Allt på ett kort

Har du någon gång satsat allt på ett kort? Verkligen lagt alla dina ägg i samma korg och tänkt att det må bära eller brista, nu eller aldrig? Inte? Då säger jag att du har fel, helt fel faktiskt. Jag vill påstå att du gjorde det så sent som igår, och faktiskt även i morse. Faktum är att du gör det varje dag, vare sig du vill eller inte, vare sig du är medveten om det eller inte. Varje dag lever du med ditt eget liv som insats.

Livet är en lek, en dans, ett spel som du är inbjuden till och delaktig i, du kan inte ställa dig utanför. Inte heller kan du bestämma storleken på insatsen, summan du spelar med, det är alltid all-in som gäller. Tiden är obönhörlig, en del av livsvillkoren. Hur mycket tid du får vet du inte, du vet bara att du idag, här och nu, sitter med full pott. Och med den tiden, med det livet, gör du din insats. Varje morgon vaknar du med påfylld pott, hela livet är ditt, men du måste satsa det, alltihop, inget kan du spara till morgondagen. Du kan inte ackumulera liv och tid, göra insatsen högre en annan dag. Du vet inte ens om det finns ett liv att satsa imorgon. Du kan bara, och måste, satsa det du har här och nu.

Men lika lite som du kan välja summan på din insats, lika mycket kan du bestämma vad du vill satsa den på. Däri ligger din frihet som människa. Du väljer, valet är ditt. Livet som du fick i morse, är spenderat när dagen är slut, satsa allt måste du. Så vad hoppas du på för vinst? Satsar du din livs tid på något som kan ge dig det du vill ha och uppleva? Satsar du på att öka ditt värde, din utveckling, din mognad, din lärdom, dina kunskaper och insikter? Eller är du mest rädd för att förlora allt?

Du kan aldrig spara liv. Du kan aldrig ackumulera tid. Du lever ditt liv med full insats varje dag, så lev det också med rätt ansats. Alla äggen ligger redan i korgen, så vad gör du med korgen? Överlåter du åt andra att välja åt dig? Du väljer. Nu väljer du.

Den verkliga upptäcktsresan

Jag tror att det var Marcel Proust som skrev att ”Den verkliga upptäcktsresan består inte av att söka nya vyer utan av att se med nya ögon”. Raden kom för mig så här i semestertider när vi far land och rike kring för att se, upptäcka, förtjusas och förundras. Hur vi ser nya saker men oftast inte upptäcker något.  Hur vi tittar men inte ser. Hur vi lyssnar men inte hör. Eller rättare sagt, vi ser och hör, men egentligen bara samma saker som vi alltid sett och hört eftersom vi själva är desamma.

Tänk om vi istället för att jaga nya vyer att betrakta bestämde oss för att se samma gamla vyer med nya ögon, vad skulle vi då se? Skulle barndomens bergknallar vara lika höga och respektingivande? Skulle hemstadens gator, torg och hus tona i samma färger? Skulle människorna i ditt liv vara desamma om du såg dem med nya ögon, om du själv var en annan?

Vi talar om det ibland, att turista i sitt eget land, i sin egen hemstad. Det kan kännas lite futtigt kanske, men för den som tar upplevelsen ett steg längre kan det vara skillnaden som gör skillnad. Vad sägs om att gå på upptäcktsfärd inte bara i din hemstad utan i ditt eget liv? Låna ett par andra glasögon, se med nyfikenhet på allt runt omkring. Se med nya ögon, utan kunskap om det förflutna, utan egen tro och eget tyckande baserad på allt du tror dig veta – om du gjorde det, vilken värld skulle då vecklas ut framför dina ögon? Om världen inte är vad den är utan vad du är, vad innebär det då för din livsupplevelse?

Det kanske kan vara värt att kontemplera över i hängmattan…

Inte sårbar

På tal om ord och begrepp… Tacksamheten har jag avhandlat och nu senast också Mindfulnessen. Lika bra att ta tjuren vid hornen och se ytterligare ett fenomen i vitögat. Detta är ett ord som jag aldrig kunnat identifiera mig med, och när jag uttryckt just denna min oförmåga högt, har jag ofta mötts av antingen skepticism eller något som närmast kan liknas vid medlidande. Jag pratar om ordet Sårbarhet.

Det är ju något stort och fint att visa sig sårbar, har jag förstått. Vi ska öppna oss för sårbarheten, våga visa oss sårbara för att komma varandra närmare, för att visa tillit, för att…ja jag vet inte vad. Jag har som sagt alltid känt mig märkligt distanserad från det där ordet, som om det inte svarar mot någonting alls i mitt inre. Ibland har jag, liksom säkert en del i min omgivning (de som visat medlidande när jag sagt det), tänkt att jag kanske är avstängd på något vis. Avstängd, osäker, feg…som inte kan känna den där sårbarheten. Eller också har jag hybris, tror jag är oövervinnerlig och allmänt mysko. Kruxet är bara att jag inte känner igen mig i varken det ena eller andra. Jag har bara ingen relation till den där sårbarheten som ska vara så positiv att nå fram till och öppna sig för.

Så, då blir det en rannsakningens minut igen, vad står egentligen den där sårbarheten för, vad har den för innebörd, för mig? När jag känner efter så finns det verkligen ingen som helst genklang i ordet sårbarhet i mig. Det finns ingenting som kommer i resonans, ingenting som svarar. Och känner jag efter det mest innerliga jag kan, sant och äkta, så är det i så fall snarast ett litet motstånd som finns mot att använda själva ordet. Det är helt enkelt inget positivt ord för mig.

När jag så accepterar fullt ut att detta är min sanna upplevelse, blir det också enklare för mig att se och förstå varför. Att erkänna sig sårbar innebär, för mig, att jag skulle mena att det finns andra än jag själv som skapar min verklighet. Att ansvaret och den fulla möjligheten inte är till hundra procent min egen. Det går inte ihop sig i min kropp, min tanke, min själ. Det rimmar inte.

Om jag är sårbar för människor i min omgivning innebär det är det är möjligt för dig att såra mig. Jag förstår inte hur det skulle kunna ske? Jag är ju fullt ansvarig för både den verklighet jag skapar men också för hur jag reagerar på min skapelse. Jag lägger inte den makten i dina, eller någon annans, händer. Om jag anser mig sårbar för världen utanför, bjuder jag in ”verkligheten” att skapa åt mig. Varför skulle jag göra det? Varför skulle jag bjuda in den möjligheten när jag kan skapa min verklighet själv?

Nej, jag är inte sårbar, sårbar är ett främmande ord för mig. Jag Skapar. Ingen annan. Ingen annan bär ansvaret för varken min framgång eller min motgång. Ingen annan bär ansvaret för min lycka eller min olycka. Ingen annan bär ansvaret för mitt liv, hur jag lever och upplever det. Det gör bara jag. Visst kan jag bli ledsen, arg och förtvivlad, för att nästa dag vara glad, lättad och euforisk, men sårbar vore jag bara om jag inte visste att det är jag själv och ingen annan som äger dessa känslor och skapar den verklighet som de är en reaktion på. Ingen annan skapar min verklighet, det gör jag. Hur kan jag då vara sårbar? Sårbar för vem? Sårbar för vad?

Härifrån och framåt

För att kunna ta sig dit man vill är det bra att veta var man är. Men det finns föga anledning att fördjupa sig alltför mycket i var man varit.

Jag tycker att vi ältar för mycket. Vi grämer oss, nöter det som varit fram och tillbaka, vältrar oss i gamla minnen om vad som hänt, vem som gjort vad och hur det blev. Varför låter vi det förflutna ta så stor plats i våra liv? På något sätt verkar vi tro att det som varit, där vi varit, kommer att hjälpa oss att hitta vägen fram. Det gör det inte.

Det enda meningsfulla är att se på var vi är just nu. Var vi är, vem vi är, hur vi är och vad vi vill förändra. Visst kan vi ha ett behov av att förstå varför vi blivit som vi blivit, eller hamnat där vi hamnat, men inte sjutton hjälper det oss framåt. Det enda avstampet vi någonsin kan göra är i Nuet, Här och Nu.

Det är härifrån, precis på den fläck där du står med dina fötter idag, som du kan ta ett kliv framåt. Ingen annanstans har du jord under fötterna, ingen annanstans bär ditt steg, bara härifrån och framåt. Samma sak är det med dig själv. Ja, du har varit med om saker, positiva och negativa, roliga och tråkiga, de har präglat dig, påverkat dig, format dig, men det är genom att se dig själv här och nu, se vem du är, som du kan röra dig framåt. Det är genom att se på dig själv med kärleksfulla ögon, utan dömande, med förlåtande, som du kan gå mot din framtid. Det är bara i Nuet som du kan önska och skapa din framtid.

Låt inte ditt förflutna diktera din framtid, gräv där du står. Oavsett var du varit, oavsett vad du blivit, så är du helt fri att skapa precis det du önskar. Börja Här. Börja Nu.

Dessa skolavslutningar…

Vad är det med dem egentligen, skolavslutningarna? Vad är det som gör att vi sitter där med en tår i ögonvrån till Idas sommarvisa, en klump i halsen till blomstertiden och betraktar turerna på studentflaken med ömsom glädje, ömsom…vemod.

Jomen nog är det väl så? Åtminstone hos mig, i min kropp, så blandas känslorna, snurrar runt, tar ett varv djupt ner i källarvalven men också högt upp i bröstkorgen. Känslan av något som både trycks ihop och svämmar över, på samma gång. Är det någon annan som känner igen sig i detta, eller är ni alla bara odelat lyckliga och glada?

Jag funderar lite på det där, vad det är, egentligen. Är det bara ren nostalgi, gamla minnen, lyckliga som mindre lyckliga? En banal sentimentalitet som lockar fram tårarna? Jag tror inte det, jag tror det är något mer, något djupare. Jag tror att vi påminns om något som är lika aktuellt i oss idag som det var då, då medan vi fortfarande tog det för självklart och givet. Friheten. Friheten och hoppet. Friheten, hoppet och tillförsikten. Känslan av att precis allt var möjligt, att världen och livet låg framför oss med alla sina upplevelser, alla sina saker att se, höra, känna och göra. Allt som skulle göras, all vilja, all lust, all glädje stor, den ljusa framtiden vår.

Visst är det väl detta vi känner, det vi påminns om? Om lättheten med vilken vi gick framtiden till mötes. Om spänningen i ovissheten och glädjen i möjligheten. Jag tror att våra tårar och halsklumpar bottnar i en längtan, en längtan efter detta vi glömt eller lagt lockat på. En längtan efter de oändliga möjligheterna, en tillit till våra förmågor, ett hopp om framtiden. Det rena. Det oförstörda. Jag tror att vi lagt lager på lager av skydd, av begränsningar, av erfarenhet och desillusion runt våra stackars själar och hjärtan. Vi tror oss veta för mycket. Vi tror oss veta hur det fungerar, hur världen ser ut, vad som är möjligt och inte möjligt.

Så ser vi studenterna med hattarna på sned, de högtidliga barnen med spritt i benen och ett oändligt långt sommarlov av frihet framför sig. Vi ser dem, vi gläds med dem, och vi känner ett sting av vemod, kanske till och med ett stänk av avund. Och vi önskar att vi fick tillbaka ett uns av det där oförstörda, en skärva av den där rena tillförsikten. Sedan går vi tillbaka till jobbet.

Men så tänker jag att denna påminnelse, denna längtan som väcks, är så viktig. Den är så viktig att den inte alls får avfärdas som sentimentalitet.  Istället ska den tas på största allvar, förstås som den möjlighet den i sig självt är. Det faktum att en ton slås an i vårt inre, så till den grad att tårarna inte kan hållas tillbaka, betyder att det fortfarande finns i oss! Friheten finns där. Vetskapen om möjligheterna finns där. Om det oändliga, det stora och storslagna. Långt där inne finns det oförstörda kvar, det som inte känner några begränsningar, det som vet att framtiden ligger i våra egna händer, att vi är fria att skapa precis det liv vill vi ha och den värld vi vill leva det i.

Jag tror att det är detta som skolavslutningarna gör med oss. Att det är den känslan, den vetskapen, som vaknar till ur sin slummer och rör oss till tårar. Tårar av längtan, tårar av hopp. För barnen, förstås, men också för oss själva.

Eller också det bara jag som känner så här…