Författararkiv: Therese Renåker

En läsares ord gör mig mållös…

Jag måste bara få dela detta med er som följer min väg och dans in i författarskapet. När jag får ett sådant här mejl ifrån en (två!) av mina läsare av min debutroman Mata inte skuggorna, så räcker mina ord inte till. Jag låter brevet tala för sig själv och säger bara, från djupet av mitt hjärta… TACK Inger och Mats!

”Hej!

Direkt när boken kom i brevlådan kastade jag mig över den och började läsa. Efter två kapitel insåg jag att jag inte skulle kunna sluta läsa förrän jag läst ut den. Den blev därför liggande i flera veckor. När jag så en morgon för ett par veckor sedan såg den på sängbordet kände jag att NU! Började läsa kl 7 på morgonen och gick inte ur sängen, inte ens för att göra kaffe, förrän jag läst ut den. Jag grät floder, log och kände igen mig, fick aha-upplevelser och var helt slut när jag läst klart. Kunde inte sluta tänka på den och när min man kom hem på kvällen och var jättetrött gav jag honom boken och uppmanade honom att lägga sig i soffan och läsa. Han var i princip okontaktbar hela kvällen men jag hörde flera gånger att han grät, och när jag skulle gå och lägga mig sa han bara att han var tvungen att läsa färdigt först. Halv två på natten hade han läst ut den. Ett medvetet val trots att han skulle upp halv sex på morgonen men han försäkrade mig att det var värt det.

Vi har pratat så mycket om boken. Vi återkommer gång på gång till den och igår när vi var på vår bokcirkel fick vi de andra fem att gå med på att läsa den till nästa träff i januari. Tyvärr var ingen intresserad av att köpa den så min bok kommer att lånas ut.

Boken är helt underbar och du har en fantastisk förmåga att skriva så att man inte kan sluta läsa! Du väcker tankar och känslor, synliggör fördomar och skriver på ett sätt som gör att man går in i en annan värld.

Tack, tack, tack från oss båda! Vi längtar efter nästa bok!

Stor kram!
Inger & Mats”

Miraklet är du

Du söker det storslagna i världen utanför, trots att det största miraklet är du. Du vänder dig inåt och känner dig liten, trots att det minsta där utanför visar dig storheten varje dag.

Öppna dina ögon för livets mirakel. Erkänn din storhet. Sök med din blick i det lilla och upptäck det stora. Ta fasta på det mirakel vi kallar livet. Livet som lever genom dig, i dig. Du är mirakulös! Du kan uträtta mirakel.

Inom räckhåll

Vi tror att allt vi drömmer om är så långt, långt borta. Vi söker med blicken i fjärran efter en bild som blir allt suddigare med åren, vi griper efter den med tveksamma händer och skjuter den samtidigt allt längre ifrån oss. Vi får för oss att drömmen är en hägring, ouppnåelig i all sin otydlighet. Ändå finns allt inom räckhåll.

När vi dagdrömmer, när vi önskar och leker med tankarna OM, vilar vårt fokus på ett mål, en sinnets bild av vad som skulle kunna vara. Kanske. Om. Om inte. Det sinnet inte förstår är att drömmar inte är mål, drömmar är livet på vägen. Sinnet radar upp alternativa vägar, hinder, uppförsbackar och allehanda svårigheter som här och nu saknar lösning, allt för att vägen ska kortas, rätas ut och klaras av så fort som möjligt. Dock med det enda resultatet att vägen känns fruktansvärt lång, oerhört komplicerad, snårig och svårforcerad. Vi står villrådiga kvar och låter drömmen blekna.

Det finns dock en liten röst som aldrig tystnar, rösten från hjärtat. Hjärtat som vet att drömmen bara är ett steg bort, ett enda pyttelitet steg. I samma stund som du kliver över tröskeln och börjar gå, blir drömmen verklig. Du börjar inte gå emot den, du jagar den inte, du lever den. Från första steget. Det är så drömmar byggs, det är så drömmar manifesteras. Ett steg i taget. Du kan också gå. Du kan också ta det där lilla men makalösa steget. Steget som får drömmen att leva.

Det börjar med en dröm

Jag minns den så väl, den där dagen. En alldeles vanlig dag i ett alldeles vanligt barnaliv, en skolgård med alldeles för mycket asfalt, en rast av betydligt större värde än de lektioner som omgav den. En alldeles ny bok i min hand, en skrivbok, för andra att skriva i. En bok för att samla minnen, en bok för att beskriva här och nu men också en bok för omtanke och drömmar.

De var populära då, de där skrivböckerna, böckerna där Mina Vänner skulle samlas och bevaras. Jag hade äntligen fått en, jag också. För andra att skriva i. Ingen skrev.

Alla var så upptagna med andras böcker, de böcker som ägdes och förvaltades av de mer populära kamraterna, de böcker det kämpades om att få en sida i innan sidorna tagit slut. Min bok tillhörde inte de eftertraktade. Min bok förblev tom.

Jag stod där med min bok och min finaste penna och kände bladens tomhet sprida sig till min hud, krypa under den och mycket effektivt släcka den glädje och iver med vilken jag valt min bok. Jag kunde välja en bok, det var inte lika enkelt att välja vänner.

Så jag gjorde det som en skrivare och drömmare gör, jag motade tomheten på flykten, vände mig inåt och greppade pennan. Omsorgsfullt vek jag upp den första sidan, plattade till vikningen i mitten och skrev mitt namn. Jag var min egen vän, den första och den bästa. När de populära vännernas böcker blivit fullklottrade och intresset så småningom vändes också mot mig och min bok, tog jag ingen notis om det. Jag var upptagen, med Min bok. Och bland centimeterlängder, hår- och favoritfärger plitade jag ner den dröm som inte ens formulerat sig som en dröm utan mer liknade en oreflekterad självklarhet. Vad vill du bli när du blir stor?, frågade boken. Författare, svarade jag.

Idag, fyrtio år senare, har jag kommit ifatt åttaåringen. Hon som var så klok, hon som visste. Idag har hon gjort sina erfarenheter, vet vad hon vill förmedla och hon har skaffat sig ett språk för att klä sina berättelser. Hon har gjort verklighet av drömmen.

Och en sak står helt klar, kan hon, så kan du. Det är aldrig för sent.

Därför skriver jag

Jag sitter här denna gråmulna måndag och funderar på det här med Varför, frågan varför i allmänhet och mitt varför i synnerhet. Varför vill jag skriva, varför har jag alltid velat det, varför har jag valt att (äntligen) bli författare? Frågan borde ju vara enkel att svara på, kan man tycka. Och nog går det att svara enkelt med uttryck som att jag alltid vetat, att det måste ligga nedärvt i mitt DNA, att det är mitt öde, att det är roligt… Men det är inte hela sanningen, bara en gnutta av den, en spegling eller en skärva. Orsaken till att jag skriver är inte så…självfokuserad… som man kan tro. Jag skriver inte enbart för att det är lustfyllt för mig, jag skriver inte för att göra mig ett namn eller se mitt namn på en bok (även om det förstås är hur roligt som helst!). Jag skriver inte heller för att få priser eller erkännelser, inte för att bli ihågkommen eller citerad. Jag skriver för att jag tror på drömmar.

På riktigt. Jag skriver för att jag tror på mina egna drömmar, på dina och våra drömmar. Jag tror på att allt är möjligt, att allt går att åstadkomma, att vi alla har de förmågor som krävs för att just våra drömmar ska kunna förverkligas. Jag tror också på möten, möten som en förutsättning för både inspiration och hjälpande händer. Jag skriver för att jag vill att människor och drömmar ska mötas, att världar ska mötas, stötas och blötas. Jag skriver för att din hand ska greppa någon annans, för att din blick ska möta en annans.  Jag skriver för att jag vill att vi ska SE varandra, förstå varandra, hjälpa varandra, älska varandra. I nöd och lust. Villkorslöst.

Detta är mitt varför, och mitt därför. Jag skriver för att jag tror att ord kan påverka, för att ord kan bryta igenom intellektets barriärer och nå hjärtat, filterlöst. För att vi med orden kan mötas, spegla oss i varandra, prövas mot och med varandra. I gränslandet mellan dröm och verklighet, där hoppet lever och allt är möjligt. Där, i orden, möts vi.

Min debutroman heter Mata inte skuggorna, en bok där möten verkligen står i fokus… Både mellan människor och världar. Läs mer på förlagets sida