En Mor

Ett ögonblick, två som möts, en stund av stillhet. Själva livet håller andan, kraftsamlar. Så släpps den lös, kraften, livskraften. Du blir till. Ett mirakel.

Du växer, utvecklas, lyssnar, känner och lär. Där inne. I en annan människas kropp, dina första nio månader i livet. Hennes hjärtslag är dina första ljud, hennes värme ditt rum, hennes mat din näring. Du är hon, hon är du. För dig en början, en del, en bit på vägen. För henne en livstid, en evig sträng bortom naveln.

Så föds du. Din nyfikenhet, din tillit till livet, din vilja att skapa, driver dig ut. Ut ur värmen, ut i kylan. Den slår emot dig, den kalla luften mot huden. De trygga hjärtljuden försvinner, de som varit din första rytm. Chocken, du var inte beredd, din första upplevelse av rädsla, ditt första skrik. Med skriket luft i dina lungor, dina första andetag, en ny rytm.

Du läggs i hennes famn, på hennes bröst. En ny känsla, hud mot hud, värme. Och där är de igen, hjärtljuden. Du hör det, utifrån, känt och tryggt. Hennes hjärta, det hjärta som alltid kommer att rymma dig, hela dig, oavsett. Hon som är du. Bortom naveln.

Din hunger driver dig till hennes bröst, din nyfikenhet får dig att söka hennes blick. Dina ögon vänjer sig vid ljuset, fokuserar. Du ser den för första gången, den som du hittills inte sett, bara känt. I hennes ögon. Hennes kärlek. En mors kärlek. Villkorslös. Evig.

Finns perfektion?

Du är inte perfekt, säger du. Ingen människa är perfekt, säger vi. Vad är perfekt, undrar jag. Vad ligger i själva begreppet perfektion, hur ser den, vad består den av?

Jag tänker att vi med perfektion på något sätt menar fulländning. Fulländning och fri från brister. Men vad är då fulländning, vad är brist? Har en kantstött kaffekopp brister jämfört med en ny av samma sort? Eller bär kanske den förra sin historia och påminner dig om trevliga stunder, medan den senare saknar relation? Är en fulländad kaffekopp den som alla tycker är fin och god att dricka ur, eller den som just du tycker bäst om? Är den perfekta kaffekoppen den som alla tycker om, den som har funnits länge, varit med om mycket men inte slitits på? Eller är det den sprillans nya koppen som just du tycker om och som just du ska fylla med kaffeminnen som är den perfekta, för dig?

Jag tänker att perfektionen ligger hos oss själva. Det är med våra egna ögon perfektionen uppstår, vare sig vi tittar utåt eller inåt. Perfektion finns inte i någonting, eller också finns den i allting. Det beror på hur vi ser det, hur vi väljer. Så hur tänker du, är du perfekt eller inte?

Vi är alla unikum

Jag insåg häromdagen att vissa människor tenderar att blanda ihop en sak, eller missförstå mig kanske är ett bättre uttryck. När jag säger att jag är speciell, att jag är unik och att det inte finns någon mer som jag (självklart kan du byta ut ”jag” mot ”du” i den här meningen), så tycker vissa att jag framhäver mig själv, tycker mig vara förmer än andra. Det är som om uniciteten vore liktydig med att vara överlägsen, bättre på något sätt. Inget kunde vara mer fel.

Att vara unik har inte det minsta med gradering att göra. Jag är inte bättre än någon annan för att jag är jag. Du är inte bättre än någon annan bara för att du finns i en enda unik upplaga. Jag och du är inte bättre än någon annan, och heller inte sämre. Vi är. Alla unika. Alla lika mycket värda. Och värda allt.

När jag säger att du är värdefull så är det på grund av din unicitet, du är en unik del av vår gemensamma helhet. Det är din unicitet som har gett dig ditt värde, från födseln, en födslorätt. Ingen annan kan ta din plats, ingen annan kan vara just du. Så försök inte vara någon annans kopia, var du, äg din unicitet och ditt värde.

När jag skriver att du är unik och speciell så vill jag att du ska känna detta ditt oerhörda värde. Inte på bekostnad av någon annan utan tack vare din och alla andras särskildhet. Jag vill att du ska se dina talanger, dina förmågor, dina gåvor till världen, och våga dela med dig av dem. Du och alla andra. Samma värde. Lika värde. Och unika.

I varje kvinnas liv…

I varje kvinnas liv kommer en punkt, ett tillfälle, ett läge, då allting förändras. Kanske gäller det även män, jag vet inte, min erfarenhet gäller av förklarliga skäl mest kvinnors perspektiv och belägenhet. Men det kommer en dag då saker och ting ställs på sin spets, då du omprövar, skiftar fokus.

Från att ha varit den som satt alla andra före dig själv, som vårdat, omhuldat och berett väg för andra, flyttas fokus nu till dig själv. Till ditt liv, till din vilja, till dina behov. Du håller inte längre dig själv tillbaka. Från att ha varit den som brytt sig om vad andra tänker och tycker om världen och dig, får nu andras åsikter allt mindre betydelse för dig. Du är du och det räcker gott så.

Det kommer en tid då du står i din kraft och lever livet inifrån och ut istället för utifrån och in. Du står stark i den du är och vill vara, inte i den andra vill att du ska vara. Din tyngdpunkt är lägre men din energi lättare. Du behöver inte ungdomens revolterande mod, du behöver inte pröva ditt värde gentemot andra. Du är. Och det räcker så.

Du har ingenting att bevisa, ingenting att leva upp till. Du är din egen kraft, du äger ditt eget mod, sinne och skönhet. Moder jord välkomnar dig, sluter upp bakom dig med en varm arm om dina axlar. Hon har väntat på dig, väntat på att du ska finna den styrka som är din, att du ska vara i den kraft som är Hon, som är Du.

Ni är förankrade i varandra, genom tiderna sammanbundna, sammanflätade. Hennes skönhet är din, hennes urkraft besitter du. Grundad, förankrad, hel och vis.

Den dagen kommer, är din månne här nu?

Bortom egot

Egot är en riktig luring. När man minst anar det klär egot ut sig, maskerar sig på skickligaste sätt, utger sig för att vara någon annan. Ihärdigt framhärdande i sin fejkade äkthet, påstår sig vara du, vara ditt sanna jag, ditt hjärta, din kärlek. Så skicklig, så lätt att tro på, så lätt att VILJA tro på.

Egot har ett sätt som förför. Egot lockar med det du vill höra, den snabba vägen, den enkla vägen, genvägen. Egot talar om kärlek, väcker lust, skapar behov. Så förvillande likt, så försnillande företagsamt. Men sedan kommer de. Kraven. Kraven på något i gengäld. Förväntningarna. Förväntningarna på framtiden, på den andre. En önskan om bekräftelse, på att du gör rätt, att du finns, att du blir sedd. Behovet av att framhärda, att kämpa för eller emot, att vinna slaget, slaget om allt som då känns viktigt. Besvikelserna som följer i dess spår.

Först då, i besvikelsens kölvatten, inser den kloka att man ännu en gång förts bakom ljuset. Förts bortom sig själv, utanför, förbi. Även då, i skenet av den klara insikten, protesterar egot. Spelar sin roll ännu säkrare, argumenterar, övertygar, slåss för sin rätt att vara den enda. Vara den som ÄR.

Så falsk. Så bedräglig i sin skicklighet. Men tack och lov möjlig att avslöja. Du kan syna bluffen, syna rollspelet och förklädnaden. Äkta kärlek ger utan krav. Äkta kärlek behöver inte få någonting tillbaka. Äkta kärlek vet sin egen storhet, omfamnar allt, är trygg i sin egen vetskap. Äkta kärlek skapar inga hinder att komma över, inga broar att bygga eller bränna. Äkta kärlek gläds åt att vara, att finnas, att ta plats, fylla utrymmen och tomrum. Äkta kärlek känner ingen konkurrens, inga hot, inga tillkortakommanden. Äkta kärlek ÄR. Bara ÄR.

Sök den kärleken, sök den i dig. Sök den bortom rollspelen, bortom fejkandet, bortom egot. Den finns där, i dig, jag lovar. Den kärleken är du.