Att inte veta

Att inte veta vad som komma skall, att inte veta hur morgondagen ser ut, innebär för många ett stort obehag. Ovetskapen väcker rädsla och otrygghet, ovetskapen skapar oro. För mig är det precis tvärtom.

För mig är ovetskapen ett vitt ark, ett oskrivet blad. För mig är det oskrivna bladet ingen oro utan en enda stor, välsignad möjlighet. En obrukad, oplanerad morgondag innebär att jag kan vara öppen för allt som kommer emot mig, jag är fri att tacka ja eller tacka nej, till allt. Jag är också fri att själv skapa, att drömma och låta mina drömmar söka sin form.

Jag är inte bara fri att leka med tanken, jag är fri att också verkställa. Jag kan låta mig föras fram av livsflödet, följa med, dras med, åka med. Jag kan låta flödet flöda, ta intryck, samla kraft, ge och ta på samma gång. Går det för fort söker jag mig mot strand, hämtar andan, för att sedan släppa taget när jag åter är redo. Men att hålla fast, hårdare och hårdare, stå emot själva livsflödet, nej, det kan jag inte, vill jag inte.

Jag älskar att vara i de virvlande strömmarna, flyta med som en kork på vågorna. Jag älskar kraften det ger mig, energin och glädjen. Jag älskar allt det nya, smakerna jag aldrig smakat, dofterna jag aldrig doftat, se det jag aldrig tidigare sett. Får jag sedan tänka en tanke jag aldrig förut tänkt, inse något litet, förstå något större, då är flödet av gudomlig art.

Så för mig är avslut inte något sorgligt. Avslut betyder början på något nytt. Jag är tacksam för det som varit, det jag lärt, det jag delat med de människor jag mött. Och jag ser ivrigt fram emot allt fantastiskt som väntar bakom nästa dörr och knut. Att inte veta är underbart!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *