Besvikelse

OLYMPUS DIGITAL CAMERADina ord uttrycker besvikelse. Du fick inte det tack du kände att du ville ha. Du som gett, du som visat din godhet, din varma omtanke. Det känns tråkigt, säger du. Att inte få ett gensvar, en bekräftelse. Men du sväljer det, förstår, tänker i din storhet att det inte ligger hos dig, utan hos den andre.

Känner du igen dig? Låt mig då få ta tanken ett steg till, ett varv till. Ligger det verkligen hos den andre? Är det riktigt säkert? Kan det inte vara så att det, som alltid, ligger någonting och skaver hos dig själv?

Din besvikelse, din upplevda känsla av ledsamhet, tråkighet, kan aldrig ägas av någon annan. Din besvikelse bottnar i en egen förväntan eller i ett behov av bekräftelse. Du ger, men inte kravlöst. Du ger med en förhoppning om att få, din kärlek är villkorad.

Känner du besvikelse, på något eller någon, vänd blicken inåt och fundera på vilket behov Du har som just nu inte blir tillfredsställt, en lucka i din självkärlek som nu exponeras för dig. Besvikelsen är din, du kan inte lägga den i knät på någon annan.

Ord kan förleda, så även handlingar. Att inte uttrycka sin tacksamhet i ord betyder inte att man inte känner den. Att uttala ett tack betyder inte att man känner tacksamheten i sitt hjärta. Och om jag nu inte känner tacksamhet för det du ger mig, vad vill du då att jag ska göra?

Ser du inte? Din besvikelse äger du, bara du. Andras reaktioner på din givmildhet har ingenting med dig att göra, ditt behov av bekräftelse är ditt. I det stora såväl som i det lilla.

Men du har förmågan! Du kan ge utan förväntan om att få. Du kan se utan behov av att bli sedd. Du kan älska utan att få kärlek tillbaka. När du omfattar hela dig. När din kärlek till dig genomsyrar hela dig. När du är hel. Fram till dess speglar vi oss i varandra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *