Hur vet man…?

Hej på er! Jag tittar in från skrivarlyan med en liten reflektion som också tjänar som en påminnelse till mig själv… Önskar dig en fortsatt fin söndag och kommande vecka!

Hur vet man att det är hjärtats röst man hör och inte bara egots förvillande charader? Hur vet man att det verkligen är hjärtats väg man vandrar och inte hjärnans villovägar man slagit in på? Jag har inget enkelt svar, jag har inget säkert svar, men jag vet vad som är sant för mig.

Jag vet att jag är på rätt väg när jag bara måste följa, samtidigt som jag tvivlar som allra mest.

Jag vet att jag följer mitt hjärta när viljan går i ständig kamp med rädslan och skräcken.

Jag vet att jag vandrar hjärtats väg när jag utmanas till mitt yttersta, när bekvämligheten är ett minne blott och isen under mina fötter känns bräcklig och tunn.

Jag vet att jag lyssnar på mitt hjärta när jag njuter av nuet medan hjärnan vill flytta mig härifrån och tjatar om risker, framtid och resultat.

Jag vet att jag följer hjärtats väg när jag inte har en aning om hur den ser ut eller vad som väntar runt hörnet.

Jag vet när jag vet att jag inte längre vet. Någonting. Men ändå allt.

Att mota latmasken

Tänk, ibland är det precis hopplöst att få något gjort. Du vet känslan av att ha en massa saker att göra men inte få ändan ur vagnen? När man hittar på tusen andra saker att göra utom just det där man egentligen borde, eller faktiskt vill, göra. När till och med tvätten, disken och städningen plötsligt hamnar på priotoppen, allt för att slippa DET DÄR andra. När gröten är hetare än katten liksom.

Där hamnar jag ibland. Inte för att jag egentligen inte VILL göra vad det nu är (för sådana saker struntar jag helt sonika i att göra) utan för att det är JOBBIGT. Latmasken i mig talar och förbrukar allt syre i rummet. Oftast drabbar det mig när det är uppgifter som jag egentligen allra helst vill göra men som kräver mycket av mig. Kräver mitt fokus, kräver min närvaro, kräver mitt fulla engagemang. Och där ingen annan än jag själv ställer kraven och sätter målen, när ingen annan än jag själv är berörd. I det korta perspektivet. Kanske är det extra kännbart när man, som jag, är min egen chef och dessutom jobbar hemifrån…

Men oavsett, vad gör man när man hamnar där? Jag är ju den första att förespråka ett visst mått av lathet, jag tror till och med det är nyttigt att vara lat i vårt överstressade samhälle. Men det finns ju gränser, framförallt när det är kontraproduktivt, så hur gör man då? Om du känner igen dig och har något tips, langa hit det!

För min del brukar det här fenomenet följa ett visst mönster. Först skjuter jag bara på det en timme, en förmiddag, en dag eller två. Tills jag blir så less på mig själv att jag bara MÅSTE göra något. Då försöker jag ta mig i kragen, sätter mig ner, fram med datorn, verkställ! Och så går det inte iallafall. Då går jag ut, vandrar runt, försöker låta det komma av sig självt, intalar mig att vissa saker inte kan, och inte ska, pressas fram. Men inget kommer, nu heller. Först därefter inser jag att just det här faktiskt är en sådan sak som måste pressas fram, att det aldrig kommer att bli gjort om jag inte bara GÖR det. Att jag faktiskt är lat. Då byter jag miljö. Det har visat sig vara det enda som funkar för mig, hittills, om inte du nu kommer med någon ny strålande idé som jag kan anamma. Jag byter helt enkelt miljö, antingen till en offentlig där min hjärna blir lite lagom distraherad men där jag ändå gör det jag ska eftersom jag omöjligen kan sitta i till exempel en hotellobby i tre timmar utan att göra ett smack. Eller också tvärtom, åker iväg, åker bort, isolerar mig någonstans där ingenting kan distrahera, varken människor eller tvättmaskiner, och där uttråkningen till slut blir så stor att latmasken viker undan.

Att det ska var så svårt att få till det där! Balansgången mellan inspiration och disciplin, mellan att vänta in och sätta igång, mellan inåt och utåt. Hur funkar det för dig, har du några bra knep att dela med dig av? Om du nu hamnar i det här vill säga, det kanske bara är jag… :/

Till egot

Jag har haft en period av tveksamhet. En period av ifrågasättande, omprövning, tvivel om man så vill. En period där jag inte vetat vad som är min egen sanna röst och vad som är egots förvillande men intelligenta tirader. För mig är detta frustrerande perioder, tider då jag inte kommer framåt, inte förmår att ta de nödvändiga stegen eftersom jag plötsligt inte är riktigt säker på att de tar mig dit jag vill. Jag tvingas stanna upp. För en otålig själ är det en prövning, varje gång.

Men jag har lärt mig. Efter alla år har jag insett vikten av dessa perioder, förstått vad de egentligen står för. Att stanna upp, hejda sig i steget och fråga sig själv ”Är jag på rätt väg?” är en gåva, om än en ganska krävande sådan. Det är så mycket lättare att bara köra på, fortsätta den väg man slagit in på, fullfölja. Men när plötsligt två olika röster börjar hävda sin rätt att staka ut vägen, då blir det ett himla tjafsande i kroppen. Kakafonin gör det svårt att få arbetsro, de olika buden distraherar och min energi splittras och klingar av. Jag har stött på ett motstånd och detta motstånd måste jag lyssna på. Jag vet det, jag måste lyssna hur gärna jag än skulle vilja slå dövörat till, för den där rösten, eller rösterna, har alltid något viktigt att säga.

Det händer att oredan enbart tjänar som avstämning. Är du säker, frågar rösterna. Är du fortfarande säker på att det är dit du vill och att det här är bästa vägen dit? Ibland är svaret ja, på båda frågorna. Jag kan andas ut, fortsätta min väg fram i tillförsikt. Men ofta, eller snarare oftast, brukar den där lilla rösten förmedla något annat. Den brukar ge mig en hint som säger att jag nog faktiskt INTE är på helt rätt spår. Och den insikten…ja den är SÅ vanvettigt jobbig. Först tappar jag fart, sedan tappar jag fokus, och så börjar grävandet igen. Grävandet inåt, vad vill jag nu då, EGENTLIGEN?

Den här gången handlade det för min del inte så mycket om att byta spår, utan snarare om att faktiskt hålla fast vid det jag bestämt mig för. Nya tankar har så sakteliga smugit sig in, börjat påkalla uppmärksamhet och krävt att få bli förverkligade. De också. Utifall att. För säkerhets skull. Jag hade låtit egots röst växa sig lite för stor, börjat jobba med andra tankar, andra planer. Också. Jag höll med andra ord på att förlora mitt fokus, och det har jag inte råd med. Jag har aldrig varit en människa med jättemycket energi, särskilt inte nu med en höft som strejkar och skapar en annan sorts oreda i min praktiska vardag. Så jag måste fokusera. Jag måste lägga all den kraft jag har på just det jag vill, inte låta den spilla över på annat, inte gå omvägar, inte bygga för många säkerhetsanordningar som i sin tur tar av min energi. Jag måste helt enkelt gå rakt på mål, inse att snygga dribblingar är egots behov och verk, inte mina.

Det tog några veckor att bringa reda i kakafonin, att bli klar över vilken röst som var vilken. Jag tog mig den tiden, för eftertanke, jag vet hur väl det behövs. Nu börjar det sakta landa, jag landar. Mjukt denna gång. De distraherande tankarna är synade i sömmarna, egots behov av trygghet, säkerhet, färdiga planer och bekräftelser har ännu en gång smulats sönder. Nu kan jag fortsätta, fokuserat.

Och till dig lilla ego vill jag bara säga detta: Gå och lek någon annanstans, seså, iväg med dig, du har stört mig länge nog. Fixa min höft istället om du nu prompt måste ha något att sysselsätta dig med. Men lämna mig i fred nu, jag har ett jobb att göra, ett liv att leva. Du får gärna följa med och fortsätta göra ditt jobb, men du bestämmer inte vart vi ska, det gör jag. Punkt.

5 sekunders nedräkning

När man vill förändra något men situationen ter sig övermäktig. När man vill men rädslan tar överhanden. När man vet precis vad man vill men inte får ändan ur vagnen. Mitt råd till mig själv och andra har alltid varit ”Gör bara”. När du vet vad du vill så gör det innan du hinner ångra dig, innan hjärnan hinner analysera i överkant, innan du börjar tänka för mycket. Gör bara.

Jag såg ett Youtubeklipp svepa förbi i mitt facebookflöde (fråga mig inte vad personen i klippet hette för som vanligt är det helt hopplöst att hitta igen något efter att det försvunnit i flödet). En kvinna berättade hur hon tagit sig ur en svår situation med tillhörande depression. Hur hon lyckades ta sig ur den förlamande känslan och faktiskt tog sig upp ur sängen och in i livet igen. Hon hade ett knep, ett knep som påminner mycket om mitt ”Gör bara”.

Kvinnan i klippet hade en 5-sekundersregel. Hon såg sig själv och det hon skulle göra som avfyrningen av en raket. När man väl bestämt vad man vill och tryckt på knappen så är lyftet oundvikligt. Nedräkningen kan börja –  fem, fyra, tre, två, ett, verkställ! Att bara göra, låta kroppen följa med vare sig den vill eller inte, vare sig protester, seghet, lathet eller rädslor, GÖR.

Fem sekunders nedräkning, det funkar. På fem sekunder hinner inte hjärnan leverera sina protester, särskilt inte om du samtidigt räknar ner (gärna högt), fem, fyra, tre, två, ett… Prova nästa gång du till exempel får för dig att snooza väckarklockan. Om du verkligen vill sluta med ovanan att snooza, bestäm dig redan innan du går och lägger dig för att imorgon bitti ska jag gå upp direkt, och så verkställer du med femsekundersnedräkningen. Klockan ringer, du börjar direkt räkna ner, fem, fyra, tre, två, ett, benen över sängkanten. Du ger inte dig själv något alternativ helt enkelt.  Prova!

Sedan, om du upptäcker att det fungerar, kan du ju alltid fortsätta med andra områden i livet…

Att lita på sin intuition

Intuition, detta märkliga fenomen. En vägledning som alla människor har men som få verkar lita på. Hur många gånger har du inte förbannat dig själv för att du inte lyssnade på den där magkänslan? Hur många gånger har du inte brustit ut i ett ”jag VISSTE det!” när det visar sig att din intuition hade helt rätt? Och ändå tvivlar vi på den. Vi tvivlar på vår inre vägvisare, somliga så till den grad att de anser det vara oseriöst att åberopa den som grund för beslut.

Visst, jag kan förstå att inte intuitionen ensam kan ligga till grund för generella beslut som gäller alla människor eller större grupper. Men nog borde den väl kunna räcka som grund för beslut rörande mig själv? För egen del litar jag mer på min intuition än på de så kallade fakta som min hjärna försöker framställa som verkliga och sanna. I bästa fall säger magen och hjärnan samma sak, men om de inte gör det, då får intuitionen avgöra. Jag känner stor tillit till hela mitt vetande, inte enbart det högst begränsade vetande som min hjärna väljer ut åt mig. Våra hjärnor är fantastiska, men jag tror att det är viktigt att också komma ihåg deras begränsningar.

Våra hjärnor föredrar som regel trygghet och varnar oss så fort vi står i begrepp att göra något nytt, något hjärnan inte har erfarenhet av. Den varnar oss, och hindrar oss, genom att signalera rädsla. Rädsla är bra ibland men också ett oerhört stort hinder för den som vill utvecklas.

Våra hjärnor är fantastiskt bra på att sålla information, och tur är väl det med tanke på dagens informationsflöde. MEN, baksidan av sållningen är att hjärnan oftast bara låter oss se det vi redan sett förut, eller det som vi förväntar oss att se. I en folksamling plockar hjärnan ut det bekanta ansiktet åt dig, men låter dig samtidigt inte SE alla de andra om de inte på något sätt verkar utgöra en fara för dig. Hjärnan scannar av men presenterar bara det som den tror är relevant för dig, baserat på vad som varit relevant tidigare. Genom sållningen besparar vi oss tid och kraft men vi går också miste om den allra mesta informationen. Att kalla den bild som är resultatet av sållningen för ”sanningen”, ”verkligheten” eller ”fakta” ter sig i mitt huvud lite naivt.

Hur klokt är det att låta den information som ligger framför dig, den information som valts ut åt dig och av dig, och som presenteras som ”fakta”, vara den enda grunden för dina beslut om den mesta informationen är bortsållad? Om dessutom din magkänsla, din intuition, ditt under-eller övermedvetna (vad du nu vill kalla det) larmar och säger ”vänta, stopp, det är något som inte stämmer, du ser inte hela bilden”, är det inte klokt att lyssna på den då? Samma sak när magkänslan säger ”JA, kör, det här är precis vad du vill göra!”, och hjärnan kommer med långa haranger om faran med impulsivitet, risker, bristande ansvar och allehanda rädslor. Vad är klokast att lyssna på, hjärnan eller intuitionen?

Jag litar på min intuition, ofta går den dessutom hand i hand med den glädje som också är min ledstjärna. Tillsammans för dem mig framåt och de leder mig rätt. Jag vågar känna tillit till mig själv och mitt inre, gör du också det?

 

PS. För tydlighetens skull, att följa sin intuition är INTE samma sak som att följa sina känslor. Känslorna är en reaktion på hjärnans tankar och de bilder och scenarion som den skapar. Intuitionen ligger bortom både tankar och känslor, även om vi lite missvisande ibland kallar den magkänsla.