Att mota latmasken

Tänk, ibland är det precis hopplöst att få något gjort. Du vet känslan av att ha en massa saker att göra men inte få ändan ur vagnen? När man hittar på tusen andra saker att göra utom just det där man egentligen borde, eller faktiskt vill, göra. När till och med tvätten, disken och städningen plötsligt hamnar på priotoppen, allt för att slippa DET DÄR andra. När gröten är hetare än katten liksom.

Där hamnar jag ibland. Inte för att jag egentligen inte VILL göra vad det nu är (för sådana saker struntar jag helt sonika i att göra) utan för att det är JOBBIGT. Latmasken i mig talar och förbrukar allt syre i rummet. Oftast drabbar det mig när det är uppgifter som jag egentligen allra helst vill göra men som kräver mycket av mig. Kräver mitt fokus, kräver min närvaro, kräver mitt fulla engagemang. Och där ingen annan än jag själv ställer kraven och sätter målen, när ingen annan än jag själv är berörd. I det korta perspektivet. Kanske är det extra kännbart när man, som jag, är min egen chef och dessutom jobbar hemifrån…

Men oavsett, vad gör man när man hamnar där? Jag är ju den första att förespråka ett visst mått av lathet, jag tror till och med det är nyttigt att vara lat i vårt överstressade samhälle. Men det finns ju gränser, framförallt när det är kontraproduktivt, så hur gör man då? Om du känner igen dig och har något tips, langa hit det!

För min del brukar det här fenomenet följa ett visst mönster. Först skjuter jag bara på det en timme, en förmiddag, en dag eller två. Tills jag blir så less på mig själv att jag bara MÅSTE göra något. Då försöker jag ta mig i kragen, sätter mig ner, fram med datorn, verkställ! Och så går det inte iallafall. Då går jag ut, vandrar runt, försöker låta det komma av sig självt, intalar mig att vissa saker inte kan, och inte ska, pressas fram. Men inget kommer, nu heller. Först därefter inser jag att just det här faktiskt är en sådan sak som måste pressas fram, att det aldrig kommer att bli gjort om jag inte bara GÖR det. Att jag faktiskt är lat. Då byter jag miljö. Det har visat sig vara det enda som funkar för mig, hittills, om inte du nu kommer med någon ny strålande idé som jag kan anamma. Jag byter helt enkelt miljö, antingen till en offentlig där min hjärna blir lite lagom distraherad men där jag ändå gör det jag ska eftersom jag omöjligen kan sitta i till exempel en hotellobby i tre timmar utan att göra ett smack. Eller också tvärtom, åker iväg, åker bort, isolerar mig någonstans där ingenting kan distrahera, varken människor eller tvättmaskiner, och där uttråkningen till slut blir så stor att latmasken viker undan.

Att det ska var så svårt att få till det där! Balansgången mellan inspiration och disciplin, mellan att vänta in och sätta igång, mellan inåt och utåt. Hur funkar det för dig, har du några bra knep att dela med dig av? Om du nu hamnar i det här vill säga, det kanske bara är jag… :/

2 thoughts on “Att mota latmasken

  1. Krav och förväntningar…. tänk att det skall vara så svårt! Har förhoppningsvis snart ett alternativt kontor att erbjuda. Så kan vis sitta med varsin dator och tekopp och producera. 😉
    Det funkar iallafall för mig. Att sitta bredvid någon och samla fokus, närvaro och lugn. Funkar tyvärr inte (för mig) med en kollega som avbryter och frågar….
    Resultatet har blivit att jag krafsar ner på papper medan de sitter bredvid och skriver in, omformulerar och snyggar till. Så går det några varv tills vi är klara. Omständligt och många gånger besvärligt men får jobbet gjort.

    Andra gånger använder jag mig asv en ”fokusperson”. Det kan iofs urarta i ohemult thedrickande. 😊 Men den risken tar jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *