Besvikelse…eller inte

BesvikelseJag skulle ha varit i Stockholm igår. Anledningen var en workshop som jag verkligen längtat till i flera månader. Men så kom ryggskottet in i bilden. Nå, skit den som ger sig, som min mormor alltid sa. Envis är jag och har alltid varit, så med viss kamp och med frekventa övningar lättade trycket i ryggen tillräckligt mycket för att jag av ren och skär lust tänkte åka ändå. Då kom Helga. Tågen slutade gå. Någonstans och någon gång måste man se sig besegrad. (Nå, jag försökte faktiskt med ett par alternativ till men alla gick om intet.)

Åh så besviken man kan känna sig! Som ett barn som inte hittar en endaste julklapp till sig själv under granen på julaftons morgon, ungefär så. Det tog några timmar av kamp och nergrävning i tycka-synd-om-mig-själv-träsket innan jag kunde börja se nyktert på det hela.

Med lite perspektiv så inser jag att alla hinder på vägen faktiskt tedde sig lätt absurda. Det var helt enkelt inte meningen att jag skulle åka nu, hur motigt och tokigt det än kan låta. Jag vet ju i mitt innersta att allt alltid är precis som det ska vara i det större perspektivet. Även om det där och då, här och nu, känns både orättvist och omotiverat så finns det ett högre syfte, jag vet ju det. Det intressanta är att reflektera över den egna reaktionen så här lite i efterhand. Den omedelbara reaktionen att inte ge upp, det SKA gå. Att vägra inse faktum. Att inte släppa taget. Att söka alla upptänkliga lösningar, hur knöliga och omständiga som helst, allt för att få den egna planen att gå i lås. Bara för att mötas av ett kosmos som svarar med hinder i världsklass, det ena efter det andra.

Nu, så här på söndagskvällen, har besvikelsen sjunkit undan och jag kan le åt det hela. Just nu sitter jag mer med en känsla av förundran över min egen reaktion. Men jag känner också en stor nyfikenhet växa. Jag undrar vad meningen egentligen var, varför skulle jag hållas borta just nu? Och framförallt, vad är det därmed som väntar på mig, en annan gång, någon annanstans? Är det en annan situation som är bättre? Eller en annan människa jag ska få möta? Någonting måste det vara som ligger i beredskap för mig och som alltså är BÄTTRE än den plan jag själv sytt ihop. Och med tanke på hur bra plan jag faktiskt hade, hur bra måste då inte den andra, större planen vara!

Så här tänker jag. Så här fungerar min hjärna. Och så här blir det hos mig när hjärtat äntligen hörs över hjärnans protester. Plötsligt upptäcker jag att den enorma besvikelse jag kände igår, plötsligt förvandlats till en lika stor förväntan idag! Visst är det väl märkligt ändå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *