Kategoriarkiv: Personligt – min väg

Mötet…

Jag i Malmö med ett glas utan fot…

För ett par veckor sedan var jag i Malmö ett par dagar. Ren semester, bara jag. Min bok har tagit en del på krafterna och jag kände att jag helt enkelt behövde en paus för att ladda om batterierna med miljöombyte och, som alltid för mig, musik. Jag fick ett par helt fantastiska dagar men det som faktiskt gav mig den största energipåfyllningen var det spontana mötet med två äldre tyska kvinnor…

Jag satt på en uteservering nere vid kanalen, jag, ett anteckningsblock och ett glas rosévin i sommarsolen. Efter ett tag möttes våra blickar över stolsryggarna, jag i solen längst ut på kanalkanten, de två äldre damerna i skuggan invid husväggen. Du vet, sådär som det blir ibland när man tillbringat tillräckligt lång tid på samma plats, något händer, ögonen möts och man ler igenkännande. Det brukar sluta där ungefär, men inte denna gång. Jag gick nämligen fram och sade hej.

Tre timmar senare kramade vi om varandra med rosor på kinderna, upplivade, påfyllda, lite omruskade, och tog farväl. De klev ombord på bussen hem till Tyskland igen. Tre timmar. Tre timmar av liv, av möte, mellan tre okända människor. Tre kvinnor, den ena 48 år, de andra 73 och 78. Tre timmar av samtal om männen och barnen, om liv och död, om krig och fred, sjukdom och hälsa, avund och kärlekens innersta väsen. Allt. Jag tror att vi pratade om allt. På en salig blandning av engelska, tyska och kroppsspråk.

Vi skildes åt, och i den sena eftermiddagssolen strosade jag hem till hotellet med fötterna på jorden och huvudet i himlen. Påfylld. Uppfylld. Till bredden. Min kväll fortsatte sedan i samma tecken, massor av fina möten och trevliga samtal, med musiken som fond och gemensam nämnare. Kanske var det min, vid det laget, vidöppna energi som bjöd in, vad vet jag, men vilken dag och kväll jag fick! Jag somnade i min hotellsäng med ett leende på läpparna. En hotellsäng som för övrigt visade sig vara placerad i det finaste hörnrummet på hela hotellet, utan extra kostnad. Ibland ler livet emot en, hela vägen.

Tänk vad ett litet hej kan betyda. Tänk vad ett spontant möte kan ge. Om det bara är äkta, om det bara är ärligt och nyfiket menat.

PS. I min debutroman Mata inte skuggorna, är det just ett sådant otippat möte som får liv att ändra riktning…

PS 2. När boken nu är ”på rull” hoppas jag att jag ska få lite mer tid och ork för att skriva här på bloggen också. Om möten, kärlek, hopp och liv…som jag brukar. Hoppas du fortsätter att följa, läsa och kommentera.

Nu är det dags!

Hej i sommarvärmen! Jag lovade ju att berätta vad min bok Mata inte skuggorna handlar om och man ska hålla vad man lovar så… 😊 Här och nu får du som läser min blogg ta del av baksidestexten först av alla! Varsågod, stilla din nyfikenhet.

”För den som lever i mörkret är skuggan en vän, Gabriel vet. I fyra år har han jagat, flytt, sprungit i sitt eget och skogens mörker för att undkomma minnena och hålla sig ovanför vattenytan. Han har tvingat sig att överleva, inte för att han velat, utan för att han är skyldig de andra det.

När han möter Hanna på sin nittonde födelsedags morgon är det färgerna som drabbar honom, sedan hon. Det är så det är med Hanna, man ser färgerna först. Hon är van vid det, van att synas, ta plats, sticka ut. Om det inte vore för hennes uppenbara intelligens skulle hon vara ett problem.

Ödet för dem samman, Gabriel och Hanna, den osynliga och den som alltid syns. Deras möte ska komma att förändra inte bara deras, utan också andra människors liv.”

————-

Vad säger du, är det en bok du blir nyfiken på att läsa? 😊

Mata inte skuggorna är alltså en roman om kärlek. Om kärlekens förmåga att bygga broar och riva murar, om rädslan och kraften att överbrygga den, om fördomar och att gå bakom skal och sköldar. Men det är också en roman om tunga ryggsäckar, om flykt och separation, om längtan, misstro och hopp, om system som begränsar och vad som kan frigöras när vi får hjälp att gå bortom dem. Mata inte skuggorna är en kärleksroman om att se, synas och bli sedd.

Boken är på cirka 400 sidor, i runda slängar 120 000 ord, och som du vet ger jag ut den på mitt eget förlag, TR Förlag.

Manuset är klart och ivägskickat för sättning, tryckeri är förhandlat och bokat, författarporträtten är tagna. Lanseringen närmar sig med stormsteg och jag kan knappt fatta det. Snart har jag boken i min hand och, om du vill, du också!

Du förköper den här i min webshop och får boken först av alla, i juli månad om allt går som det ska! Om du förköper här och nu hjälper du mig dessutom oerhört mycket med själva finansieringen av bokens alla kostnader. Som tack ger jag dig 10% förköpsrabatt, du anger bara koden ”förköp10” !

En bok blir till och en känsla av overklighet

Hej på dig i solen och värmen! Vilken majmånad vi haft, helt makalöst. Jag har njutit av sommaren så mycket jag bara kan, jag hoppas och tror att du gjort detsamma.

Sedan jag senast skrev här har det hänt en del må du tro! Jag har varit ”hemma” en vända till Skagen för ännu mer skrivande och nu, nu är boken nästan, nästan färdig. Det är en omgång med sista småändringar kvar, sedan är det dags för sättning och sista korrektur. Du kanske minns att romanen heter Mata inte skuggorna? Framsidan på boken ser du på bilden här till vänster. Tycker du om den? Lockar den till läsning?

Varje gång jag tittar på den känner jag mig till lika delar stolt och nervös. Nej förresten, känslan är nog inte tu- utan tredelad. En del stolt, en del nervös, en del total overklighet. Att jag verkligen skrev den! Att den tar form och materialiseras framför mina ögon, det är en sådan mäktig känsla att jag har svårt att sätta ord på den. Och vet du vad…(hör du att jag viskar?)…jag har redan påbörjat bok nummer 2! Jag kan liksom inte låta bli, men säg det inte till någon, det är hemligt än så länge. Man ska ju ta en sak i taget, säger de…

Nå, jag ville egentligen bara titta in här och visa dig framsidan på Mata inte skuggorna. Nästa gång lovar jag att ge dig en beskrivning av vad boken handlar om också. Om en vecka, jag lovar och svär.

PS. Många frågar mig när boken kommer ut. Min stora, stora förhoppning är att den ska komma under sommaren, jag gör allt jag kan för att det ska bli så. Snart kommer du att kunna förköpa den i min webshop så att du får den först av alla! Signerad självklart, om du vill. 🙂 Mer information kommer snart, om det också.

978-91-639-7349-9 och en titel…

Tänk vad en rad siffror kan betyda mycket… Vad det är? Jo, det är ISBN-numret till min första bok! Du vet, det där unika numret som identifierar varje bok som ges ut. Det här numret är MITT, på MIN bok, den första. Föredömligt många 9:or i sifferraden, tycker du inte? 😊 ISBN-numren delas ut av Kungliga Biblioteket, bara det liksom…

Jag vet, jag är mer än lovligt nördig. Men även om jag nu tillåter mig att glädjas åt något så fånigt som ett ISBN-nummer så är det någonting som säger mig att du förmodligen är mer nyfiken på bokstäverna i boken än sifforna som identifierar den, eller har jag fel? Jag känner mig i alla fall redo att äntligen avslöja vad boken heter, titeln, den där som ska beskriva innehållet men framförallt locka och göra dig nyfiken. Är du med? Faktum är att den här titeln gav sig helt av sig själv, som en del i skrivprocessen, självklar. Så, här kommer den! Min första roman har titeln:

”Mata inte skuggorna”

Så, då var den ute i luftrummet, bortom mitt beskydd. Mata inte skuggorna, vad tycker du? Ligger titeln bra i munnen, blir du nyfiken på vad den handlar om? En sak är säker, att skriva den här boken är det läskigaste jag någonsin gjort! Även om den är allt annat än självbiografisk så känns det oerhört naket, skyddslöst. Titeln, innehållet, boken, att någon annan ska läsa, öppet för bedömning av det allra innersta… För det är ju ändå så, jag skriver från hjärtat, det jag vill dela med mig av, det jag vill förmedla. Här och nu känns det som den största av kärlekshandlingar, att öppna dörren in till hjärtat och möjliggöra för vem som helst att se in, kliva in, vem som helst, utan urskiljning, utan att ens mötas i verkliga livet. Helt bortom min kontroll öppnar jag mitt hjärta för dig, det är så det känns. Läskigt men också så befriande äkta och sant.

Jag hoppas att vi möts där, i hjärtat!

PS. Jag är nog snart redo att berätta vad boken handlar om också. 😉

Det började med att jag fick en titel…

Den första tanken till boken jag håller på med föddes för snart tio år sedan. Jag fick den till mig som en titel när jag var ute på en av mina långpromenader. Jag har alltid tänkt mina bästa och friaste tankar när kroppen är upptagen med något annat, som att gå i skogen och lyssna på fågelkvitter eller leta vackra stenar vid havet. Det är som att kroppen får sitt och slutar pocka på uppmärksamhet vilket öppnar kanalen till det kreativa, ger ett friare flöde.

Nå, jag gick där på min vanliga runda och plötsligt kommer alltså dessa ord bara nerdimpande i mitt medvetande. Jag hade ingen aning om varför eller vad det handlade om, men jag tyckte att det lät som en boktitel. Jag lade den åt sidan, men glömde den aldrig. Med jämna mellanrum har den poppat upp, som en fråga. ”Förstår du nu, ser du än?” har den undrat. Men nej. Först nu, eller egentligen för ett år sedan, alltså nio år senare, insåg jag vilket innehåll som titeln förde med sig. Nio år. Det är ju en helt galet lång tid för en hjärna att koppla kan man tycka, men det är så det är. Saker och ting har sin tid och kommer till en först när det, eller jag, är redo.

Nu undrar du kanske vilken titel det var? Det riktigt tokiga i alltsammans är att jag nu skrotat den titeln! Länge levde den kvar men under själva skrivprocessen har den så sakteliga förlorat sitt värde och ersatts av en helt annan. Jag tror att jag fick arbetstiteln till mig för att den skulle vägleda mig till innehållet, i takt med att innehållet tog form kom också den ”riktiga” titeln till mig… Nästa gång jag skriver, troligen om ett par dagar, berättar jag vilken titel boken faktiskt har.  Jag hoppas att du är nyfiken. 😊