Hej, här är jag!

Hej! Kommer du ihåg mig? Det är jag som brukade skriva på den här bloggen innan alla mina ord veks för något annat… Ett helt galet projekt. En bok. En roman. Ett kraftprov. Jag är helt ärlig när jag skriver att det är det värsta jag har gjort, och det bästa. Utan motstycke. Alla kategorier.

Har du någonsin gett dig i kast med något som krävt ditt allt, och ja, jag menar verkligen ditt ALLT? Alla dina kunskaper, alla dina färdigheter, allt ditt tålamod, all din tid, allt ditt fokus, alla dina tvivel och all din tillit, allt? Något som fått dig att vända in och ut på dig själv så till den grad att du inte längre vet vad som är fram och bak, in och ut? Något som får dig att tänka att jaha, det är alltså så här den är, drömmen. Det var det här du drömde om, levde för, ville mer än något annat? Det här, som är så vedervärdigt härligt.

Jag är där nu, mitt i drömmen, mitt i det vedervärdigt härliga. Och aldrig har jag tvivlat så mycket, på mina förmågor, talanger och drivkrafter. Aldrig har jag litat så mycket till desamma. För ser du tillit, är nu det enda jag har kvar. Tillit. Inget annat har jag att luta mig emot. Inget annat har jag att klamra mig fast vid. Tänk att drömmen alltid ska ställa precis allt på sin spets. Tänk att drömmen alltid ska kräva allt. Inte förrän alla mattor dragits undan, inte förrän isen är så tunn och skör att bara en dåre ger sig ut på den, inte förrän då, vet du vem du är.

Jag tänkte bara att jag skulle titta in och säga det här, berätta att jag står på en is så svag att jag ibland knappt vågar andas. Men jag står, och jag går, och även om det knakar och spricker runt omkring mig så har jag ännu något fast under fötterna. Tilliten.

I mina mer rediga stunder sitter jag också och undrar hur lång en normal bok är. Hur många ord eller tecken en medeltjock bok innehåller. Hur många ord man kan förväntas formulera och sätta samman på en dag eller vecka. Vad som är rimligt att kräva i form av disciplin. Vad disciplin egentligen är i förhållande till inspiration, och hur mycket man ska förlita sig på det ena eller andra. Ja som du ser så håller jag mig sysselsatt! På både det ena och det andra viset.

Jag hoppas att du gör detsamma, att du mår bra, att du gör något du finner meningsfullt och att du rör dig utanför bekvämlighetszonen mellan varven. Har det bäst helt enkelt!

Stor kram från mig till dig!

Ingen återvändo

Ett nytt år har tagit sin början och jag har fattat ett beslut. Ett stort beslut, det största. Ett beslut som känns nödvändigt, lustfyllt men också lite…hur ska jag säga…våghalsigt. Eller kanske riskfyllt är ett bättre ord.

Jag riskerar nämligen att slösa bort en förskräcklig massa tid till ingen nytta. Jag riskerar att all min energi och mina pengar läggs på…luft. Men värst av allt, jag riskerar min dröm. Den dröm som varit min livlina så länge jag kan minnas. Den dröm som är och alltid varit min innersta drivkraft, mitt hopp och min mening med allt. Den dröm som burit mig, som legat bakom min otålighet, som tvingat mig över kanten, utanför ramen, gång efter annan, och som tränat mig i tillit, i hopp och i tro. Den dröm som varit, och är, både min väg och mitt mål.

Jag har haft många drömmar och jag har levt dem alla. Alla utom denna, den största, den innersta. Jag kan inte skjuta upp det längre, det är dags, jag blir inte mer redo än så här. Så jag sätter allt på spel nu. För att det är det jag vill, för att det är det jag måste, för att det är det som är glädjen och äventyret. Jag släpper taget, om allt. Och hoppar. Hoppar och frågar mig, vad är en människa utan en dröm? Hoppas att jag inte ska behöva uppleva det drömlösa.

Vissa skulle säga att det inte är så dramatiskt, att det bara handlar om bokstäver, om ord på papper mellan två pärmar. Men för mig är det allt. Det är det jag vill göra, det är det liv jag vill leva, den jag vill vara. Från och med nu. Skriver jag? Ja, jag har skrivit länge, om det mesta, om det oviktiga och det viktiga. Är jag författare? Ordet är så stort, jag tillmäter det den största respekt och har svårt att ta det i min mun, så nej. Inte än, men jag vill vara och är galen nog att hoppas att få bli. Om det finns den minsta möjlighet, den minsta chans, så tänker jag ta den.

Min första bok, den första i vad jag hoppas ska bli en lång rad, håller på att ta sin form. Jag har skrivit på den från och till, mest från, i över ett år. Titeln kom till mig för mer än tio år sedan. Nu går det inte längre, det måste bli mer till än från. Så jag släpper allt. Och skriver. Skriver en roman. Kanske blir det bara en stor samling ord utan innebörd, en samling kroppsdelar utan kropp. Eller också uppstår magin, den magi som fogar samman, som skapar mening och förmedlar liv och känslor. Jag kan bara kasta mig ut och hoppas.

Jag har hoppat många gånger med olika fallhöjd, jag har tagit mig an nya saker av ren glädje och spontanitet utan att veta hur man egentligen går till väga, jag har skapat och skapat igen. Men ingenting, absolut ingenting av allting, har krävt mitt allt så som detta gör. Jag har försökt att göra både och, detta och annat, men det går inte. Jag måste investera hela mig, hela min tid, hela min kraft, hela mitt jag, min dröm, mitt liv, min själ. Inte ett uns kan lämnas utanför. Det är läskigt. Men nödvändigt.

Ja, så ligger det alltså till. Det är nu eller aldrig. Jag hoppas att du har förståelse för att jag inte kommer att skriva lika ofta och mycket på bloggen den närmaste tiden. Jag gör det när tid finns och om jag förmår att ta mig ut ur min självskapade bubbla. Kanske finner jag mod att ge dig en inblick i texten här eller där, eller också gör jag det inte. Kanske måste berättelsen få leva i sin egen bubbla, utan insyn, för att inte bli rädd och springa och gömma sig inför fortsättningen, vi får se.

På återseende,

/Therese

Att söka det vackra

Jag är en glad amatör också i fotograferingens värld. Jag har inte gått en endaste liten fotokurs, vet inte ”hur man gör” men gör det ändå så att säga. Kanske följer du mig även på Instagram och där sett mina foton? Om inte så gör det gärna, mitt konto där är samma som mitt namn här, thereserenaker. Bilderna som du ser i anslutning till dagens text är ganska typiska exempel, tagna de senaste veckorna.

Det som slår mig när jag själv ser mina bilder är hur bra de faktiskt speglar mitt sätt att se på världen. Hur jag aktivt letar efter det storslagna i det lilla, det vackra i det till synes fula, det ljusa i det som förefaller mörkt, liv i det som verkar dött. Jag tänker att det är så jag gör också i livet som helhet. Jag försöker hitta det som gör mig glad; i naturen, i människorna jag möter, i det som händer och sker.

Ibland är det enkelt, som att hitta objekt att fotografera en varm sommardag med blå himmel, trollsländor, fjärilar, blommor och färska jordgubbar direkt från trädgårdslandet. Det är ju hur enkelt som helst, ALLT är vackert. Andra dagar, som nu, i mörkaste november, är utmaningen lite större. Men det går! Det vackra finns där, hela tiden, om man bara ger sig tid att titta, om man bara gör sig omaket att leta.

Med människor är det samma sak tänker jag. Det finns de som är lätta att tycka om, de som du fungerar bra tillsammans med redan från första stund. Sedan finns det de där andra, de som du retar dig på direkt, vars energier du upplever som irriterande, de vissna typerna. Men om du tittar noga, riktigt noga, så finner du något vackert där också. Ja ibland krävs det ett macroobjektiv, jag vet, men det finns där, det är det som är poängen.

Till och med ett visset, brunt gammalt löv kan bli det vackraste konstverk om bara en solstråle tillåts bryta sitt ljus igenom det. En vissen blomma, ett frostkantat blad…allt har sin skönhet i det lilla. Det lilla kan vara så stort, så vackert, om vi bara ger det vår närvaro, skänker det vår uppmärksamhet. Så kan vi inte bara göra det, allesammans? Söka efter det vackra i oss själva, i andra och i allt vi har omkring oss?

 

Vilken vecka det var!

Måndag morgon. Jag borde kanske skriva något om måndagar eller något allmänt klokt om vad som komma skall, men jag kan inte. Känslan ifrån förra veckan är alltför påtaglig fortfarande. Den hänger sig kvar i energin och jag tillåter mig därför att uppehålla mig vid den en stund idag också, njuta av den, dela med mig av den.

Förra veckan var nämligen en ovanligt aktiv vecka i mitt liv. Aktiv vecka så till vida att mitt lugna skrivande på hemmaplan byttes ut mot rörelse, förflyttning, en massa människor och platser. Först var jag uppe i Östersund för att hålla en föreläsning om stress för en större organisation – SÅ givande. Att föreläsa är en av de saker jag tycker mest om, att få dela med mig av tankar, möta människor, få till stånd en dialog där det är möjligt. Egentligen är det ju lite grand samma sak som jag gör här på bloggen, skillnaden är att här sker kommunikationen med hjälp av det skrivna ordet, på en föreläsning är det talet som gäller. Men möts, det gör vi, helt oavsett om vi kan se varandra i ögonen eller inte. Jag är ju alltid jag, tankarna och orden är mina, oavsett kommunikationsform, och du kan alltid svara, kommentera, tänka tillbaka och dela. Teknik när den är som bäst! 😊

När jag var i Östersund passade jag också på att träffa lite bekantingar; tidigare elever och andra människor som kommit att kännas som vänner allteftersom tiden gått. Även om man inte ses så ofta känns det fint att bara kunna plocka upp tråden där man släppte den senast. Jag är så glad över alla dessa människor som kommit in i mitt liv på senare år, människor som berikar min tillvaro på alla möjliga sätt.

Nå, efter tre dagar i Östersund kom jag så hem igen, packade om väskan och åkte till Malmö nästa dag! Med en annan av mina fina vänner var målet att umgås, umgås och umgås. Och äta och dricka gott. Och göra Malmö. Och Köpenhamn. Och musiken. Självklart musiken, oj vad jag längtat efter den! Och vilken underbar helg vi fick. Jag kan inte komma på något annat uttryck än att jag känner mig välsignad. Som om någon hällt en sorts välmåendestoff över hela mig, lindat in mig i mjukaste bomull, draperat mig i de vackraste färgerna och låtit mig njuta ohämmat av livets goda. Välsignad!

Det märkliga med en vecka som den förra är att det kan låta som att jag bara hade roligt hela tiden, och det hade jag ju! Men jag jobbade också, mest hela tiden faktiskt, även i Malmö och Köpenhamn. Vad av allt detta var jobb, vad var nöje? Jag vet knappt. Så är det i mitt liv, jag gör det jag tycker är roligt, förenar nytta med nöje så ofta jag kan, och på något magiskt vis ger det ena det andra. Jag hämtar inspiration var jag än är, jag delar med mig vad jag än gör, nya tankar föds, möten med människor leder till än det ena än det andra. Jag har inte något behov av skiljelinjer, känner ingen nödvändighet i att dra gränser mellan jobb och fritid. Jag är jag och jag gör det jag vill göra. Hela tiden. Låter det konstigt? Det kanske är konstigt…jag vet inte. Hur som helst, en sak vet jag, jag gillar det! Jag gillar mig, jag gillar mitt liv och mitt sätt att leva det. Jag hoppas och önskar att du känner likadant för dig och ditt.

Så! Det var den veckan, nu kanske jag kan släppa taget om förra veckan och ta mig an denna. Vad månde det bliva…

På impuls

Jag tror på impulser. Jag tror på att följa den där känslan, det där inspirerade ögonblicket, att omsätta lust i handling, bara göra. Självklart behövs ett snabbt överslag, en bild av konsekvensen av beslutet, men inte för mycket. Inte så mycket att det så kallade förnuftet begränsar handlingsutrymmet och tar död på glädjen.

Därför är jag nu på väg till Köpenhamn! Med min dotter denna gång. Vi har pratat om det länge men det har av olika anledningar inte passat eller fungerat, förrän nu. Vid frukosten i måndags kom tanken upp, trettio minuter senare var tåg och hotell bokat. Och jag bara älskar det! Älskar att bara kunna göra.

Jag har upptäckt att många människor är rädda för impulserna, att det närmast ses som något oansvarigt att vara ”impulsstyrd”. Som om impulser automatiskt skulle betyda avsaknad av ansvar, motverka långsiktighet och seriositet. Trams, säger jag. Livet är inte antingen eller, man kan välja att vara och göra både och. Att följa impulsen är för mig att följa lusten och glädjen, att göra det möjliga och ibland det omöjliga, att inte skjuta upp till morgondagen.

Så vill jag leva, så lever jag. Så hej Köpenhamn, nu kommer vi!

PS. Fotot är taget i Skagen förra året, även det en lustfylld resa, halvt om halvt på impuls. 🙂