Om komplimanger och lycka

För ett tag sedan läste jag en fundering på Cathrine Schücks blogg. Cathrine var lite upprörd, arg rent av, och frågade sig varför vi människor har så svårt att ge varandra komplimanger och erkännande för våra framgångar. Handlade det om jante, missunnsamhet och avundsjuka? På sitt Instagram undrade hon samtidigt om lycka verkligen bara är ett ”inside job”, behövde vi inte lite hjälp utifrån också? Jag ville men hade ingen möjlighet att reflektera och kommentera där och då, så jag gör det här och nu istället.

Jag tänker så här. Komplimanger, har vi verkligen så svårt att ge sådana? Jag menar att vi i så fall har ännu svårare att ta emot dem. När någon ger oss en komplimang viftar vi gärna bort den, blir förlägna, vet inte vart vi ska vända oss, hur vi ska bete oss. Det är svårt att ta emot en komplimang om vad vi gör och uppnått, vad vi har på oss, våra yttre attribut. Ännu svårare har vi att ta emot komplimanger om vår person, vilka vi är, hur vi är. Kanske är vi ovana, kanske ligger det inte i vår kultur, kanske undrar vi vad den andre vill, egentligen. Oavsett orsak så tycker jag nog att vi har svårare att ta emot en komplimang än att ge den. Kanske är det också därför vi blir osäkra på om vi ska ge en komplimang eller inte, vi vill inte göra den andra besvärad, förlägen? Och när det, som i Cathrines fråga, handlar om stor viktnedgång på kort tid, så kanske vi dessutom blir osäkra. Att kommentera människors vikt kan lätt missförstås, särskilt om vi inte känner till orsaken till viktnedgången.

Jag tror helt enkelt inte att det handlar så mycket om avundsjuka och jante, utan snarare om rädsla. Rädsla för att göra fel, säga fel, att det ska tas emot fel, att vi gör den andre förlägen, att vi bekräftar fel saker på fel sätt etctera etcetera. Rädsla. Osäkerhet. Förlägenhet. Hos oss själva.

Sedan var det det där med Lyckan, lyckan som något mer än ett ”inside job”. Jo, nog är det så att vi människor söker bekräftelse, vill få uppskattning, och att vi känner oss ”lyckliga” när någon ger oss det vi har behov av. Att söka lyckan i något eller någon är mer regel än undantag och känslan av att ”du gör mig lycklig” bygger upp varenda författad roman.

Men är det då inte också så att vi lägger lyckan i någon annans händer? Samma människor som vi upplever gör oss lyckliga, har också all möjlighet att göra oss olyckliga. Makten över lyckan är överlåten till någon annan. Det kanske verkar vara den enkla vägen, vi vill gärna tro att lyckan kan ges till oss, som en gåva. Eller köpas för den delen, det skulle ju vara så enkelt. Om det gick. Det gör det inte.

Lyckan kommer inifrån, som ett uttryck av kärlek. Självkärlek. Liksom glädjen, ett annat av kärlekens ansikten. Lyckan kan inte ges, inte fås, bara skapas i oss själva. I andra människor kan vi spegla vår lycka, den kan reflekteras tillbaka mot oss i andras ögon, i andras handlingar och ord. Men den föds inom oss. Den bor inom oss. Och den växer inom oss. Kan vi ge den till andra, nej. Kan vi dela den med andra, ja.

Din egen lyckas smed, ingenting kunde vara mer sant. Den dag vi till fullo inser vidden av detta, djupet i insikten, den dagen äger vi vår livsupplevelse fullt ut. Den dag vi inser att vi är fria att VÄLJA lyckan, den dagen är lyckan vår. På riktigt.

Välj glädjen

Har du tänkt på hur fantastiskt livet egentligen är? Att vi kommer och går, in och ut ur livet. En kort, kort stund är vi här. Först lär vi oss behärska själva farkosten vi fått, kroppen. Sitta, stå och gå, greppa, äta och klättra, hoppa, prata och sjunga. Tänk vilka färdigheter vi tillägnar oss våra första år i livet! Sedan ska vi börja förhålla oss till andra, till varandra, umgås, vara sociala, begripa hur en grupp fungerar. Vi greppar allt större bitar av samhället, världen och jordklotet. Vi lär oss, fyller på kunskap och skaffar oss kompetens. Vi blir medborgare, arbetare, resenärer. Kanske blir vi så småningom också föräldrar till nytt liv.

Livet är märkvärdigt. Vi får det till skänks och lever det många gånger oreflekterat, omedvetna om den fantastiska gåva vi fått. Vi glömmer kanske bort VARFÖR vi lärde oss allt, VARFÖR vi samlade all kunskap, alla färdigheter. Många kommer till en punkt där de ställer sig den stora frågan, vad skulle jag med allting till? Vad är meningen med alltsammans? Ofta sammanfaller det med en intensifierad upplevelse av tiden, tiden som obönhörligt rinner genom timglaset, mer har förflutit än vad som förmodas vara kvar.

Så ja, vad var det nu du ville? Vad skulle du ha alla färdigheter och förmågor till? Vad var det du drömde om, minns du? Kanske minns du klart och tydligt, kanske är det gömt i töcken, bortkollrat av dig själv i dansens virvlar. Men vet du vad? Det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll vad du drömde, vad du ville och önskade. Det enda som betyder något är vad du önskar just precis nu. Det enda av vikt är att du här och nu finner den glädje som är själva livets nyckel. Att du här och nu gör det som skänker dig glädje, lever på ett sådant sätt att din dag innehåller så mycket glädje som överhuvudtaget är möjligt.

Glädje. Här och nu. Gör det. Livet är alldeles för kort för något annat.

Trevlig helg!

På impuls

Jag tror på impulser. Jag tror på att följa den där känslan, det där inspirerade ögonblicket, att omsätta lust i handling, bara göra. Självklart behövs ett snabbt överslag, en bild av konsekvensen av beslutet, men inte för mycket. Inte så mycket att det så kallade förnuftet begränsar handlingsutrymmet och tar död på glädjen.

Därför är jag nu på väg till Köpenhamn! Med min dotter denna gång. Vi har pratat om det länge men det har av olika anledningar inte passat eller fungerat, förrän nu. Vid frukosten i måndags kom tanken upp, trettio minuter senare var tåg och hotell bokat. Och jag bara älskar det! Älskar att bara kunna göra.

Jag har upptäckt att många människor är rädda för impulserna, att det närmast ses som något oansvarigt att vara ”impulsstyrd”. Som om impulser automatiskt skulle betyda avsaknad av ansvar, motverka långsiktighet och seriositet. Trams, säger jag. Livet är inte antingen eller, man kan välja att vara och göra både och. Att följa impulsen är för mig att följa lusten och glädjen, att göra det möjliga och ibland det omöjliga, att inte skjuta upp till morgondagen.

Så vill jag leva, så lever jag. Så hej Köpenhamn, nu kommer vi!

PS. Fotot är taget i Skagen förra året, även det en lustfylld resa, halvt om halvt på impuls. 🙂

Höst ute och inne

Det är ingen hemlighet, jag gillar inte hösten. Jo, jag vet, det är mysigt med alla tända ljus, soffhäng och boktravar, det är inte det som är problemet. Jag har inte heller problem med att vara mer inomhus, eller att vara mindre aktiv, att dra ner på tempot, ge mig själv mer tid för eftertanke. Tvärtom, detta omfamnar jag med enkelhet.

Nej, det som jag har bekymmer med är av en helt fysisk art. Det är ljuset, eller rättare sagt frånvaron av ljuset, som är min akilleshäl. Dagsljuslampan som står permanent parkerad på mitt köksbord är en sann livräddare, men det hjälper inte hela vägen. Mörkret är ett fysiskt faktum och det gör mig SÅ trött, en trötthet som inte kan sovas bort med mindre än att skapa sig ett ide.

Sedan har vi det där med kylan. Den där fuktiga kylan som liksom äter sig in i märgen. Det spelar ingen roll hur mycket jag klär på mig, det spelar ingen roll vilka kläder och hur många lager, jag är konstant småfrusen och det tär på både ork och lust. Det är bara att konstatera, jag är inte gjord för det här klimatet. Punkt.

Med detta sagt, nu gäller det att skapa motpoler, leta ljusglimtar och skapa alternativa världar! För mig är det en ren överlevnadsfråga när jag nu bokar in mig på en påfyllande kurs, söker fikastunder med gamla och nya bekanta, bokar in en musikresa till Köpenhamn med mera. Jag måste ha en massa roliga saker att se fram emot i dessa mörka, blåsiga, regniga, kalla tider, annars… blir jag tokig.

Än är jag vid sunda vätskor och god vigör (tack Kreta för det!). Nu gör jag mitt bästa för att fylla på kropp och själ och hålla livsandarna nöjda. Hur gör du? Trivs du och din kropp med hösten eller tar du också till en massa knep för att hålla dig uppe?

Till egot

Jag har haft en period av tveksamhet. En period av ifrågasättande, omprövning, tvivel om man så vill. En period där jag inte vetat vad som är min egen sanna röst och vad som är egots förvillande men intelligenta tirader. För mig är detta frustrerande perioder, tider då jag inte kommer framåt, inte förmår att ta de nödvändiga stegen eftersom jag plötsligt inte är riktigt säker på att de tar mig dit jag vill. Jag tvingas stanna upp. För en otålig själ är det en prövning, varje gång.

Men jag har lärt mig. Efter alla år har jag insett vikten av dessa perioder, förstått vad de egentligen står för. Att stanna upp, hejda sig i steget och fråga sig själv ”Är jag på rätt väg?” är en gåva, om än en ganska krävande sådan. Det är så mycket lättare att bara köra på, fortsätta den väg man slagit in på, fullfölja. Men när plötsligt två olika röster börjar hävda sin rätt att staka ut vägen, då blir det ett himla tjafsande i kroppen. Kakafonin gör det svårt att få arbetsro, de olika buden distraherar och min energi splittras och klingar av. Jag har stött på ett motstånd och detta motstånd måste jag lyssna på. Jag vet det, jag måste lyssna hur gärna jag än skulle vilja slå dövörat till, för den där rösten, eller rösterna, har alltid något viktigt att säga.

Det händer att oredan enbart tjänar som avstämning. Är du säker, frågar rösterna. Är du fortfarande säker på att det är dit du vill och att det här är bästa vägen dit? Ibland är svaret ja, på båda frågorna. Jag kan andas ut, fortsätta min väg fram i tillförsikt. Men ofta, eller snarare oftast, brukar den där lilla rösten förmedla något annat. Den brukar ge mig en hint som säger att jag nog faktiskt INTE är på helt rätt spår. Och den insikten…ja den är SÅ vanvettigt jobbig. Först tappar jag fart, sedan tappar jag fokus, och så börjar grävandet igen. Grävandet inåt, vad vill jag nu då, EGENTLIGEN?

Den här gången handlade det för min del inte så mycket om att byta spår, utan snarare om att faktiskt hålla fast vid det jag bestämt mig för. Nya tankar har så sakteliga smugit sig in, börjat påkalla uppmärksamhet och krävt att få bli förverkligade. De också. Utifall att. För säkerhets skull. Jag hade låtit egots röst växa sig lite för stor, börjat jobba med andra tankar, andra planer. Också. Jag höll med andra ord på att förlora mitt fokus, och det har jag inte råd med. Jag har aldrig varit en människa med jättemycket energi, särskilt inte nu med en höft som strejkar och skapar en annan sorts oreda i min praktiska vardag. Så jag måste fokusera. Jag måste lägga all den kraft jag har på just det jag vill, inte låta den spilla över på annat, inte gå omvägar, inte bygga för många säkerhetsanordningar som i sin tur tar av min energi. Jag måste helt enkelt gå rakt på mål, inse att snygga dribblingar är egots behov och verk, inte mina.

Det tog några veckor att bringa reda i kakafonin, att bli klar över vilken röst som var vilken. Jag tog mig den tiden, för eftertanke, jag vet hur väl det behövs. Nu börjar det sakta landa, jag landar. Mjukt denna gång. De distraherande tankarna är synade i sömmarna, egots behov av trygghet, säkerhet, färdiga planer och bekräftelser har ännu en gång smulats sönder. Nu kan jag fortsätta, fokuserat.

Och till dig lilla ego vill jag bara säga detta: Gå och lek någon annanstans, seså, iväg med dig, du har stört mig länge nog. Fixa min höft istället om du nu prompt måste ha något att sysselsätta dig med. Men lämna mig i fred nu, jag har ett jobb att göra, ett liv att leva. Du får gärna följa med och fortsätta göra ditt jobb, men du bestämmer inte vart vi ska, det gör jag. Punkt.