Att söka det vackra

Jag är en glad amatör också i fotograferingens värld. Jag har inte gått en endaste liten fotokurs, vet inte ”hur man gör” men gör det ändå så att säga. Kanske följer du mig även på Instagram och där sett mina foton? Om inte så gör det gärna, mitt konto där är samma som mitt namn här, thereserenaker. Bilderna som du ser i anslutning till dagens text är ganska typiska exempel, tagna de senaste veckorna.

Det som slår mig när jag själv ser mina bilder är hur bra de faktiskt speglar mitt sätt att se på världen. Hur jag aktivt letar efter det storslagna i det lilla, det vackra i det till synes fula, det ljusa i det som förefaller mörkt, liv i det som verkar dött. Jag tänker att det är så jag gör också i livet som helhet. Jag försöker hitta det som gör mig glad; i naturen, i människorna jag möter, i det som händer och sker.

Ibland är det enkelt, som att hitta objekt att fotografera en varm sommardag med blå himmel, trollsländor, fjärilar, blommor och färska jordgubbar direkt från trädgårdslandet. Det är ju hur enkelt som helst, ALLT är vackert. Andra dagar, som nu, i mörkaste november, är utmaningen lite större. Men det går! Det vackra finns där, hela tiden, om man bara ger sig tid att titta, om man bara gör sig omaket att leta.

Med människor är det samma sak tänker jag. Det finns de som är lätta att tycka om, de som du fungerar bra tillsammans med redan från första stund. Sedan finns det de där andra, de som du retar dig på direkt, vars energier du upplever som irriterande, de vissna typerna. Men om du tittar noga, riktigt noga, så finner du något vackert där också. Ja ibland krävs det ett macroobjektiv, jag vet, men det finns där, det är det som är poängen.

Till och med ett visset, brunt gammalt löv kan bli det vackraste konstverk om bara en solstråle tillåts bryta sitt ljus igenom det. En vissen blomma, ett frostkantat blad…allt har sin skönhet i det lilla. Det lilla kan vara så stort, så vackert, om vi bara ger det vår närvaro, skänker det vår uppmärksamhet. Så kan vi inte bara göra det, allesammans? Söka efter det vackra i oss själva, i andra och i allt vi har omkring oss?

 

Vilken vecka det var!

Måndag morgon. Jag borde kanske skriva något om måndagar eller något allmänt klokt om vad som komma skall, men jag kan inte. Känslan ifrån förra veckan är alltför påtaglig fortfarande. Den hänger sig kvar i energin och jag tillåter mig därför att uppehålla mig vid den en stund idag också, njuta av den, dela med mig av den.

Förra veckan var nämligen en ovanligt aktiv vecka i mitt liv. Aktiv vecka så till vida att mitt lugna skrivande på hemmaplan byttes ut mot rörelse, förflyttning, en massa människor och platser. Först var jag uppe i Östersund för att hålla en föreläsning om stress för en större organisation – SÅ givande. Att föreläsa är en av de saker jag tycker mest om, att få dela med mig av tankar, möta människor, få till stånd en dialog där det är möjligt. Egentligen är det ju lite grand samma sak som jag gör här på bloggen, skillnaden är att här sker kommunikationen med hjälp av det skrivna ordet, på en föreläsning är det talet som gäller. Men möts, det gör vi, helt oavsett om vi kan se varandra i ögonen eller inte. Jag är ju alltid jag, tankarna och orden är mina, oavsett kommunikationsform, och du kan alltid svara, kommentera, tänka tillbaka och dela. Teknik när den är som bäst! 😊

När jag var i Östersund passade jag också på att träffa lite bekantingar; tidigare elever och andra människor som kommit att kännas som vänner allteftersom tiden gått. Även om man inte ses så ofta känns det fint att bara kunna plocka upp tråden där man släppte den senast. Jag är så glad över alla dessa människor som kommit in i mitt liv på senare år, människor som berikar min tillvaro på alla möjliga sätt.

Nå, efter tre dagar i Östersund kom jag så hem igen, packade om väskan och åkte till Malmö nästa dag! Med en annan av mina fina vänner var målet att umgås, umgås och umgås. Och äta och dricka gott. Och göra Malmö. Och Köpenhamn. Och musiken. Självklart musiken, oj vad jag längtat efter den! Och vilken underbar helg vi fick. Jag kan inte komma på något annat uttryck än att jag känner mig välsignad. Som om någon hällt en sorts välmåendestoff över hela mig, lindat in mig i mjukaste bomull, draperat mig i de vackraste färgerna och låtit mig njuta ohämmat av livets goda. Välsignad!

Det märkliga med en vecka som den förra är att det kan låta som att jag bara hade roligt hela tiden, och det hade jag ju! Men jag jobbade också, mest hela tiden faktiskt, även i Malmö och Köpenhamn. Vad av allt detta var jobb, vad var nöje? Jag vet knappt. Så är det i mitt liv, jag gör det jag tycker är roligt, förenar nytta med nöje så ofta jag kan, och på något magiskt vis ger det ena det andra. Jag hämtar inspiration var jag än är, jag delar med mig vad jag än gör, nya tankar föds, möten med människor leder till än det ena än det andra. Jag har inte något behov av skiljelinjer, känner ingen nödvändighet i att dra gränser mellan jobb och fritid. Jag är jag och jag gör det jag vill göra. Hela tiden. Låter det konstigt? Det kanske är konstigt…jag vet inte. Hur som helst, en sak vet jag, jag gillar det! Jag gillar mig, jag gillar mitt liv och mitt sätt att leva det. Jag hoppas och önskar att du känner likadant för dig och ditt.

Så! Det var den veckan, nu kanske jag kan släppa taget om förra veckan och ta mig an denna. Vad månde det bliva…

På impuls

Jag tror på impulser. Jag tror på att följa den där känslan, det där inspirerade ögonblicket, att omsätta lust i handling, bara göra. Självklart behövs ett snabbt överslag, en bild av konsekvensen av beslutet, men inte för mycket. Inte så mycket att det så kallade förnuftet begränsar handlingsutrymmet och tar död på glädjen.

Därför är jag nu på väg till Köpenhamn! Med min dotter denna gång. Vi har pratat om det länge men det har av olika anledningar inte passat eller fungerat, förrän nu. Vid frukosten i måndags kom tanken upp, trettio minuter senare var tåg och hotell bokat. Och jag bara älskar det! Älskar att bara kunna göra.

Jag har upptäckt att många människor är rädda för impulserna, att det närmast ses som något oansvarigt att vara ”impulsstyrd”. Som om impulser automatiskt skulle betyda avsaknad av ansvar, motverka långsiktighet och seriositet. Trams, säger jag. Livet är inte antingen eller, man kan välja att vara och göra både och. Att följa impulsen är för mig att följa lusten och glädjen, att göra det möjliga och ibland det omöjliga, att inte skjuta upp till morgondagen.

Så vill jag leva, så lever jag. Så hej Köpenhamn, nu kommer vi!

PS. Fotot är taget i Skagen förra året, även det en lustfylld resa, halvt om halvt på impuls. 🙂

Tillbaka i Sverige igen

Så, nu är jag tillbaka i vardagen igen och kan återuppta mitt bloggande. Jag hade en tanke, kanske till och med en förhoppning, att kunna skriva lite även på Kreta, men se det gick inte alls. Det är min förbannelse men också min gåva, det där med att vara så totalt uppslukad i Nuet. Jag förmår helt enkelt inte vara någon annanstans i tanken eller göra något annat än det som ska göras där och då, här och nu. Hjärnan kan lite lamt påtala det kloka i att ”Du borde kanske skriva en rad, hålla bloggen igång, dela med dig…”, men det går inte. Hjärtat är inte med, känslan saknas, eftersom fokuset vilar på Nuets angelägenheter. Gott så, tänker jag då. Var sak har sin tid och plats.

Nå, det har i alla fall varit två fantastiska veckor på Kreta; två grupper med underbara människor, mycket god mat och dryck, sol, värme, bad och strandpromenader. Och alla dessa möten och nära samtal. Det är nog det jag tar med mig närmast hjärtat trots allt, mötena, människorna. Att få lära känna nya människor lite mer avskalat, nära, under huden. Att få beröra och bli berörd av tankar, liv och öden, det är en sann ynnest. Det blir så slående hur långt ifrån detta vi är i vår vardag, så långt ifrån varandra, från livet. Kanske har vi inte tid, kanske tar vi oss inte tid. Eller också vågar vi inte. Som om själva kulturen, ramarna, klimatet och väggarna håller oss tillbaka. Som om vi rör oss på ytan, flyter runt, rädda för att dyka ner, sjunka in och mötas på riktigt. Det tål att fundera på vad det är som begränsar oss, vad som håller oss ifrån den här innerligheten och värmen. Vad är det som gör att vi vid tillfällen som dessa faktiskt möts, på riktigt? Är det den fysiska bubblan? Är det klimatet, utelivet, lugnet och tiden? Är det frånvaron av måsten, borden och ansvar? Hur mycket väljer vi själva…? Som sagt, det tål att fundera vidare på.

Jag är hur som helst oerhört glad över att dessa två veckor blev precis så lugna, givande och harmoniska som vi hade föresatt oss. Våra förhoppningar och ambitioner att dela med oss av det goda livet infriades med råge och vi gläds åt vetskapen om att det blir en ny resa nästa år! Kanske följer just Du med oss på den resan? Du kan läsa om resan som var här på Harmoniresor.se, vi kommer snart att uppdatera sidan med nästa års resa och öppna bokningen för den. Vill du se bilder från resan så kika gärna in på vårt Instagramkonto ”harmoniresor” och mitt eget ”thereserenaker”).

Nu önskar jag dig en fin, närvarande oktobervecka, var du än är, vad du än gör!

Dags för avfärd!

Idag, torsdag, bär det äntligen iväg! Vackra, varma Kreta med all sin goda mat, sina färger, stränder och underbara hav väntar på Birgitta Höglund och mig och de härliga människor som valt att följa med oss dit under Harmoniresors flagg. Vi ska ha det ljuvligt, njuta, se, upptäcka, umgås och bara vara. Jag tror att vi är många som längtar, efter harmonin!

Annars är det där med att resa ett kapitel för sig, tycker jag. För även om jag gillar att resa så gör min kropp det inte. Släpa väskor, packa upp och packa ner, väntetider överallt, trånga flygplan, inte kunna sova i ny säng i nytt rum och med nya ljud. Ja du fattar, att resa frestar på kroppen. Ändå är det värt det. Det är SÅ värt det att få se något nytt, att låta sinnena förundras över nya intryck, att få lära och lära känna. Att få uppleva hur kroppen slappnar av i värmen, att få vända ansiktet mot solen och tanka energi. Två veckor är vi på Kreta, två olika grupper med människor ska vi få lära känna och uppleva Makrigialos tillsammans med. Lycka!

Kanske kommer jag inte skriva så mycket på bloggen kommande veckor, eller också skriver jag mer än vanligt! Inga måsten finns, bara lust, så vi får se hur det blir. Lite bilder lär det i alla fall bli och vill du se dem så gå in på antingen hemsidan Harmoniresor.se/Nyheter eller leta upp Harmoniresor.se på Facebook och Instagram. Vi finns lite överallt! 😉 Jag finns för övrigt också på Instagram med min stora hobby, fotografi. Du hittar mig under mitt namn ”thereserenaker”, men också på kontot ”mittskagen” där alla mina naturbilder från Skagen publiceras, och på ”allmytesign” där jag lägger upp min konst. Följ mig gärna på det ena eller andra eller allihop!

Nå, nu ska vi njuta av Kreta så mycket vi bara kan. Jag hoppas att du också får några fina oktoberveckor att njuta av var du än befinner dig!

På återseende!