Kategoriarkiv: Glädjen o Lyckan

En trollslända knackade på

Min dag började med att en jättestor trollslända kom och knackade på. Bokstavligt. Den flög mot fönsterrutan i köket upprepade gånger, uppfordrande, och gav sig inte förrän jag gick fram, öppnade och sade hej-på-dig. Trollsländorna och jag har en speciell relation… Alla som känner mig vet att jag allt som oftast bär en om halsen, men de är också, och har länge varit, mina följeslagare på annat sätt. De kommer alltid till mig med påminnelser, påminnelser om tacksamhet för allt jag har och är, påminnelser om glädjen, att ta vara på stunden, påminnelser om att drömma och våga förverkliga drömmarna. Nu. Inte sedan. Så också idag.

Jag log med hela ansiktet och hela själen och tackade trollsländan för en fin början på min dag. Det har varit bråda veckor på sistone, kan man lugnt säga. Utställning i Stockholm av mitt måleri (SÅ roligt, givande och med goda resultat!) och så förstås…boksläppet. Min första bok har kommit ut, och inte bara det, den har nått fram till sina första läsare!

Så otroligt nervösa, spända och förväntansfulla dagar och timmar det blev innan den första läsaren hörde av sig. Hon grät när hon läste. Så kom nästa, hon grät floder hon också. Nästa läsare hörde av sig och var helt fast efter ett par kapitel. Sådär har det fortsatt. Mina läsare har åkt känslomässig berg- och dalbana när de läst min berättelse, de vill träffa och lära känna huvudpersonerna Gabriel och Hanna ännu bättre, och… de vill ha en fortsättning!

Du som följt min resa fram till färdig bok, jag tror att du kan förstå hur detta känns för mig. När livsdrömmen man burit på i 40 år blir verklighet, efter hårt arbete men också med en sorts given självklarhet. När den egna tilliten utmanas till det yttersta, när alla tvivel på den egna förmågan är som störst, så kommer en våg av bekräftelse. En våg som säger, dina ord berör oss, ge oss mer. Det är SÅ stort! Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka detta, jag önskar att jag kunde dela denna gränslösa glädje jag känner med er på något sätt. Jag får väl helt enkelt ta med mig alla känslorna in i skivandet framöver och hoppas att de kommer ut den vägen. 😊

Nu återstår för mig att nå ut ännu bredare med boken, häri ligger den stora utmaningen, den som är förutsättningen för bärkraften i det långa loppet. Har du några tips att ge mig? Var bör jag fixa författar-/läsarträffar? Var bör jag finnas och signera mina böcker? Följer du några bloggare som jag bör kontakta? Recensenter? Är du med i någon bokcirkel eller vet någon som är? Alla, ALLA, tips mottages med största tacksamhet.

Och du som läst min bok, skriv gärna och berätta vad du tycker! Du som tycker om den, rekommendera den jättegärna till vänner och bekanta. Och du som nu sitter där på din kammare och undrar vad i herrans namn det är för bok jag pratar om – du kan läsa om den och köpa den här i min webbshop. Mata inte skuggorna heter den.

978-91-639-7349-9 och en titel…

Tänk vad en rad siffror kan betyda mycket… Vad det är? Jo, det är ISBN-numret till min första bok! Du vet, det där unika numret som identifierar varje bok som ges ut. Det här numret är MITT, på MIN bok, den första. Föredömligt många 9:or i sifferraden, tycker du inte? 😊 ISBN-numren delas ut av Kungliga Biblioteket, bara det liksom…

Jag vet, jag är mer än lovligt nördig. Men även om jag nu tillåter mig att glädjas åt något så fånigt som ett ISBN-nummer så är det någonting som säger mig att du förmodligen är mer nyfiken på bokstäverna i boken än sifforna som identifierar den, eller har jag fel? Jag känner mig i alla fall redo att äntligen avslöja vad boken heter, titeln, den där som ska beskriva innehållet men framförallt locka och göra dig nyfiken. Är du med? Faktum är att den här titeln gav sig helt av sig själv, som en del i skrivprocessen, självklar. Så, här kommer den! Min första roman har titeln:

”Mata inte skuggorna”

Så, då var den ute i luftrummet, bortom mitt beskydd. Mata inte skuggorna, vad tycker du? Ligger titeln bra i munnen, blir du nyfiken på vad den handlar om? En sak är säker, att skriva den här boken är det läskigaste jag någonsin gjort! Även om den är allt annat än självbiografisk så känns det oerhört naket, skyddslöst. Titeln, innehållet, boken, att någon annan ska läsa, öppet för bedömning av det allra innersta… För det är ju ändå så, jag skriver från hjärtat, det jag vill dela med mig av, det jag vill förmedla. Här och nu känns det som den största av kärlekshandlingar, att öppna dörren in till hjärtat och möjliggöra för vem som helst att se in, kliva in, vem som helst, utan urskiljning, utan att ens mötas i verkliga livet. Helt bortom min kontroll öppnar jag mitt hjärta för dig, det är så det känns. Läskigt men också så befriande äkta och sant.

Jag hoppas att vi möts där, i hjärtat!

PS. Jag är nog snart redo att berätta vad boken handlar om också. 😉

Magiska tillfällen

Du vet väl om att livet är fullt av mysterier, magi och små mirakler? Det räcker ju egentligen att titta på snödropparna som växer rakt upp ur snön för att få det bekräftat men ibland…ja ibland är det fint att få det skrivet rakt på den egna näsan!

Sedan jag skrev senast här på bloggen har jag jobbat på med min Bok, den tar sig kan man säga. För ett par veckor sedan packade jag ner ett råmanus och åkte med det i bagaget hem till Danmark och Skagen för att läsa, begrunda, redigera och bearbeta. Skagen är ju, som du kanske vet, mitt hjärtas hem. Platsen som ger mig så mycket, som förankrar mig och lyfter mig. Aldrig jobbar jag så nära mig själv och mitt hjärta som just där, så självklart var jag tvungen att ta med mig Boken hem.

Nå, tillbaka till magin. I Skagen händer det att man hittar speciella stenar, stenar med hål i, hulesten. Man kan säga att Skagen är lite känt för de där stenarna, ofta trär man dem på tråd i diverse material, gör skulpturer av dem. Om man hittar dem. Alla de gånger jag varit där har jag aldrig funnit en endaste en. Bara hjärtestenar, hundratals med hjärtestenar som jag bara älskar. Men jag skulle ju bra gärna vilja hitta en sån där hulesten också… Jag har funnit några med pyttesmå hål i, eller nästanhål, men jag ville ju ha en riktig en, med tydligt och stort hål. Nu vet jag att man inte kan leta sig till sånt här, lika lite som man kan leta sig till hjärtestenar, de kommer till en när man är redo, när man är mottaglig eller ”förtjänar” dem. Skagen har hållt sina hulestenar ifrån mig och jag har grunnat lite på varför. Varje gång jag åkt hem därifrån så har jag halvt omedvetet tänkt att jaja, nästa gång så…

Den här gången var jag i Skagen en vecka. Varje dag gick jag på mina stränder, ofta flera gånger per dag. Jag skulle kunna ha fyllt fickorna varje gång med hjärtestenar, men ingen hulesten. Jag försökte att inte leta… Så är det dags att åka hem. Jag far runt och uträttar lite ärenden in i det sista, lämnar nyckeln, köper skagenöl till maken, tar en fika vid Den grå fyren mm. Sedan blir det dags att lämna, jag tycker det är lika jobbigt varje gång. Så jag har en tradition. Jag åker till en för mig speciell plats, går ner på stranden och bara står där några minuter. Andas, med blicken vid horisonten, tar farväl. Sedan plockar jag upp en lagom stor sten som får följa med mig hem, att ha i fickan, till nästa gång.

Nu stod jag där på stranden med klump i halsen som så många gånger förr. Först tänkte jag tankar som…undrar om när jag kommer tillbaka, OM jag kommer tillbaka? Sedan slog jag bryskt undan dessa tankar, att inte få komma tillbaka vore otänkbart. Istället kom en annan tanke, eller snarare en önskan, som jag burit sedan jag kom till Skagen första gången…jag vill vara här mer, kanske oftare men framförallt i längre perioder. Som sagt, önskan har funnits där men jag har sett det som svårt, för att inte säga omöjligt, med tanke på familj, pengar och diverse andra livssituationer. Den här gången var min önskan ännu djupare, den sög tar, for runt och lade sig inte till ro förrän…jag fattade beslutet. Inte förrän det landade i mig, som en nödvändighet, som ett faktum, inte förrän jag uttalade orden och menade dem med varje cell i min kropp…jag SKA vara här längre perioder, lättade det. Och vilken lättnad! Jag kan inte förklara det, ingenting hade egentligen förändrats, ändå hade allt förändrats.

Känslan av ledsamhet över att lämna övergick som i ett slag i ren och skär lycka. Jag kunde åka hem, med lätt hjärta. Nu började jag få lite bråttom till färjan i Fredrikshamn, men visst ja, jag skulle ju ha med mig en sten också… Jag tar första bästa, den som ligger rakt nedanför mina fötter, tänker jag, och tittar ner… och får den. Min hulesten, min alldeles egna hulesten. Med tårar rinnande nerför kinderna blev jag välsignad, av Skagen. Jag kände mig värdig och mitt beslut omedelbart bekräftat. Vi är i sanning ett, Skagen och jag.

Jag gjorde det!

Igår gjorde jag det, jag satte punkt. Igår höjde jag armarna i skyarna och ropade rakt ut, ”Jag gjorde det!”. Igår var dagen då jag äntligen kunde säga ”Jag har skrivit en bok”. Kan du förstå känslan, stoltheten, hur nöjd jag känner mig?

Jag har alltså ett råmanus nu, en berättelse skriven från första till sista sidan. 675 000 tecken, det är en herrans massa knapptryckningar det. Mycket återstår, det är ju än så länge bara ett råmanus utan större genomläsning. Det ska bearbetas, läsas, skrivas om, justeras, korrigeras, läggas till och dras ifrån, men ändå – det ÄR ett råmanus, en sammanhållen text, en bok, en roman! En milstolpe, en tröskel.

Det har tagit mig ett år ungefär, men processen har gått avsevärt mycket fortare sedan jag bestämde mig för att ge skrivandet min fulla uppmärksamhet. I ett antal månader har jag gjort det, till hundra procent, gjort det jag velat göra sedan jag var barn. Jag har levt min dröm, inte bara pratat om den, inte bara drömt drömmen om drömmen.

Nu återstår bara resten, att jobba vidare, göra klart, helt klart. Att tackla den ångest som genast infinner sig vid tanken på att någon annan ska läsa, bedöma, tycka. Att finna lösningen på hur jag ska få boken utgiven, för det är ännu höljt i dunkel. Jag vet att man borde göra allt sådant innan, skriva synopsis, skriva utkast och valda delar, försöka få ett förlag att nappa. Så att man inte lägger ner för mycket arbete ”i onödan”, påstås det. Jag kan inte göra så. För mig finns inget ”onödan”, bara ”nödan”. Berättelsen vill bli skriven, jag vill skriva, helt oavsett utgivning. Vägen är i sanning målet.

Jag borde också jobba på mitt varumärke, mitt varumärke som författare, säger de, de som vet. Jo, jag vet det jag också. Jag känner till alla dessa kloka saker som man bör ägna sig åt, men…det går inte. Allt sådant stjäl energi ifrån mig, flyttar mitt fokus från där jag vill vara, i skrivandet, i processen. Så då får det vara. Allt det kloka, det smarta, allt varumärkesbyggande, lobbande och roddande, det får vänta, det får vara. Jag tar det sedan, om det finns något sedan. Jag tänker fortsätta göra på mitt sätt, som jag alltid gjort. Göra det jag vill göra, här och nu. Resten löser sig, tänker jag.

Min största utmaning just nu är att göra klart, så att jag blir nöjd med mitt råmanus. Sedan finna modet att låta någon annan läsa, en lektör tror jag visst att det heter, någon som kan komma med professionella goda råd och kloka synpunkter. Jag ska också undvika att börja skriva på nästa bok innan den första är klar… Jo, den pockar på, nästa berättelse, men än tänker jag inte släppa fram den. Mitt mantra när vi nu lämnar februari bakom och oss öppnar dörren till mars – Gör klart Therese, gör klart!

PS. Jag ser nu också att detta är mitt 500:de inlägg på bloggen! Det är väl nästan värt ett firande i sig? Har du sett att jag kategoriserat alla mina inlägg så att det är lättare för dig att söka och läsa det jag skrivit? Kanske har du någon favorit bland mina texter som du gärna påminns om, eller kanske har du missat texter som du önskat att du hade läst – ta en kik vet ja. 😊

Om komplimanger och lycka

För ett tag sedan läste jag en fundering på Cathrine Schücks blogg. Cathrine var lite upprörd, arg rent av, och frågade sig varför vi människor har så svårt att ge varandra komplimanger och erkännande för våra framgångar. Handlade det om jante, missunnsamhet och avundsjuka? På sitt Instagram undrade hon samtidigt om lycka verkligen bara är ett ”inside job”, behövde vi inte lite hjälp utifrån också? Jag ville men hade ingen möjlighet att reflektera och kommentera där och då, så jag gör det här och nu istället.

Jag tänker så här. Komplimanger, har vi verkligen så svårt att ge sådana? Jag menar att vi i så fall har ännu svårare att ta emot dem. När någon ger oss en komplimang viftar vi gärna bort den, blir förlägna, vet inte vart vi ska vända oss, hur vi ska bete oss. Det är svårt att ta emot en komplimang om vad vi gör och uppnått, vad vi har på oss, våra yttre attribut. Ännu svårare har vi att ta emot komplimanger om vår person, vilka vi är, hur vi är. Kanske är vi ovana, kanske ligger det inte i vår kultur, kanske undrar vi vad den andre vill, egentligen. Oavsett orsak så tycker jag nog att vi har svårare att ta emot en komplimang än att ge den. Kanske är det också därför vi blir osäkra på om vi ska ge en komplimang eller inte, vi vill inte göra den andra besvärad, förlägen? Och när det, som i Cathrines fråga, handlar om stor viktnedgång på kort tid, så kanske vi dessutom blir osäkra. Att kommentera människors vikt kan lätt missförstås, särskilt om vi inte känner till orsaken till viktnedgången.

Jag tror helt enkelt inte att det handlar så mycket om avundsjuka och jante, utan snarare om rädsla. Rädsla för att göra fel, säga fel, att det ska tas emot fel, att vi gör den andre förlägen, att vi bekräftar fel saker på fel sätt etctera etcetera. Rädsla. Osäkerhet. Förlägenhet. Hos oss själva.

Sedan var det det där med Lyckan, lyckan som något mer än ett ”inside job”. Jo, nog är det så att vi människor söker bekräftelse, vill få uppskattning, och att vi känner oss ”lyckliga” när någon ger oss det vi har behov av. Att söka lyckan i något eller någon är mer regel än undantag och känslan av att ”du gör mig lycklig” bygger upp varenda författad roman.

Men är det då inte också så att vi lägger lyckan i någon annans händer? Samma människor som vi upplever gör oss lyckliga, har också all möjlighet att göra oss olyckliga. Makten över lyckan är överlåten till någon annan. Det kanske verkar vara den enkla vägen, vi vill gärna tro att lyckan kan ges till oss, som en gåva. Eller köpas för den delen, det skulle ju vara så enkelt. Om det gick. Det gör det inte.

Lyckan kommer inifrån, som ett uttryck av kärlek. Självkärlek. Liksom glädjen, ett annat av kärlekens ansikten. Lyckan kan inte ges, inte fås, bara skapas i oss själva. I andra människor kan vi spegla vår lycka, den kan reflekteras tillbaka mot oss i andras ögon, i andras handlingar och ord. Men den föds inom oss. Den bor inom oss. Och den växer inom oss. Kan vi ge den till andra, nej. Kan vi dela den med andra, ja.

Din egen lyckas smed, ingenting kunde vara mer sant. Den dag vi till fullo inser vidden av detta, djupet i insikten, den dagen äger vi vår livsupplevelse fullt ut. Den dag vi inser att vi är fria att VÄLJA lyckan, den dagen är lyckan vår. På riktigt.