Kategoriarkiv: Kärleken

Mamma…

Du och jag, mamma

Idag är det tio år sedan du lämnade jordelivet, mamma. Tio år sedan, natten mellan den 19:e och 20:e juni, natten till midsommarafton. Det var då du släppte taget om smärtan, släppte taget om livet, släppte taget om oss som var kvar. Jag minns din sorg över att inte få följa din snart tonårige dottersons triumfer i världen, att inte få se din dotterdotter växa upp, att där och då inte kunna vara med på hennes antågande treårskalas.

Men mamma jag vet, att när hon ikväll står på friidrottsarenan med sitt spjut i handen då är det du som håller de byiga vindarna borta. Jag vet att det är du som låter solen glimma i spjutets spets, jag vet att du ser dess perfekta båge och hjälper det att flyga precis sådär lagom högt och extra långt. Jag vet att du är där och gläds med henne och med mig, att du lägger din hand på hennes kind såsom du lade handen på min.

Det må så vara att vi inte kan se dig mamma, men jag vet att du är där. Jag känner dig.

Den villkorslösa kärleken är du

Du viktar, värderar och mäter dig med andra. Du jämför dina förmågor, dina kvalitéer, dina prestationer med andra. I mätningen och jämförelsen får du ditt värde. I konkurrensen avgörs om du duger eller inte, om du är bra nog. Ett system, en form, en struktur så inkorporerad i vårt samhälle att vi tror att den också gäller själva livet. Vi förleds att se konkurrensens princip som självklar, som sann. Denna vansinniga villfarelse.

Ditt värde avgörs inte av andras värde. Vi är alla lika mycket värda. Vi är alla ovärderliga. Vi är alla bärare av det vi kallar liv. Vi är alla en del av helheten. Vi är alla skapare av verkligheten.

Konkurrens är bara möjlig där kärleken är frånvarande. I kärleken, den äkta kärleken, ställs inga krav, inga villkor. Inte på andra, inte på dig själv. I den sanna kärleken finns inga förväntningar, inget värderande, inget dömande. I den sanna kärleken finns bara nyfikenhet, bara prövande, bara goda försök. I kärleken finns inga besvikelser. Den som inte har förväntningar kan inte bli sviken, eller besviken. Inte på sig själv, inte på andra.

Vi säger att den mänskliga kärleken gör ont. Att den kostar på. Att den ger och tar, är rosenrödaste skimmer och djupsvartaste mörker. Vi säger att det inte ligger i människans förmåga att känna villkorslös kärlek. Ack, dessa inrotade villfarelser!

I dig bor den största kärleken, den sanna kärleken, den allomfattande och villkorslösa kärleken.  Den är inte en förmåga, den är vad du är, själva din essens. Allt annat är bedrägliga former, filter, skapade av din bedrägliga hjärna, ditt ego. Vi försöker definiera kärleken, genom orden förklara den. Men hur kan det som är allting och ingenting på en och samma gång låta sig fångas i ett ord? Det går inte. Din hjärna kan aldrig förstå kärleken. Med ditt intellekt kan du aldrig omfatta, greppa kärleken. Du måste gå bortom.

Allt börjar med dig, allt slutar med dig. Kärleken är din, kärleken är du. Gå bortom dina filter, sök bakom dina mentala bilder av kärlekens väsen. Leta förbi konkurrensens dimridåer och egots försök till värdeskapande. Du ÄR ren kärlek. Du kan inte vara något annat, bara låtsas, bara låta dig förledas. Men innerst inne vet du, innerst inte vet du vad du egentligen är. Tillåt dig. Tillåt dig att vara den kärleken. Tillåt dig att se dig själv med den villkorslösa kärlekens ögon. Egentligen kan du inget annat. Alla försök till något annat är ett steg ifrån, ett avsteg från den sanning som är du. Avsteg som genast avspeglas i din kropp som obalanser och i ditt liv som brister.

Du ÄR villkorslös kärlek. Tillåt dig.

(Tidigare publicerad den 11 september 2015)

En Mor

Ett ögonblick, två som möts, en stund av stillhet. Själva livet håller andan, kraftsamlar. Så släpps den lös, kraften, livskraften. Du blir till. Ett mirakel.

Du växer, utvecklas, lyssnar, känner och lär. Där inne. I en annan människas kropp, dina första nio månader i livet. Hennes hjärtslag är dina första ljud, hennes värme ditt rum, hennes mat din näring. Du är hon, hon är du. För dig en början, en del, en bit på vägen. För henne en livstid, en evig sträng bortom naveln.

Så föds du. Din nyfikenhet, din tillit till livet, din vilja att skapa, driver dig ut. Ut ur värmen, ut i kylan. Den slår emot dig, den kalla luften mot huden. De trygga hjärtljuden försvinner, de som varit din första rytm. Chocken, du var inte beredd, din första upplevelse av rädsla, ditt första skrik. Med skriket luft i dina lungor, dina första andetag, en ny rytm.

Du läggs i hennes famn, på hennes bröst. En ny känsla, hud mot hud, värme. Och där är de igen, hjärtljuden. Du hör det, utifrån, känt och tryggt. Hennes hjärta, det hjärta som alltid kommer att rymma dig, hela dig, oavsett. Hon som är du. Bortom naveln.

Din hunger driver dig till hennes bröst, din nyfikenhet får dig att söka hennes blick. Dina ögon vänjer sig vid ljuset, fokuserar. Du ser den för första gången, den som du hittills inte sett, bara känt. I hennes ögon. Hennes kärlek. En mors kärlek. Villkorslös. Evig.

Finns perfektion?

Du är inte perfekt, säger du. Ingen människa är perfekt, säger vi. Vad är perfekt, undrar jag. Vad ligger i själva begreppet perfektion, hur ser den, vad består den av?

Jag tänker att vi med perfektion på något sätt menar fulländning. Fulländning och fri från brister. Men vad är då fulländning, vad är brist? Har en kantstött kaffekopp brister jämfört med en ny av samma sort? Eller bär kanske den förra sin historia och påminner dig om trevliga stunder, medan den senare saknar relation? Är en fulländad kaffekopp den som alla tycker är fin och god att dricka ur, eller den som just du tycker bäst om? Är den perfekta kaffekoppen den som alla tycker om, den som har funnits länge, varit med om mycket men inte slitits på? Eller är det den sprillans nya koppen som just du tycker om och som just du ska fylla med kaffeminnen som är den perfekta, för dig?

Jag tänker att perfektionen ligger hos oss själva. Det är med våra egna ögon perfektionen uppstår, vare sig vi tittar utåt eller inåt. Perfektion finns inte i någonting, eller också finns den i allting. Det beror på hur vi ser det, hur vi väljer. Så hur tänker du, är du perfekt eller inte?

Vi är alla unikum

Jag insåg häromdagen att vissa människor tenderar att blanda ihop en sak, eller missförstå mig kanske är ett bättre uttryck. När jag säger att jag är speciell, att jag är unik och att det inte finns någon mer som jag (självklart kan du byta ut ”jag” mot ”du” i den här meningen), så tycker vissa att jag framhäver mig själv, tycker mig vara förmer än andra. Det är som om uniciteten vore liktydig med att vara överlägsen, bättre på något sätt. Inget kunde vara mer fel.

Att vara unik har inte det minsta med gradering att göra. Jag är inte bättre än någon annan för att jag är jag. Du är inte bättre än någon annan bara för att du finns i en enda unik upplaga. Jag och du är inte bättre än någon annan, och heller inte sämre. Vi är. Alla unika. Alla lika mycket värda. Och värda allt.

När jag säger att du är värdefull så är det på grund av din unicitet, du är en unik del av vår gemensamma helhet. Det är din unicitet som har gett dig ditt värde, från födseln, en födslorätt. Ingen annan kan ta din plats, ingen annan kan vara just du. Så försök inte vara någon annans kopia, var du, äg din unicitet och ditt värde.

När jag skriver att du är unik och speciell så vill jag att du ska känna detta ditt oerhörda värde. Inte på bekostnad av någon annan utan tack vare din och alla andras särskildhet. Jag vill att du ska se dina talanger, dina förmågor, dina gåvor till världen, och våga dela med dig av dem. Du och alla andra. Samma värde. Lika värde. Och unika.