Kategoriarkiv: Glädjen o Lyckan

Magiska tillfällen

Du vet väl om att livet är fullt av mysterier, magi och små mirakler? Det räcker ju egentligen att titta på snödropparna som växer rakt upp ur snön för att få det bekräftat men ibland…ja ibland är det fint att få det skrivet rakt på den egna näsan!

Sedan jag skrev senast här på bloggen har jag jobbat på med min Bok, den tar sig kan man säga. För ett par veckor sedan packade jag ner ett råmanus och åkte med det i bagaget hem till Danmark och Skagen för att läsa, begrunda, redigera och bearbeta. Skagen är ju, som du kanske vet, mitt hjärtas hem. Platsen som ger mig så mycket, som förankrar mig och lyfter mig. Aldrig jobbar jag så nära mig själv och mitt hjärta som just där, så självklart var jag tvungen att ta med mig Boken hem.

Nå, tillbaka till magin. I Skagen händer det att man hittar speciella stenar, stenar med hål i, hulesten. Man kan säga att Skagen är lite känt för de där stenarna, ofta trär man dem på tråd i diverse material, gör skulpturer av dem. Om man hittar dem. Alla de gånger jag varit där har jag aldrig funnit en endaste en. Bara hjärtestenar, hundratals med hjärtestenar som jag bara älskar. Men jag skulle ju bra gärna vilja hitta en sån där hulesten också… Jag har funnit några med pyttesmå hål i, eller nästanhål, men jag ville ju ha en riktig en, med tydligt och stort hål. Nu vet jag att man inte kan leta sig till sånt här, lika lite som man kan leta sig till hjärtestenar, de kommer till en när man är redo, när man är mottaglig eller ”förtjänar” dem. Skagen har hållt sina hulestenar ifrån mig och jag har grunnat lite på varför. Varje gång jag åkt hem därifrån så har jag halvt omedvetet tänkt att jaja, nästa gång så…

Den här gången var jag i Skagen en vecka. Varje dag gick jag på mina stränder, ofta flera gånger per dag. Jag skulle kunna ha fyllt fickorna varje gång med hjärtestenar, men ingen hulesten. Jag försökte att inte leta… Så är det dags att åka hem. Jag far runt och uträttar lite ärenden in i det sista, lämnar nyckeln, köper skagenöl till maken, tar en fika vid Den grå fyren mm. Sedan blir det dags att lämna, jag tycker det är lika jobbigt varje gång. Så jag har en tradition. Jag åker till en för mig speciell plats, går ner på stranden och bara står där några minuter. Andas, med blicken vid horisonten, tar farväl. Sedan plockar jag upp en lagom stor sten som får följa med mig hem, att ha i fickan, till nästa gång.

Nu stod jag där på stranden med klump i halsen som så många gånger förr. Först tänkte jag tankar som…undrar om när jag kommer tillbaka, OM jag kommer tillbaka? Sedan slog jag bryskt undan dessa tankar, att inte få komma tillbaka vore otänkbart. Istället kom en annan tanke, eller snarare en önskan, som jag burit sedan jag kom till Skagen första gången…jag vill vara här mer, kanske oftare men framförallt i längre perioder. Som sagt, önskan har funnits där men jag har sett det som svårt, för att inte säga omöjligt, med tanke på familj, pengar och diverse andra livssituationer. Den här gången var min önskan ännu djupare, den sög tar, for runt och lade sig inte till ro förrän…jag fattade beslutet. Inte förrän det landade i mig, som en nödvändighet, som ett faktum, inte förrän jag uttalade orden och menade dem med varje cell i min kropp…jag SKA vara här längre perioder, lättade det. Och vilken lättnad! Jag kan inte förklara det, ingenting hade egentligen förändrats, ändå hade allt förändrats.

Känslan av ledsamhet över att lämna övergick som i ett slag i ren och skär lycka. Jag kunde åka hem, med lätt hjärta. Nu började jag få lite bråttom till färjan i Fredrikshamn, men visst ja, jag skulle ju ha med mig en sten också… Jag tar första bästa, den som ligger rakt nedanför mina fötter, tänker jag, och tittar ner… och får den. Min hulesten, min alldeles egna hulesten. Med tårar rinnande nerför kinderna blev jag välsignad, av Skagen. Jag kände mig värdig och mitt beslut omedelbart bekräftat. Vi är i sanning ett, Skagen och jag.

Jag gjorde det!

Igår gjorde jag det, jag satte punkt. Igår höjde jag armarna i skyarna och ropade rakt ut, ”Jag gjorde det!”. Igår var dagen då jag äntligen kunde säga ”Jag har skrivit en bok”. Kan du förstå känslan, stoltheten, hur nöjd jag känner mig?

Jag har alltså ett råmanus nu, en berättelse skriven från första till sista sidan. 675 000 tecken, det är en herrans massa knapptryckningar det. Mycket återstår, det är ju än så länge bara ett råmanus utan större genomläsning. Det ska bearbetas, läsas, skrivas om, justeras, korrigeras, läggas till och dras ifrån, men ändå – det ÄR ett råmanus, en sammanhållen text, en bok, en roman! En milstolpe, en tröskel.

Det har tagit mig ett år ungefär, men processen har gått avsevärt mycket fortare sedan jag bestämde mig för att ge skrivandet min fulla uppmärksamhet. I ett antal månader har jag gjort det, till hundra procent, gjort det jag velat göra sedan jag var barn. Jag har levt min dröm, inte bara pratat om den, inte bara drömt drömmen om drömmen.

Nu återstår bara resten, att jobba vidare, göra klart, helt klart. Att tackla den ångest som genast infinner sig vid tanken på att någon annan ska läsa, bedöma, tycka. Att finna lösningen på hur jag ska få boken utgiven, för det är ännu höljt i dunkel. Jag vet att man borde göra allt sådant innan, skriva synopsis, skriva utkast och valda delar, försöka få ett förlag att nappa. Så att man inte lägger ner för mycket arbete ”i onödan”, påstås det. Jag kan inte göra så. För mig finns inget ”onödan”, bara ”nödan”. Berättelsen vill bli skriven, jag vill skriva, helt oavsett utgivning. Vägen är i sanning målet.

Jag borde också jobba på mitt varumärke, mitt varumärke som författare, säger de, de som vet. Jo, jag vet det jag också. Jag känner till alla dessa kloka saker som man bör ägna sig åt, men…det går inte. Allt sådant stjäl energi ifrån mig, flyttar mitt fokus från där jag vill vara, i skrivandet, i processen. Så då får det vara. Allt det kloka, det smarta, allt varumärkesbyggande, lobbande och roddande, det får vänta, det får vara. Jag tar det sedan, om det finns något sedan. Jag tänker fortsätta göra på mitt sätt, som jag alltid gjort. Göra det jag vill göra, här och nu. Resten löser sig, tänker jag.

Min största utmaning just nu är att göra klart, så att jag blir nöjd med mitt råmanus. Sedan finna modet att låta någon annan läsa, en lektör tror jag visst att det heter, någon som kan komma med professionella goda råd och kloka synpunkter. Jag ska också undvika att börja skriva på nästa bok innan den första är klar… Jo, den pockar på, nästa berättelse, men än tänker jag inte släppa fram den. Mitt mantra när vi nu lämnar februari bakom och oss öppnar dörren till mars – Gör klart Therese, gör klart!

PS. Jag ser nu också att detta är mitt 500:de inlägg på bloggen! Det är väl nästan värt ett firande i sig? Har du sett att jag kategoriserat alla mina inlägg så att det är lättare för dig att söka och läsa det jag skrivit? Kanske har du någon favorit bland mina texter som du gärna påminns om, eller kanske har du missat texter som du önskat att du hade läst – ta en kik vet ja. 😊

Om komplimanger och lycka

För ett tag sedan läste jag en fundering på Cathrine Schücks blogg. Cathrine var lite upprörd, arg rent av, och frågade sig varför vi människor har så svårt att ge varandra komplimanger och erkännande för våra framgångar. Handlade det om jante, missunnsamhet och avundsjuka? På sitt Instagram undrade hon samtidigt om lycka verkligen bara är ett ”inside job”, behövde vi inte lite hjälp utifrån också? Jag ville men hade ingen möjlighet att reflektera och kommentera där och då, så jag gör det här och nu istället.

Jag tänker så här. Komplimanger, har vi verkligen så svårt att ge sådana? Jag menar att vi i så fall har ännu svårare att ta emot dem. När någon ger oss en komplimang viftar vi gärna bort den, blir förlägna, vet inte vart vi ska vända oss, hur vi ska bete oss. Det är svårt att ta emot en komplimang om vad vi gör och uppnått, vad vi har på oss, våra yttre attribut. Ännu svårare har vi att ta emot komplimanger om vår person, vilka vi är, hur vi är. Kanske är vi ovana, kanske ligger det inte i vår kultur, kanske undrar vi vad den andre vill, egentligen. Oavsett orsak så tycker jag nog att vi har svårare att ta emot en komplimang än att ge den. Kanske är det också därför vi blir osäkra på om vi ska ge en komplimang eller inte, vi vill inte göra den andra besvärad, förlägen? Och när det, som i Cathrines fråga, handlar om stor viktnedgång på kort tid, så kanske vi dessutom blir osäkra. Att kommentera människors vikt kan lätt missförstås, särskilt om vi inte känner till orsaken till viktnedgången.

Jag tror helt enkelt inte att det handlar så mycket om avundsjuka och jante, utan snarare om rädsla. Rädsla för att göra fel, säga fel, att det ska tas emot fel, att vi gör den andre förlägen, att vi bekräftar fel saker på fel sätt etctera etcetera. Rädsla. Osäkerhet. Förlägenhet. Hos oss själva.

Sedan var det det där med Lyckan, lyckan som något mer än ett ”inside job”. Jo, nog är det så att vi människor söker bekräftelse, vill få uppskattning, och att vi känner oss ”lyckliga” när någon ger oss det vi har behov av. Att söka lyckan i något eller någon är mer regel än undantag och känslan av att ”du gör mig lycklig” bygger upp varenda författad roman.

Men är det då inte också så att vi lägger lyckan i någon annans händer? Samma människor som vi upplever gör oss lyckliga, har också all möjlighet att göra oss olyckliga. Makten över lyckan är överlåten till någon annan. Det kanske verkar vara den enkla vägen, vi vill gärna tro att lyckan kan ges till oss, som en gåva. Eller köpas för den delen, det skulle ju vara så enkelt. Om det gick. Det gör det inte.

Lyckan kommer inifrån, som ett uttryck av kärlek. Självkärlek. Liksom glädjen, ett annat av kärlekens ansikten. Lyckan kan inte ges, inte fås, bara skapas i oss själva. I andra människor kan vi spegla vår lycka, den kan reflekteras tillbaka mot oss i andras ögon, i andras handlingar och ord. Men den föds inom oss. Den bor inom oss. Och den växer inom oss. Kan vi ge den till andra, nej. Kan vi dela den med andra, ja.

Din egen lyckas smed, ingenting kunde vara mer sant. Den dag vi till fullo inser vidden av detta, djupet i insikten, den dagen äger vi vår livsupplevelse fullt ut. Den dag vi inser att vi är fria att VÄLJA lyckan, den dagen är lyckan vår. På riktigt.

Välj glädjen

Har du tänkt på hur fantastiskt livet egentligen är? Att vi kommer och går, in och ut ur livet. En kort, kort stund är vi här. Först lär vi oss behärska själva farkosten vi fått, kroppen. Sitta, stå och gå, greppa, äta och klättra, hoppa, prata och sjunga. Tänk vilka färdigheter vi tillägnar oss våra första år i livet! Sedan ska vi börja förhålla oss till andra, till varandra, umgås, vara sociala, begripa hur en grupp fungerar. Vi greppar allt större bitar av samhället, världen och jordklotet. Vi lär oss, fyller på kunskap och skaffar oss kompetens. Vi blir medborgare, arbetare, resenärer. Kanske blir vi så småningom också föräldrar till nytt liv.

Livet är märkvärdigt. Vi får det till skänks och lever det många gånger oreflekterat, omedvetna om den fantastiska gåva vi fått. Vi glömmer kanske bort VARFÖR vi lärde oss allt, VARFÖR vi samlade all kunskap, alla färdigheter. Många kommer till en punkt där de ställer sig den stora frågan, vad skulle jag med allting till? Vad är meningen med alltsammans? Ofta sammanfaller det med en intensifierad upplevelse av tiden, tiden som obönhörligt rinner genom timglaset, mer har förflutit än vad som förmodas vara kvar.

Så ja, vad var det nu du ville? Vad skulle du ha alla färdigheter och förmågor till? Vad var det du drömde om, minns du? Kanske minns du klart och tydligt, kanske är det gömt i töcken, bortkollrat av dig själv i dansens virvlar. Men vet du vad? Det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll vad du drömde, vad du ville och önskade. Det enda som betyder något är vad du önskar just precis nu. Det enda av vikt är att du här och nu finner den glädje som är själva livets nyckel. Att du här och nu gör det som skänker dig glädje, lever på ett sådant sätt att din dag innehåller så mycket glädje som överhuvudtaget är möjligt.

Glädje. Här och nu. Gör det. Livet är alldeles för kort för något annat.

Trevlig helg!

På impuls

Jag tror på impulser. Jag tror på att följa den där känslan, det där inspirerade ögonblicket, att omsätta lust i handling, bara göra. Självklart behövs ett snabbt överslag, en bild av konsekvensen av beslutet, men inte för mycket. Inte så mycket att det så kallade förnuftet begränsar handlingsutrymmet och tar död på glädjen.

Därför är jag nu på väg till Köpenhamn! Med min dotter denna gång. Vi har pratat om det länge men det har av olika anledningar inte passat eller fungerat, förrän nu. Vid frukosten i måndags kom tanken upp, trettio minuter senare var tåg och hotell bokat. Och jag bara älskar det! Älskar att bara kunna göra.

Jag har upptäckt att många människor är rädda för impulserna, att det närmast ses som något oansvarigt att vara ”impulsstyrd”. Som om impulser automatiskt skulle betyda avsaknad av ansvar, motverka långsiktighet och seriositet. Trams, säger jag. Livet är inte antingen eller, man kan välja att vara och göra både och. Att följa impulsen är för mig att följa lusten och glädjen, att göra det möjliga och ibland det omöjliga, att inte skjuta upp till morgondagen.

Så vill jag leva, så lever jag. Så hej Köpenhamn, nu kommer vi!

PS. Fotot är taget i Skagen förra året, även det en lustfylld resa, halvt om halvt på impuls. 🙂