Kategoriarkiv: Kärleken

Vi är alla unikum

Jag insåg häromdagen att vissa människor tenderar att blanda ihop en sak, eller missförstå mig kanske är ett bättre uttryck. När jag säger att jag är speciell, att jag är unik och att det inte finns någon mer som jag (självklart kan du byta ut ”jag” mot ”du” i den här meningen), så tycker vissa att jag framhäver mig själv, tycker mig vara förmer än andra. Det är som om uniciteten vore liktydig med att vara överlägsen, bättre på något sätt. Inget kunde vara mer fel.

Att vara unik har inte det minsta med gradering att göra. Jag är inte bättre än någon annan för att jag är jag. Du är inte bättre än någon annan bara för att du finns i en enda unik upplaga. Jag och du är inte bättre än någon annan, och heller inte sämre. Vi är. Alla unika. Alla lika mycket värda. Och värda allt.

När jag säger att du är värdefull så är det på grund av din unicitet, du är en unik del av vår gemensamma helhet. Det är din unicitet som har gett dig ditt värde, från födseln, en födslorätt. Ingen annan kan ta din plats, ingen annan kan vara just du. Så försök inte vara någon annans kopia, var du, äg din unicitet och ditt värde.

När jag skriver att du är unik och speciell så vill jag att du ska känna detta ditt oerhörda värde. Inte på bekostnad av någon annan utan tack vare din och alla andras särskildhet. Jag vill att du ska se dina talanger, dina förmågor, dina gåvor till världen, och våga dela med dig av dem. Du och alla andra. Samma värde. Lika värde. Och unika.

I varje kvinnas liv…

I varje kvinnas liv kommer en punkt, ett tillfälle, ett läge, då allting förändras. Kanske gäller det även män, jag vet inte, min erfarenhet gäller av förklarliga skäl mest kvinnors perspektiv och belägenhet. Men det kommer en dag då saker och ting ställs på sin spets, då du omprövar, skiftar fokus.

Från att ha varit den som satt alla andra före dig själv, som vårdat, omhuldat och berett väg för andra, flyttas fokus nu till dig själv. Till ditt liv, till din vilja, till dina behov. Du håller inte längre dig själv tillbaka. Från att ha varit den som brytt sig om vad andra tänker och tycker om världen och dig, får nu andras åsikter allt mindre betydelse för dig. Du är du och det räcker gott så.

Det kommer en tid då du står i din kraft och lever livet inifrån och ut istället för utifrån och in. Du står stark i den du är och vill vara, inte i den andra vill att du ska vara. Din tyngdpunkt är lägre men din energi lättare. Du behöver inte ungdomens revolterande mod, du behöver inte pröva ditt värde gentemot andra. Du är. Och det räcker så.

Du har ingenting att bevisa, ingenting att leva upp till. Du är din egen kraft, du äger ditt eget mod, sinne och skönhet. Moder jord välkomnar dig, sluter upp bakom dig med en varm arm om dina axlar. Hon har väntat på dig, väntat på att du ska finna den styrka som är din, att du ska vara i den kraft som är Hon, som är Du.

Ni är förankrade i varandra, genom tiderna sammanbundna, sammanflätade. Hennes skönhet är din, hennes urkraft besitter du. Grundad, förankrad, hel och vis.

Den dagen kommer, är din månne här nu?

Bortom egot

Egot är en riktig luring. När man minst anar det klär egot ut sig, maskerar sig på skickligaste sätt, utger sig för att vara någon annan. Ihärdigt framhärdande i sin fejkade äkthet, påstår sig vara du, vara ditt sanna jag, ditt hjärta, din kärlek. Så skicklig, så lätt att tro på, så lätt att VILJA tro på.

Egot har ett sätt som förför. Egot lockar med det du vill höra, den snabba vägen, den enkla vägen, genvägen. Egot talar om kärlek, väcker lust, skapar behov. Så förvillande likt, så försnillande företagsamt. Men sedan kommer de. Kraven. Kraven på något i gengäld. Förväntningarna. Förväntningarna på framtiden, på den andre. En önskan om bekräftelse, på att du gör rätt, att du finns, att du blir sedd. Behovet av att framhärda, att kämpa för eller emot, att vinna slaget, slaget om allt som då känns viktigt. Besvikelserna som följer i dess spår.

Först då, i besvikelsens kölvatten, inser den kloka att man ännu en gång förts bakom ljuset. Förts bortom sig själv, utanför, förbi. Även då, i skenet av den klara insikten, protesterar egot. Spelar sin roll ännu säkrare, argumenterar, övertygar, slåss för sin rätt att vara den enda. Vara den som ÄR.

Så falsk. Så bedräglig i sin skicklighet. Men tack och lov möjlig att avslöja. Du kan syna bluffen, syna rollspelet och förklädnaden. Äkta kärlek ger utan krav. Äkta kärlek behöver inte få någonting tillbaka. Äkta kärlek vet sin egen storhet, omfamnar allt, är trygg i sin egen vetskap. Äkta kärlek skapar inga hinder att komma över, inga broar att bygga eller bränna. Äkta kärlek gläds åt att vara, att finnas, att ta plats, fylla utrymmen och tomrum. Äkta kärlek känner ingen konkurrens, inga hot, inga tillkortakommanden. Äkta kärlek ÄR. Bara ÄR.

Sök den kärleken, sök den i dig. Sök den bortom rollspelen, bortom fejkandet, bortom egot. Den finns där, i dig, jag lovar. Den kärleken är du.

I enskildhet

Jag älskar att vara själv, att bara vara med mig. Samtidigt som jag är en mycket social person som får energi av mötet med andra människor, är beroende av andra människors tankar och kramar, så har jag också ett lika stort behov av…mig. Att bara vara jag, bara vara med mig.

Jag måste få landa i mig. Ofta. I mitt inre liv, i mina tankar, i mina energier. Inte ge, inte få, bara vara. Det är i mig jag finner min styrka. Det är i mig jag finner min kraft men också min ro. Det är i enskildheten jag samlar mig och fångar in. Det är där jag hör vad jag tänker, känner vad jag känner och förstår vad jag vill. Jag behöver enskildheten för att landa i mig, för att vara jag och inte förlora mig i andra.

Jag behöver också naturen, den avskalade. Den som bara finns där med sitt grundande lugn och sina öppna horisonter, utan krav, utan förväntningar. Jag behöver förankringen i jord och mossa, känna stadigheten på en av vinden pinad och av vattnet piskad granithäll. Jag behöver känna gräsets kittlingar och sjunka ner i sandens värme, fästa min blick på en oändlig himmel och en fri horisont, känna friheten inuti mig.

I naturens enskildhet känner jag samhörigheten som mest. Samhörigheten med alla andra människor, tillhörigheten, det stora, hela, gemensamma liv som vi delar. Jag längtar dit nu, längtar hem. När du läser detta är jag nästan där, nästan framme. 🙂

25 år

Tjugofem år sedan. Så länge sedan är det sedan min man och jag träffades första gången, 29:e maj 1992. Två veckor senare hade vi i princip flyttat ihop, som en självklarhet skriven av en annan hand. Det kan gå fort när det är rätt.

Mycket vatten har runnit under många broar sedan dess. Barn har fötts och vuxit upp, hus har skaffats, trädgårdar har odlats och allehanda livsfrukter, söta som sura, har skördats. Sådant är livet, dagar med ömsom vin, ömsom vatten, toppar och dalar, sol och skugga. Det gäller att ta hand om dem alla.

Just denna dag, dagen då vi först möttes, har alltid haft en större plats i våra hjärtan än vår bröllopsdag i september. Dagen vi möttes var den stora gåvan, andra dagar är ett förvaltande av denna gåva. Ett hårt arbete? Nej, men liv, mycket liv, med allt vad det för med sig. Vi möter motgång, vi skördar framgång, vi står raka och vi stapplar, i livet. Att se sig själv, förstå sig själv, respektera sig själv och tillgodose sina egna behov och sin egen utveckling, och samtidigt finnas där för den andre. Att utvecklas var och en, tillsammans. Däri ligger konsten. Som jag ser det.

Vi har tränat oss i konsten i tjugofem år och vi fortsätter härifrån, en dag i taget. Du finns där för mig som jag finns där för dig, alltid, tillsammans lever vi. Vi ger varandra det finaste man kan ge, som Fred Åkerström sjunger i en av de vackraste visorna, ”Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag”.