Författararkiv: Therese Renåker

Det börjar med en dröm

Jag minns den så väl, den där dagen. En alldeles vanlig dag i ett alldeles vanligt barnaliv, en skolgård med alldeles för mycket asfalt, en rast av betydligt större värde än de lektioner som omgav den. En alldeles ny bok i min hand, en skrivbok, för andra att skriva i. En bok för att samla minnen, en bok för att beskriva här och nu men också en bok för omtanke och drömmar.

De var populära då, de där skrivböckerna, böckerna där Mina Vänner skulle samlas och bevaras. Jag hade äntligen fått en, jag också. För andra att skriva i. Ingen skrev.

Alla var så upptagna med andras böcker, de böcker som ägdes och förvaltades av de mer populära kamraterna, de böcker det kämpades om att få en sida i innan sidorna tagit slut. Min bok tillhörde inte de eftertraktade. Min bok förblev tom.

Jag stod där med min bok och min finaste penna och kände bladens tomhet sprida sig till min hud, krypa under den och mycket effektivt släcka den glädje och iver med vilken jag valt min bok. Jag kunde välja en bok, det var inte lika enkelt att välja vänner.

Så jag gjorde det som en skrivare och drömmare gör, jag motade tomheten på flykten, vände mig inåt och greppade pennan. Omsorgsfullt vek jag upp den första sidan, plattade till vikningen i mitten och skrev mitt namn. Jag var min egen vän, den första och den bästa. När de populära vännernas böcker blivit fullklottrade och intresset så småningom vändes också mot mig och min bok, tog jag ingen notis om det. Jag var upptagen, med Min bok. Och bland centimeterlängder, hår- och favoritfärger plitade jag ner den dröm som inte ens formulerat sig som en dröm utan mer liknade en oreflekterad självklarhet. Vad vill du bli när du blir stor?, frågade boken. Författare, svarade jag.

Idag, fyrtio år senare, har jag kommit ifatt åttaåringen. Hon som var så klok, hon som visste. Idag har hon gjort sina erfarenheter, vet vad hon vill förmedla och hon har skaffat sig ett språk för att klä sina berättelser. Hon har gjort verklighet av drömmen.

Och en sak står helt klar, kan hon, så kan du. Det är aldrig för sent.

Därför skriver jag

Jag sitter här denna gråmulna måndag och funderar på det här med Varför, frågan varför i allmänhet och mitt varför i synnerhet. Varför vill jag skriva, varför har jag alltid velat det, varför har jag valt att (äntligen) bli författare? Frågan borde ju vara enkel att svara på, kan man tycka. Och nog går det att svara enkelt med uttryck som att jag alltid vetat, att det måste ligga nedärvt i mitt DNA, att det är mitt öde, att det är roligt… Men det är inte hela sanningen, bara en gnutta av den, en spegling eller en skärva. Orsaken till att jag skriver är inte så…självfokuserad… som man kan tro. Jag skriver inte enbart för att det är lustfyllt för mig, jag skriver inte för att göra mig ett namn eller se mitt namn på en bok (även om det förstås är hur roligt som helst!). Jag skriver inte heller för att få priser eller erkännelser, inte för att bli ihågkommen eller citerad. Jag skriver för att jag tror på drömmar.

På riktigt. Jag skriver för att jag tror på mina egna drömmar, på dina och våra drömmar. Jag tror på att allt är möjligt, att allt går att åstadkomma, att vi alla har de förmågor som krävs för att just våra drömmar ska kunna förverkligas. Jag tror också på möten, möten som en förutsättning för både inspiration och hjälpande händer. Jag skriver för att jag vill att människor och drömmar ska mötas, att världar ska mötas, stötas och blötas. Jag skriver för att din hand ska greppa någon annans, för att din blick ska möta en annans.  Jag skriver för att jag vill att vi ska SE varandra, förstå varandra, hjälpa varandra, älska varandra. I nöd och lust. Villkorslöst.

Detta är mitt varför, och mitt därför. Jag skriver för att jag tror att ord kan påverka, för att ord kan bryta igenom intellektets barriärer och nå hjärtat, filterlöst. För att vi med orden kan mötas, spegla oss i varandra, prövas mot och med varandra. I gränslandet mellan dröm och verklighet, där hoppet lever och allt är möjligt. Där, i orden, möts vi.

Min debutroman heter Mata inte skuggorna, en bok där möten verkligen står i fokus… Både mellan människor och världar. Läs mer på förlagets sida

Det kom ett mejl…

De två senaste veckorna har jag tillbringat på vackra Kreta under Harmoniresors flagg, härliga dagar på alla sätt och vis (du kan läsa mer om resan här om du är nyfiken). Men mitt under resan kommer det också ett mejl… Tänk så glad man kan bli för ett mejl! Glad för att någon som läst ens bok tar sig tid att skriva och berätta. Glad för att boken gett en fin läsupplevelse. Glad för att den rekommenderas till andra. Jag har världens bästa och trevligaste läsare! Så här skriver Elin till mig…

”Hej Therese!

Jag träffade dig förra helgen på Jolla, helt utan vetskap att du ens fanns som författare. Jag bestämde mig direkt när jag köpt boken och börjat läsa de första sidorna, faktiskt där redan på Jolla, att jag ville ge dig feedback tillbaka.

Nu sitter jag här med en bok som är utläst, fast jag redan när det var över 100 sidor kvar på boken inte ville läsa ut, inte ville att den skulle ta slut.

Den värme du sprider med dina fantastiska karaktärsporträtt och i de miljöer de befinner sig är så kraftfulla, så läkande, så hoppingivande. Allt kan hända, alla kan förändras, ibland måste bara ödet väva rätta trådarna. Det känns som att jag helt plötsligt känner nya människor, jag går in på biblioteket I Norrköping, gjorde mig ett ärende dit fast jag inte ens bor i staden, förväntar jag mig nästan se Hanna och Gabriel i den röda soffan trots att jag inte ens vet om boken utspelar sig i Norrköping, den kan vara var som helst, det ligger i läsarens tolkning.

Om någon månad har vi åter ett bokcafé som jag är med, vi läser aldrig samma böcker, utan tar med våra favoriter. Jag vet vilken bok som ska få följa med mig nästa gång. En bok med ett budskap i livskunskap Mata inte skuggorna – utan föd ljuset.

Stort tack för den läsupplevelse du bjuder på med din debutroman. Jag ser verkligen fram emot ditt vidare författarskap.

Med varma hälsningar Elin”

Du förstår hur glad jag blir, eller hur? Jag som var så orolig för att mina ord inte skulle nå fram till människors hjärtan… Tack Elin, och tack alla ni andra som också hört av er och berättat – som de vackraste stenar samlar jag era ord i mitt hjärta!

Stenar på Diaskari, den gröna stranden på Kreta.

Vill du göra som Elin, köpa och läsa min bok? Då gör du det enkelt på någon av nätbokhandlarna eller ännu hellre här, direkt av mig, så får du den också signerad.

Och skulle du råka befinna dig i närheten av Söderköping på lördag, den 27/10, så kan du träffa mig och andra lokala författare på Söderköpings Bokhandel & Antikvariat. Vi finns där med våra böcker mellan 11 och 15. (Jag står inte med på affischen eftersom jag var oanträffbar på Kreta då affischen skapades, men jag finns på plats, det lovar jag!) Kanske ses vi?

 

Bara så du vet – det är aldrig för sent att förverkliga sina drömmar!

 

En trollslända knackade på

Min dag började med att en jättestor trollslända kom och knackade på. Bokstavligt. Den flög mot fönsterrutan i köket upprepade gånger, uppfordrande, och gav sig inte förrän jag gick fram, öppnade och sade hej-på-dig. Trollsländorna och jag har en speciell relation… Alla som känner mig vet att jag allt som oftast bär en om halsen, men de är också, och har länge varit, mina följeslagare på annat sätt. De kommer alltid till mig med påminnelser, påminnelser om tacksamhet för allt jag har och är, påminnelser om glädjen, att ta vara på stunden, påminnelser om att drömma och våga förverkliga drömmarna. Nu. Inte sedan. Så också idag.

Jag log med hela ansiktet och hela själen och tackade trollsländan för en fin början på min dag. Det har varit bråda veckor på sistone, kan man lugnt säga. Utställning i Stockholm av mitt måleri (SÅ roligt, givande och med goda resultat!) och så förstås…boksläppet. Min första bok har kommit ut, och inte bara det, den har nått fram till sina första läsare!

Så otroligt nervösa, spända och förväntansfulla dagar och timmar det blev innan den första läsaren hörde av sig. Hon grät när hon läste. Så kom nästa, hon grät floder hon också. Nästa läsare hörde av sig och var helt fast efter ett par kapitel. Sådär har det fortsatt. Mina läsare har åkt känslomässig berg- och dalbana när de läst min berättelse, de vill träffa och lära känna huvudpersonerna Gabriel och Hanna ännu bättre, och… de vill ha en fortsättning!

Du som följt min resa fram till färdig bok, jag tror att du kan förstå hur detta känns för mig. När livsdrömmen man burit på i 40 år blir verklighet, efter hårt arbete men också med en sorts given självklarhet. När den egna tilliten utmanas till det yttersta, när alla tvivel på den egna förmågan är som störst, så kommer en våg av bekräftelse. En våg som säger, dina ord berör oss, ge oss mer. Det är SÅ stort! Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka detta, jag önskar att jag kunde dela denna gränslösa glädje jag känner med er på något sätt. Jag får väl helt enkelt ta med mig alla känslorna in i skivandet framöver och hoppas att de kommer ut den vägen. 😊

Nu återstår för mig att nå ut ännu bredare med boken, häri ligger den stora utmaningen, den som är förutsättningen för bärkraften i det långa loppet. Har du några tips att ge mig? Var bör jag fixa författar-/läsarträffar? Var bör jag finnas och signera mina böcker? Följer du några bloggare som jag bör kontakta? Recensenter? Är du med i någon bokcirkel eller vet någon som är? Alla, ALLA, tips mottages med största tacksamhet.

Och du som läst min bok, skriv gärna och berätta vad du tycker! Du som tycker om den, rekommendera den jättegärna till vänner och bekanta. Och du som nu sitter där på din kammare och undrar vad i herrans namn det är för bok jag pratar om – du kan läsa om den och köpa den här i min webbshop. Mata inte skuggorna heter den.

ÄNTLIGEN!

Efter en oändligt lång väntan denna sommar är min bok, Mata inte skuggorna, äntligen på väg från tryckeriet. Jag fick ett sms idag med budskapet att böckerna lastats på lastbil i Falun och nu alltså är på väg till mig och min lilla lagerlokal här i Norrköping. Nu håller jag alla tummar och tår att jag ska kunna signera, packa och skicka iväg förbeställningarna på måndag. Så du som har beställt, häng i, den är på gång! Stort tack för ditt tålamod. Och du som vill köpa men inte gjort det – gör det här och nu vetja. 😊

Den 26:e augusti har jag ett officiellt boksläpp i Stockholm. Är du i stan så kom gärna! Jag tänkte säga några väl valda, eller inte alls väl valda (det återstår att se), ord om boken, bjuda på något bubbligt och sälja och signera för den som till äventyrs vill ha min kråka i sin bok. Opretentiöst, nära och trevligt är tanken, så kom! Jag är öppen för att prata om…allt. Nästan. Och den som inte vill prata så mycket kan passa på att titta på tavlor, vi håller nämligen till på galleriet där Anne Marie Kees och jag har vår modiga vernissage samtidigt (se tidigare inlägg).

Adressen är Galleri Englesson, Storkyrkobrinken 10, Gamla Stan.
Boksläppet är den 26/8 kl 13-16.
Möjligheten att köpa böcker och tavlor finns dock alla dagar som galleriet är ”vårt”, det vill säga 25-30/8.

Åh vad jag ser fram emot nästa vecka!! Ses vi?!