Ingen återvändo

Ett nytt år har tagit sin början och jag har fattat ett beslut. Ett stort beslut, det största. Ett beslut som känns nödvändigt, lustfyllt men också lite…hur ska jag säga…våghalsigt. Eller kanske riskfyllt är ett bättre ord.

Jag riskerar nämligen att slösa bort en förskräcklig massa tid till ingen nytta. Jag riskerar att all min energi och mina pengar läggs på…luft. Men värst av allt, jag riskerar min dröm. Den dröm som varit min livlina så länge jag kan minnas. Den dröm som är och alltid varit min innersta drivkraft, mitt hopp och min mening med allt. Den dröm som burit mig, som legat bakom min otålighet, som tvingat mig över kanten, utanför ramen, gång efter annan, och som tränat mig i tillit, i hopp och i tro. Den dröm som varit, och är, både min väg och mitt mål.

Jag har haft många drömmar och jag har levt dem alla. Alla utom denna, den största, den innersta. Jag kan inte skjuta upp det längre, det är dags, jag blir inte mer redo än så här. Så jag sätter allt på spel nu. För att det är det jag vill, för att det är det jag måste, för att det är det som är glädjen och äventyret. Jag släpper taget, om allt. Och hoppar. Hoppar och frågar mig, vad är en människa utan en dröm? Hoppas att jag inte ska behöva uppleva det drömlösa.

Vissa skulle säga att det inte är så dramatiskt, att det bara handlar om bokstäver, om ord på papper mellan två pärmar. Men för mig är det allt. Det är det jag vill göra, det är det liv jag vill leva, den jag vill vara. Från och med nu. Skriver jag? Ja, jag har skrivit länge, om det mesta, om det oviktiga och det viktiga. Är jag författare? Ordet är så stort, jag tillmäter det den största respekt och har svårt att ta det i min mun, så nej. Inte än, men jag vill vara och är galen nog att hoppas att få bli. Om det finns den minsta möjlighet, den minsta chans, så tänker jag ta den.

Min första bok, den första i vad jag hoppas ska bli en lång rad, håller på att ta sin form. Jag har skrivit på den från och till, mest från, i över ett år. Titeln kom till mig för mer än tio år sedan. Nu går det inte längre, det måste bli mer till än från. Så jag släpper allt. Och skriver. Skriver en roman. Kanske blir det bara en stor samling ord utan innebörd, en samling kroppsdelar utan kropp. Eller också uppstår magin, den magi som fogar samman, som skapar mening och förmedlar liv och känslor. Jag kan bara kasta mig ut och hoppas.

Jag har hoppat många gånger med olika fallhöjd, jag har tagit mig an nya saker av ren glädje och spontanitet utan att veta hur man egentligen går till väga, jag har skapat och skapat igen. Men ingenting, absolut ingenting av allting, har krävt mitt allt så som detta gör. Jag har försökt att göra både och, detta och annat, men det går inte. Jag måste investera hela mig, hela min tid, hela min kraft, hela mitt jag, min dröm, mitt liv, min själ. Inte ett uns kan lämnas utanför. Det är läskigt. Men nödvändigt.

Ja, så ligger det alltså till. Det är nu eller aldrig. Jag hoppas att du har förståelse för att jag inte kommer att skriva lika ofta och mycket på bloggen den närmaste tiden. Jag gör det när tid finns och om jag förmår att ta mig ut ur min självskapade bubbla. Kanske finner jag mod att ge dig en inblick i texten här eller där, eller också gör jag det inte. Kanske måste berättelsen få leva i sin egen bubbla, utan insyn, för att inte bli rädd och springa och gömma sig inför fortsättningen, vi får se.

På återseende,

/Therese

Som en droppe faller

Jag skriver ofta i liknelser när jag vill förmedla en känsla, något av vikt. Den här texten är en av mina mest uppskattade och också en personlig favorit. Tillåt dig att släppa kampen, låt kraften göra sitt, precis som en droppe faller…


Du tror att det krävs kraft. Du tror att det krävs beslutsamhet och kamp. Du tror att du måste växa dig stor och stark, bygga dina muskler och forma ditt försvar, innan du kan bryta dig loss. Innan du kan leva som du vill, bli den du är. Men du är inte någon stor och ståtlig ek, du är ingen maskros som måste tränga upp genom den hårda asfalten, du är inte ens det vippande grässtrået på sommarängen. Du är droppen, daggdroppen som hänger allra längst ut på stråets topp. Droppen som bildas och formas av livet självt, som existerar av livskraften självt och som bildas på nytt varje gryningsmorgon. Droppen som livet speglar sig i, droppen som reflekterar livets alla färger och skiftningar.

Som daggdroppen hänger du där, klamrar dig fast, blir allt större och tyngre. Grässtrået böjer sig under din tyngd men viker sig inte, sviker dig inte. Du kämpar, det sliter och drar i dig, du gör allt som står i din makt, använder all din kraft till att hålla dig kvar. Fortsätta vara den du är nu, behålla den form du känner till. Så kämpar du emot, vill inte släppa. Men du är en annan, du vet det. Du har redan förändrats, din form börjar så sakteliga dras ut. Kraften i dig är obeveklig. Någon gång måste du släppa taget, falla, tillåta. Förändringen kräver ingen kraft, inte den minsta lilla ansträngning. Kampen du tagit för given är bara din så länge du håller dig kvar. Hur länge orkar du?

Är du rädd? Är du orolig för var du ska hamna, hur det kommer att kännas? Känner du dig ensam i din svävande kamp längst där ute på livets darrande vippa? Är det av rädsla du klamrar dig kvar vid din barndoms gränsstrå? Är det av rädsla för en ännu större ensamhet som du inte tillåter dig att falla?

Var inte rädd. Känn din kraft, känn din tyngd, känn det liv som bär dig. En droppe kan aldrig hamna fel. En droppe blir vatten när den landar, var den än landar. Allt vatten är ett. Du är en av alla världens droppar. När du tillåter dig att släppa taget är du fortfarande du, men du ändrar form och du är inte längre ensam.

(Tidigare publicerad december 2014)

Om ni bara minns

Dessa rader skrev jag för två år sedan, på dagen faktiskt. Jag tycker de är lika giltiga idag och jag hoppas fortfarande att vi människor ska minnas…


Om ni bara minns

Så förvirrade. Så förirrade. Jag talar om människorna. I guds namn för ni krig över jorden. Ni förstör, ni söndrar, ni tvingar och betvingar. Försöker bevisa att ni har rätt, att det finns ett rätt. Ni pratar om paradiset, den pärlbeströdda porten, längtar efter att få komma dit, komma hem. Om ni bara förstod. Om ni bara kunde komma ihåg.

Ni ser på era kroppar. Vissa av er känner er fångna i den, begränsade, svaga. Ni minns vagt en annan styrka, en annan frihet, ni längtar den friheten åter. Andra av er är fångna i kroppens våld, i sinnets härskande irrgångar. Ni lägger all vikt vid kroppens styrka, dess skönhet, dess fulhet, dess förmåga att inta jordelivet. Ingen av er minns, ingen av er kommer ihåg varför ni är här. Ni saknar rot, ni saknar höjd.

Minns att jorden är er. Minns att kropparna är era. Minns att skapelsen är er. Ni är skaparen. All kraft, all förmåga har ni. Det ni ser omkring er är skapelsen så som ni skapat den fram till nu. Ingen annan har givit er en uppgift på jorden, ni har själv formulerat den.

Er vilja var att skapa paradiset på jorden. Paradiset, på jorden. Er vilja var att manifestera paradiset i en fysisk gestaltning. Att synliggöra kärleken, med kärleken, i kärleken. Ni har den förmågan. Ni är skaparna. Ni är kärleken. Jorden, verkligheten, skapelsen är er. Paradiset finns i er. Se kärleken i er, se kraften, var inte rädda.

Om ni bara minns varför ni är här. Om ni bara minns vilka ni är.

Välj glädjen

Har du tänkt på hur fantastiskt livet egentligen är? Att vi kommer och går, in och ut ur livet. En kort, kort stund är vi här. Först lär vi oss behärska själva farkosten vi fått, kroppen. Sitta, stå och gå, greppa, äta och klättra, hoppa, prata och sjunga. Tänk vilka färdigheter vi tillägnar oss våra första år i livet! Sedan ska vi börja förhålla oss till andra, till varandra, umgås, vara sociala, begripa hur en grupp fungerar. Vi greppar allt större bitar av samhället, världen och jordklotet. Vi lär oss, fyller på kunskap och skaffar oss kompetens. Vi blir medborgare, arbetare, resenärer. Kanske blir vi så småningom också föräldrar till nytt liv.

Livet är märkvärdigt. Vi får det till skänks och lever det många gånger oreflekterat, omedvetna om den fantastiska gåva vi fått. Vi glömmer kanske bort VARFÖR vi lärde oss allt, VARFÖR vi samlade all kunskap, alla färdigheter. Många kommer till en punkt där de ställer sig den stora frågan, vad skulle jag med allting till? Vad är meningen med alltsammans? Ofta sammanfaller det med en intensifierad upplevelse av tiden, tiden som obönhörligt rinner genom timglaset, mer har förflutit än vad som förmodas vara kvar.

Så ja, vad var det nu du ville? Vad skulle du ha alla färdigheter och förmågor till? Vad var det du drömde om, minns du? Kanske minns du klart och tydligt, kanske är det gömt i töcken, bortkollrat av dig själv i dansens virvlar. Men vet du vad? Det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll vad du drömde, vad du ville och önskade. Det enda som betyder något är vad du önskar just precis nu. Det enda av vikt är att du här och nu finner den glädje som är själva livets nyckel. Att du här och nu gör det som skänker dig glädje, lever på ett sådant sätt att din dag innehåller så mycket glädje som överhuvudtaget är möjligt.

Glädje. Här och nu. Gör det. Livet är alldeles för kort för något annat.

Trevlig helg!

Att mota latmasken

Tänk, ibland är det precis hopplöst att få något gjort. Du vet känslan av att ha en massa saker att göra men inte få ändan ur vagnen? När man hittar på tusen andra saker att göra utom just det där man egentligen borde, eller faktiskt vill, göra. När till och med tvätten, disken och städningen plötsligt hamnar på priotoppen, allt för att slippa DET DÄR andra. När gröten är hetare än katten liksom.

Där hamnar jag ibland. Inte för att jag egentligen inte VILL göra vad det nu är (för sådana saker struntar jag helt sonika i att göra) utan för att det är JOBBIGT. Latmasken i mig talar och förbrukar allt syre i rummet. Oftast drabbar det mig när det är uppgifter som jag egentligen allra helst vill göra men som kräver mycket av mig. Kräver mitt fokus, kräver min närvaro, kräver mitt fulla engagemang. Och där ingen annan än jag själv ställer kraven och sätter målen, när ingen annan än jag själv är berörd. I det korta perspektivet. Kanske är det extra kännbart när man, som jag, är min egen chef och dessutom jobbar hemifrån…

Men oavsett, vad gör man när man hamnar där? Jag är ju den första att förespråka ett visst mått av lathet, jag tror till och med det är nyttigt att vara lat i vårt överstressade samhälle. Men det finns ju gränser, framförallt när det är kontraproduktivt, så hur gör man då? Om du känner igen dig och har något tips, langa hit det!

För min del brukar det här fenomenet följa ett visst mönster. Först skjuter jag bara på det en timme, en förmiddag, en dag eller två. Tills jag blir så less på mig själv att jag bara MÅSTE göra något. Då försöker jag ta mig i kragen, sätter mig ner, fram med datorn, verkställ! Och så går det inte iallafall. Då går jag ut, vandrar runt, försöker låta det komma av sig självt, intalar mig att vissa saker inte kan, och inte ska, pressas fram. Men inget kommer, nu heller. Först därefter inser jag att just det här faktiskt är en sådan sak som måste pressas fram, att det aldrig kommer att bli gjort om jag inte bara GÖR det. Att jag faktiskt är lat. Då byter jag miljö. Det har visat sig vara det enda som funkar för mig, hittills, om inte du nu kommer med någon ny strålande idé som jag kan anamma. Jag byter helt enkelt miljö, antingen till en offentlig där min hjärna blir lite lagom distraherad men där jag ändå gör det jag ska eftersom jag omöjligen kan sitta i till exempel en hotellobby i tre timmar utan att göra ett smack. Eller också tvärtom, åker iväg, åker bort, isolerar mig någonstans där ingenting kan distrahera, varken människor eller tvättmaskiner, och där uttråkningen till slut blir så stor att latmasken viker undan.

Att det ska var så svårt att få till det där! Balansgången mellan inspiration och disciplin, mellan att vänta in och sätta igång, mellan inåt och utåt. Hur funkar det för dig, har du några bra knep att dela med dig av? Om du nu hamnar i det här vill säga, det kanske bara är jag… :/