Att längta är att sakna

LängtanEn god vän, Lisa Rislöw, skrev några vackra rader häromdagen. Rader som slog an någonting i mig och som väckte mina funderingar. Texten handlade om längtan, om ett framtida välkomnande. Vackra rader, kärleksfulla rader.

Längtan, visst är det ett vackert ord! Alla människor vet hur det känns att längta. I längtan ligger en önskan, i längtan vilar en vilja. Vi vill ha någon eller något, och vi vill det med hela vår kropp. Hjärtat ropar, hjärnan följer med. Är längtan tillräckligt stor kan vi bli helt uppslukade av den, få svårt att tänka, fokusera på annat. Längtan blir ett begär när kroppen svarar på hjärtats längtan.

Kan man då längta utan att samtidigt uppleva en saknad? Är det möjligt att vilja ha utan att känna ett uns av brist? Jag tror inte det. Jag tror att själva längtan inrymmer något som vill fyllas på, att längtan tar sin början i något som inte är helt fullt, som inte är helt helt. Och jag tror att det är precis så det ska vara.

En längtan som tar sin grund i kärlek är en drivkraft, något som för oss framåt mot en större helhet, en större kärlek. Samtidigt tror jag att den dagen vi är hela, helt igenom hela i oss själva, har vi inte längre någon längtan. Det finns inget att längta till när vi är allt. Kanske är det då vi slutar återfödas enligt österländska traditioner. Kanske är det vad som avses med paradiset i olika religioner. Kanske är det när vi alla är hela och all längtan upphör som universum slutar expandera och cirkeln sluts. När vi slutar söka finns det inte längre något att finna. I längtan, i sökandet skapar vi världen?

Att längta är att leva, att längta är att vilja mer. Jag tror på längtan som drivkraft, så länge som den bottnar i en kärlek till oss själva och världen omkring. Men en längtan vars största grund är brist och saknad, där kärleken endast är en liten skärva, kommer ofelbart leda till ännu större brist på just kärlek.

Så finn din kärlek, kärleken till dig själv, till livet, till den värld vi gemensamt skapar. Och bejaka därifrån din längtan efter mer kärlek. Kärlek föder kärlek. Successivt försvinner bristen. Succesivt försvinner längtan. En dag är du hel, allomfattande och renaste kärlek.

(PS. Den 5 september håller jag en föreläsning hos Lisa. Läs mer här om du är nyfiken, ämnet är hormoner… Det lär nog bli en del samtal om livet också. Allt hör ihop…)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *