Kategoriarkiv: Livsvägen o Skapandet

Du gör som du vill. Nu.

Du är född fri. Du är fri. Det du ägnar dig åt, här och nu en torsdag i slutet av november, gör du av din egen fria vilja.

Det är lätt att gå vilse i egots dimridåer. Det är alltför lätt att låta sig villas bort i tillvarons labyrinter av påstådda måsten, känslor av litenhet och kraftlöshet. Men vet du, du är så mycket starkare än du tror! Du har så mycket mer kraft, så mycket större betydelse och så många fler förmågor att skapa och forma ditt liv än du någonsin kan föreställa dig. Faktum är att du gör precis som du vill med ditt liv.

Just nu, precis just nu, gör du som du vill. Imorgon, eller om en minut, kan du vilja och välja att göra något annat. Du har den friheten, du äger den kraften. Frågan är bara om du använder den medvetet eller omedvetet. Om du använder den aktivt eller passivt. Men använder den, det gör du, här och nu, till vad du än gör just nu.

Vill du kanske något annat? Skaver de till synes fina skorna? Känns det som att det är någon annans skor du går runt i? Ta då den känslan på allvar, lyssna på dig själv. Se dig omkring, både inåt och utåt, känn efter vad du vill och ta sedan ett steg i den riktningen. Kanske är det dags att sparka av sig skorna, byta till ett par nya eller vandra barfota ett tag? Jodå, det är möjligt. Allt är möjligt. Du behöver bara ta ett enda steg i den riktning hjärtat leder dig. Och sedan ett till. Och ett till. Då är du på väg. Då lever du drömmen. Jo, så enkelt är det. Just. Så. Enkelt.

Inom räckhåll

Vi tror att allt vi drömmer om är så långt, långt borta. Vi söker med blicken i fjärran efter en bild som blir allt suddigare med åren, vi griper efter den med tveksamma händer och skjuter den samtidigt allt längre ifrån oss. Vi får för oss att drömmen är en hägring, ouppnåelig i all sin otydlighet. Ändå finns allt inom räckhåll.

När vi dagdrömmer, när vi önskar och leker med tankarna OM, vilar vårt fokus på ett mål, en sinnets bild av vad som skulle kunna vara. Kanske. Om. Om inte. Det sinnet inte förstår är att drömmar inte är mål, drömmar är livet på vägen. Sinnet radar upp alternativa vägar, hinder, uppförsbackar och allehanda svårigheter som här och nu saknar lösning, allt för att vägen ska kortas, rätas ut och klaras av så fort som möjligt. Dock med det enda resultatet att vägen känns fruktansvärt lång, oerhört komplicerad, snårig och svårforcerad. Vi står villrådiga kvar och låter drömmen blekna.

Det finns dock en liten röst som aldrig tystnar, rösten från hjärtat. Hjärtat som vet att drömmen bara är ett steg bort, ett enda pyttelitet steg. I samma stund som du kliver över tröskeln och börjar gå, blir drömmen verklig. Du börjar inte gå emot den, du jagar den inte, du lever den. Från första steget. Det är så drömmar byggs, det är så drömmar manifesteras. Ett steg i taget. Du kan också gå. Du kan också ta det där lilla men makalösa steget. Steget som får drömmen att leva.

Snart, snart…!

Oj vad det var länge sedan jag skrev någonting här på bloggen! Hur har din sommar varit så här långt? Varm förstås, men annars då? Har du tagit det mestadels lugnt, badat mycket? Eller har du kanske rest, eller målat om huset? Ibland måste man bara prioritera bort saker och välja andra när varken orken eller tiden räcker till riktigt i värmen. Jag hoppas du är nöjd med dina val och att du har en njutbar sommar!

Jag har inte legat på latsidan denna sommar må du tro. Du kanske förbeställt och väntar på min bok Mata inte skuggorna? Den är på gång, jag lovar! Allting är i produktion eller klart och jag väntar med spänning på leveransen vilken dag som helst. Ruggigt spännande är vad det är. Glädjen i att i sin hand få hålla boken med sitt eget namn på, stoltheten över att ha rott projektet i hamn från ax till limpa. Att se sin livsdröm förverkligas, det är onekligen svårslaget! Om du är nyfiken på boken så finns det mer information i min webshop där du också enkelt kan beställa den. Ni som förbeställt får garanterat boken först av alla. 😊 Nyfiken på mig och mitt förlag? Då har jag en ny websida för dig att botanisera på här, TR Förlag.

Om allt nu går som det ska kommer jag att ha ett officiellt boksläpp i Stockholm söndagen den 26:e augusti. Då har nämligen jag och min vän Anne Marie Kees också en utställning av våra tavlor på Galleri Engleson, Storkyrkobrinken 10 i Gamla Stan, och vad kan väl vara smartare än att förena det ena med det andra när man ändå är på plats, har lokalen klar och bubblet i glasen fixat! Jag har med mig ett helt gäng alldeles sprillans nymålade skapelser, jag hoppas att du vill komma och titta på dem. Och så boken förstås, den rykande färska, direkt från pressarna. 😊

Utställningen pågår den 25-30/8 och det blir alltså lite extra festligheter och tavelprat på öppningsdagen (lördagen) och sedan har jag boksläpp och bokprat på söndagen. Utställningen kan du läsa mer om här i facebookeventet, boksläppet återkommer jag snart med mer information om. Man kan komma en dag, båda dagarna eller alla dagar – vi vill träffa folk, så kom om du är faggorna och ta gärna med dig, eller tipsa, vänner och bekanta!

Hoppas vi ses!

PS. Om du saknar mina livskloka texter så här i sommaren så följ mig gärna på ett av mina Instagramkonton, ”mittskagen”. Där lägger jag nästan varje dag upp en vacker bild från mitt hjärtas Skagen och skriver några korta rader om livet till specifik eftertanke eller allmänt filosoferande.

Det började med att jag fick en titel…

Den första tanken till boken jag håller på med föddes för snart tio år sedan. Jag fick den till mig som en titel när jag var ute på en av mina långpromenader. Jag har alltid tänkt mina bästa och friaste tankar när kroppen är upptagen med något annat, som att gå i skogen och lyssna på fågelkvitter eller leta vackra stenar vid havet. Det är som att kroppen får sitt och slutar pocka på uppmärksamhet vilket öppnar kanalen till det kreativa, ger ett friare flöde.

Nå, jag gick där på min vanliga runda och plötsligt kommer alltså dessa ord bara nerdimpande i mitt medvetande. Jag hade ingen aning om varför eller vad det handlade om, men jag tyckte att det lät som en boktitel. Jag lade den åt sidan, men glömde den aldrig. Med jämna mellanrum har den poppat upp, som en fråga. ”Förstår du nu, ser du än?” har den undrat. Men nej. Först nu, eller egentligen för ett år sedan, alltså nio år senare, insåg jag vilket innehåll som titeln förde med sig. Nio år. Det är ju en helt galet lång tid för en hjärna att koppla kan man tycka, men det är så det är. Saker och ting har sin tid och kommer till en först när det, eller jag, är redo.

Nu undrar du kanske vilken titel det var? Det riktigt tokiga i alltsammans är att jag nu skrotat den titeln! Länge levde den kvar men under själva skrivprocessen har den så sakteliga förlorat sitt värde och ersatts av en helt annan. Jag tror att jag fick arbetstiteln till mig för att den skulle vägleda mig till innehållet, i takt med att innehållet tog form kom också den ”riktiga” titeln till mig… Nästa gång jag skriver, troligen om ett par dagar, berättar jag vilken titel boken faktiskt har.  Jag hoppas att du är nyfiken. 😊

Ingen återvändo

Ett nytt år har tagit sin början och jag har fattat ett beslut. Ett stort beslut, det största. Ett beslut som känns nödvändigt, lustfyllt men också lite…hur ska jag säga…våghalsigt. Eller kanske riskfyllt är ett bättre ord.

Jag riskerar nämligen att slösa bort en förskräcklig massa tid till ingen nytta. Jag riskerar att all min energi och mina pengar läggs på…luft. Men värst av allt, jag riskerar min dröm. Den dröm som varit min livlina så länge jag kan minnas. Den dröm som är och alltid varit min innersta drivkraft, mitt hopp och min mening med allt. Den dröm som burit mig, som legat bakom min otålighet, som tvingat mig över kanten, utanför ramen, gång efter annan, och som tränat mig i tillit, i hopp och i tro. Den dröm som varit, och är, både min väg och mitt mål.

Jag har haft många drömmar och jag har levt dem alla. Alla utom denna, den största, den innersta. Jag kan inte skjuta upp det längre, det är dags, jag blir inte mer redo än så här. Så jag sätter allt på spel nu. För att det är det jag vill, för att det är det jag måste, för att det är det som är glädjen och äventyret. Jag släpper taget, om allt. Och hoppar. Hoppar och frågar mig, vad är en människa utan en dröm? Hoppas att jag inte ska behöva uppleva det drömlösa.

Vissa skulle säga att det inte är så dramatiskt, att det bara handlar om bokstäver, om ord på papper mellan två pärmar. Men för mig är det allt. Det är det jag vill göra, det är det liv jag vill leva, den jag vill vara. Från och med nu. Skriver jag? Ja, jag har skrivit länge, om det mesta, om det oviktiga och det viktiga. Är jag författare? Ordet är så stort, jag tillmäter det den största respekt och har svårt att ta det i min mun, så nej. Inte än, men jag vill vara och är galen nog att hoppas att få bli. Om det finns den minsta möjlighet, den minsta chans, så tänker jag ta den.

Min första bok, den första i vad jag hoppas ska bli en lång rad, håller på att ta sin form. Jag har skrivit på den från och till, mest från, i över ett år. Titeln kom till mig för mer än tio år sedan. Nu går det inte längre, det måste bli mer till än från. Så jag släpper allt. Och skriver. Skriver en roman. Kanske blir det bara en stor samling ord utan innebörd, en samling kroppsdelar utan kropp. Eller också uppstår magin, den magi som fogar samman, som skapar mening och förmedlar liv och känslor. Jag kan bara kasta mig ut och hoppas.

Jag har hoppat många gånger med olika fallhöjd, jag har tagit mig an nya saker av ren glädje och spontanitet utan att veta hur man egentligen går till väga, jag har skapat och skapat igen. Men ingenting, absolut ingenting av allting, har krävt mitt allt så som detta gör. Jag har försökt att göra både och, detta och annat, men det går inte. Jag måste investera hela mig, hela min tid, hela min kraft, hela mitt jag, min dröm, mitt liv, min själ. Inte ett uns kan lämnas utanför. Det är läskigt. Men nödvändigt.

Ja, så ligger det alltså till. Det är nu eller aldrig. Jag hoppas att du har förståelse för att jag inte kommer att skriva lika ofta och mycket på bloggen den närmaste tiden. Jag gör det när tid finns och om jag förmår att ta mig ut ur min självskapade bubbla. Kanske finner jag mod att ge dig en inblick i texten här eller där, eller också gör jag det inte. Kanske måste berättelsen få leva i sin egen bubbla, utan insyn, för att inte bli rädd och springa och gömma sig inför fortsättningen, vi får se.

På återseende,

/Therese