Bortvald

BortvaldHan ringde inte. Inte idag heller. Otaliga gånger har hon tittat på telefonen, hoppats att den ska blinka. Men inga missade samtal, inga sms, ingenting. Det hade ju känts så bra, de hade haft roligt, skrattat massor, gått hand i hand, närheten… Inbillade hon sig alltihop? Ett fantasifoster, en önskedröm som lurade sinnena? En djup suck lämnar hennes bröst.

Och vännerna, vad hände med dem? De där vännerna som lovade att höra av sig i helgen, ta en fika på stan, kanske se hennes nya lägenhet. För deras skull hade hon hållit sig hemmavid både lördag och söndag, inte gett sig iväg på några egna utflykter, ville inte missa tillfället nu när de äntligen ville. Hade de gått utan henne ändå, som så många gånger förr? Hela helgen, en enda lång väntan. En väntan på ingenting. En bortkastad helg. Bortvald. Bortkastad.

—-

Känner du igen dig? Känner du igen det där såret efter det som inte hänt? Vänner som inte hör av sig, släktingar som inte minns att du fyller år, den där speciella som lovat att ringa men aldrig gör det. Alla dessa sår vi får av saker som inte händer men som ändå händer, inte-handlingarna. Känslan av att vara bortvald, inte prioriterad, inte behövd, inte saknad, inte längtad efter. Känslan av att inte äga något, inte vara något, som någon annan vill ha. Jag ber dig om ingenting för du har ingenting jag vill ha. Finns det en värre känsla? Det är tveksamt. Jag tror att vi alla kan känna in den, vare sig vi har erfarenhet av den eller bara är rädda för den. För så tror jag att det är, jag tror att blotta tanken på att bli bortvald är en av människans största rädslor. En rädsla som är så stor att den får oss att göra de mest absurda saker bara för att undkomma den. Allt för att få vara med, vara behövd, vara älskad.

Men så tänker jag att det är viktigt att skilja på handlingen att väljas bort och känslan av att vara bortvald. Handlingen kan vara faktum, någon väljer annat framför dig, så är det bara. Men känslan av att vara bortvald och tolkningen av den är din egen, den väljer du som ett resultat av dina tankar. Varför en annan människa väljer bort kan du aldrig veta. Antingen finns det annat som är viktigare, mer akut, roligare eller enklare. Eller kanske väljs du bort för att den andre är rädd, rädd för dig, sig själv eller vad andra ska tycka. Du kan aldrig veta. Jag tänker att du också kan välja att se på handlingen ur en annan, avskalad vinkel. Du kanske inte alls väljs bort, det är bara den andre som väljer något annat? Ett val som är helt och hållet styrt utifrån den personens behov, rädslor, tyckanden och tänkanden.

Känslan av att vara bortvald, den negativa, ledsamma känslan, är däremot din, bara din. Du vill något, du har ett behov, men de personer som du utsett till att fylla dessa behov, kan inte fylla dem åt dig. Era behov matchar helt enkelt inte.  Du förväntar dig något som den andre inte kan ge. Du blir besviken. Men vem äger känslan? Vem har behovet? Du.

Betyder det att vi människor inte har ansvar för varandra? Visst har vi det. Vi har ansvar för hur vi beter oss mot varandra, vi ska inte vara elaka, inte dumma, inte såra eller göra varandra ledsna i onödan. Självklart inte. Att lova något man inte tänker hålla är tarvligt, men ofta är det ett utslag av att man är rädd, inte vågar vara rak, inte kan säga rakt ut ”Tyvärr, jag vill inte.” Varför? Man vill helt enkelt inte såra, inte se den man sårar i ögonen. Så man flyr, flyr genom ett löfte. Den svagheten ligger hos den som lovar, inte hos dig som väntar. Hur väljer du att reagera, är du rak tillbaka? Ringer du upp och säger ”Jag hade hoppats att du skulle ringa…?” Eller svarar du också med tystnad, av rädsla för obehaget, rädsla för svaret? Oavsett vilket, vi har inte ansvar för andra människors känslor eller för att fylla andra människors behov. Vi har ett desto större ansvar för våra egna.

Vi är alla här för att lära, för att växa. Våra medmänniskor, ofta de vi har allra närmast, är våra läromästare, och vi är deras läromästare. Tillsammans speglar vi, skickar tillbaka våra upplevelser, gör det osynliga synligt. Om vi tar ansvar för våra upplevelser och våra behov, inte lägger dem i knät på andra, så växer vi. En upplevd inte-handling är kanske ett icke infriat löfte, men framförallt är det en förväntan, en känsla som du äger, ingen annan. Lägg inte den känslan i någon annans knä, hur enkelt och frestande det än kan tyckas vara. Fråga dig istället varför du känner dig bortvald, bortkastad, ratad, ledsen? Vilken tanke ligger bakom den känslan, vilket behov är det du hade hoppats tillfredsställa hos dig själv? Det är inga lätta frågor, men det är dessa som leder dig vidare, som får dig att bryta mönstret, som får dig att växa. Inifrån.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *