, annars… blir jag tokig.

Än är jag vid sunda vätskor och god vigör (tack Kreta för det!). Nu gör jag mitt bästa för att fylla på kropp och själ och hålla livsandarna nöjda. Hur gör du? Trivs du och din kropp med hösten eller tar du också till en massa knep för att hålla dig uppe?

Magin finns överallt för den som söker

Du som läst mitt förra inlägg vet att jag åkte hem, hem till Skagen, och jag är faktiskt kvar ännu ett par dagar, lyckos mig! (Följ mig gärna på mitt Instagramkonto ”mittskagen” om du vill se lite vackra bilder från mitt paradis. 😊)

Jag hade inte tänkt skriva något mer på bloggen den här veckan eftersom jag har fullt upp med annat skrivande när jag är här i Skagen, men en liten reflektion måste det ändå få bli. Igår kväll gick jag ner för att titta på solnedgången vid havet, vilket är ett absolut måste här. Jag bor så till att havet är precis runt hörnet och solen går ner på den här sidan, så det blir ofta de mest fantastiska solnedgångar. Igår var det dock inte en vanlig solig kväll utan stora molnbankar tornade upp sig och lade sig som ett lågt lock över större delen av himlen. Dock lyste en strimma ljus igenom precis under molnen, nere vid horisonten. Det var helt fantastiskt vackert, på sitt eget sätt.

Det som slog mig var hur ensam jag var om att se skådespelet. Det var jag och fem till som stod där och lät oss förundras, och solnedgångsplatsen brukar vara rena rama folkmagneten vid den tidpunkten. Nu kom folk, spejade efter solen, konstaterade att de inte skulle få se någon fin solnedgång, vände på klacken och gick hem igen. En del stannade nog hemma redan från början efter att ha slängt en blick upp på den molniga himlen.

Jag tänker att vi människor missar mycket. Vi har en bestämd uppfattning om vad vi vill se och när verkligheten inte är som vi förväntar eller önskar oss, så slutar vi titta. I vår jakt på solen ser vi inte det vackra i de moln som skymmer den. Jag tänker att vi skulle se så mycket mer, och kanske undvika en hel del besvikelser, om vi såg och accepterade världen som den är lite oftare. Det finns skönhet att finna överallt om vi bara ser med öppna ögon. Magin finns överallt för den som söker den. Jag fann den igår kväll när solen gick ner bakom tunga moln, och ännu mer när jag i filosofiska tankar satt och betraktade havet efter att solen gått ner, när allting blev sådär blått. Du ser bänken jag satt på och utsikten jag hade på bilden. Nog var det väl vackert så säg…

Lyckliga jag!

Mitt Skagen igår, 10 september. Är det inte vackert så säg!

Nu är jag sådär genomlycklig igen! I varenda cell, i varenda fiber av min kropp strömmar en livsglädje jag har svårt att sätta ord på. Jag bara ÄR, hela jag, med en pulserande och samtidigt lugn livsenergi från topp till tå. Harmoni, total harmoni. Jo, jag är hemma, igen. I mitt Skagen. Förstås.

Så många gånger jag försökt analysera vad denna energi består av, var den kommer ifrån, lyckan, lugnet, glädjen och harmonin. Självklart kommer den inifrån, men jag vet också att jag behöver den här platsen. Den är min kanal, min bro in till mig, till källan, hem.

Först när jag kom hit förstod jag hur ”hemma” känns, alltså riktigt hemma. Visst är jag hemma i mina andra fysiska hem också, med min familj, mina vänner, mina kollegor och… men det är något med den här platsen, precis här, och nu, som gör att jag är hemma i mig. Som om hundra procent jag tillåts fylla varje del av den fysiska materia som huserar min själ. Visst skulle det vara underbart att kunna känna så jämt, och kanske är det möjligt, men jag är hur som helst inte där. Jag är här, precis nu. Och jag njuter av upplevelsen ut i varje nervände.

Att vara ensam, totalt ensam, och samtidigt känna sig till brädden fylld och i kontakt med allt, det är en sällsam upplevelse. Som att vara i djupaste meditation utan att vara i meditation. Att känna livsenergin så tydligt och samtidigt kunna använda den konkret, för att förflytta kroppen, forma orden och skriva med tangenterna. Jo, jag är lycklig, obeskrivligt lycklig.

Nu tror du kanske att jag är här på semester och bara loppar mig om dagarna, men så är inte fallet. Jag arbetar, kanske hårdare och mer disciplinerat än jag någonsin gör annars. Med vad? Jag skriver. En bok. Om den blir klar någon gång, om den blir läsvärd, det är skrivet i stjärnorna. Men vad gör det, resultatet känns inte så avgörande när glädjen i nuet är så genomgripande.

Jag önskar att också du någon gång, någonstans, hittar detta ditt hem, hemmet i dig själv. Hemmet där du är ensam men också allt, där ditt inre är en del av det yttre, där gränsen mellan kropp och själ är så tunn att du faktiskt tvivlar på att den finns…

PS. Om du har Instagram, följ mig gärna på ”mittskagen” för fler foton från denna underbara plats.